Jag testade lite olika kombinationer av mejladresser och lösenord och hamnade slutligen här igen efter 8,75 månader för att jag tänkte att det är april och det är dags att sluta säga och börja GÖRA, och jag har sagt i 8,75 månader att det är dags att ta itu med skrivandet igen SÅ NU GÖR JAG. det.
alltså inte som något steg i någon form av förverkling FÖR ATT DET ÄR VÅR (eh, eller jo?) utan för jag att jag vill, för att jag behöver det, för att det är det enda jag vet att jag behöver egentligen, det enda som trasslar ut saker för mig och får mig att känna mig som en smula människa i all den omänsklighet som numera är min ångestbetonade vardag (och har varit sedan verkligheten slog till i slutet av augusti/början av september och klibbade sig fast som en kvävande allsmäktig ohelig individ. tog över, förstörde osv osv.)
Det ska noteras att jag är så fruktansvärt less på mig själv och allt vad det innebär. Det ska också noteras att jag förmodligen börjar skriva igen för att jag (precis som de flesta dödliga själajävlar) har ett enormt behov av bekräftelse och därmed hoppas på att nån gång inom snar framtid ha 30-nånting läsare om dagen igen, för det var ju ändå rätt mycket - och alla andra anledningar jag ger är sekundära. Eller för jag skriver ju på andra ställen, eller inte tillräckligt ofta, men det händer (och när det händer är det så skönt så skönt så skönt, som att pressa vatten ur en dyblöt möglande förfallen tvättsvamp), utan publik, och ja då är det klart att anledningen till att man börjar skriva in public är just FOR THE SAKE OF THE PUBLIC. ja, ni förstår. även den bästa osv osv. Inte för att jag är någon form av bästa. Är sämst ju. Och ja, jag är en stolt men fake-modest svensk, precis som de smarta amerikanerna jag känner synar oss alla för att vara, men ändå är det med ärlighet jag vräker ur mig min sämsthet.
Alltså jag lovar, mamma. När jag säger att jag är sämst, då är det för att jag
känner så. Men
även för att få någon form av respons såklart. I somliga fall vill jag bara bli klappad som ett frommt lamm, smekt med ord som säger att "nej men älskade vän du är ju inte alls dålig, lägg av nu" tills jag ger med mig och säger att "näää du har rätt, jag är väl inte såååå dålig kanske" och min inre katt spinner men min inre eld trampas ändå på för att jag ger vika för saker jag inte står för FÖR NEPP JAG ÄR JU SÄMST, och å andra sidan är det ju mitt sätt att synas, to be honest. Mitt sätt att bjuda på mig själv och vara rolig. För here's the inside scope folks: Förlöjligande av egen person är ENORMT uppskattat i humorväg. Jag är ju de facto en rolig person, enligt väldigt många iallafall (ja, inklusive mig själv, såklart), och där ligger en av nyckelingridienserna - min brutalöppna sämsthet inom vissa ämnen. YES vad alla skrattar när jag med glimten i ögat visar upp/berättar om min totala oförmåga att exempelvis:
- Installera ett nytt program på en dator
- Hitta mellan Svampen och Östermalmstorg alternativt Slussen och Mariatorget
- Hålla koll på ägodelar vid i synnerhet: 1) avstigning av (samt ibland påstigning eller helt enkelt färd på/med) majoriteten av alla fordon, 2) tillfällen som innefattar dansande och/eller intagande av alkohol och 3) tillfällen som innefattar på/avtagning av ytterkläder.
Ja listan kan fortsättas men vi sätter punkt för punkterna och går vidare till att filosofera över vem den enstaka personen som fortfarande är inne och kollar nästan varje dag är. Jag tänker ÅH VEM ÄR DET SOM VILL DETHÄR LIKA MYCKET SOM JAG, men inser fort att... ja juste, min egen sidvisning räknas ju som en = det är jag. det är en del av mig som gått in här x antal gånger i veckan för att försöka hitta nåt, klamra mig fast vid nåt, inspireras av mitt forna jag kanske JA VAD VET MAN ENS. komma fram till något. Och nu tänker jag försöka igen. Nu tänker jag. 8,75 månader äldre och gudvethur mycket hjärndödare.
