Varför blir allt alltid hundra gånger bättre och finare när man vet att man snart ska lämna det? För att människor inte uppskattar vad de har förrän det är förbi. Därför kanske det enda sättet att leva är att vara på ständig flykt - jämt på väg någonstans, och på väg ifrån någonstans.
Jag har alltid undrat om det hela handlar om att vara nöjd med vad man har, var man är, vad man gör - eller att hela tiden sträva efter att ha det bättre. En balans, säger folk när jag ifrågasätter, men kanske säger de bara så för att slippa försvara den väg de själva har valt. Kanske är det inte one or the other som gäller, utan kanske är det omöjligt att få det ena utan det andra? Som att de går fullkomligt hand i hand och det ena inte kan existera utan det andra. Då måste man alltså alltid vara på väg någonstans för att uppskatta var man är nu. Man måste veta att man ska lämna det (kanske föralltid) för att man ska få den fulla njutningseffekten.
Det är precis som med studenten, högstadie-avslutningen och alla korta resor till coola ställen man åker på som man vet att man måste bort från snart. Och nu upploppet, slutet på en längre resa, som periodsvis bara varit jobbig. Som nu är det bästa jag har och som jag klänger mig fast vid och försöker mjölka vareviga ögonblick av. Och jag blir ångestfylld över att jag ska åka, även fast jag sällan varit så säker på något nästan nånsin. Jag bokar upp mig med jobb och sista-minuten-dejter med vänner så att jag slipper hinna fundera, så att jag bara måste stressa mig igenom sista helgen utan för mycket tid att tänka.
Här har jag en strand, världens gladaste knäppskallar (fast på ytan bara kanske, men yta är inte helt oväsentligt. Det fyller en funktion både självförtroendemässigt och för flyktig glädje), en egen bil, en surfbräda som jag faktiskt kan stå upp på, alla stammisbarer där bartendern hälsar som att man är vänner och bjuder på en öl ibland, det simpla livet, året-runt-solskenet, världens bästa grannar, två stabila jobb.
Men jag måste vara påväg härifrån för att riktigt inse hur bra jag har det. En av mänsklighetens alla förbannelser.
Fast å andra sidan kanske inte en förbannelse, utan en romantiserings-tendens från min sida? När jag tänker tillbaks på alla stadier och händelser av mitt liv minns jag det ofta som enbart bra. Jag glömmer bort allt som var dåligt. Jennifer brukar försöka förklara ibland att högstadiet faktiskt var riktigt jobbigt ibland och att jag faktiskt också tyckte det, ganska ofta tillochmed - men jag vägrar tro på henne. I min nu nittonåriga hjärna var allt flawless när jag var femton.
Kanske håller mitt undermedvetna nu på att anpassa sig till att jag ska åka hem, och därmed romantisera det jag kommer vara nostalgisk över senare. Och isåfall är det ju nästan en bra grej, dethär med att man inte inser hur bra saker är förrän man lämnar dem. Har man några veckor av extas (eller ens dagar, jag inser ju hur motsägelsefullt det är att jag skrev mitt rädd-inlägg ca tre dagar sen...) så betyder det ju också att den här egenskapen gör att man blir lycklig i slutet.
Och vem vill inte ha ett lyckligt slut?
