madkeso

Igår fyllde USA 236 år och det var en så himla bra onsdag. Onsdagar har ju tendens att vara bra i allmänhet, men den här var såklart lite extra. Jag och pappa bestämde oss för att mer eller mindre våldgästa hans bror, Pete, som ju faktiskt BOR I SAMMA STAD SOM OSS. Men Pete är "the lost brother" och the black sheep litegranna, eller utbölingen iallafall, och han bryr sig inte om att hålla kontakt med familjen. Men nu ska jag åka härifrån och karln har fyra ungar, kusiner till mig, som det var dags att hänga lite med tänkte jag. Vi grillade hamburgare och hängde vid deras pool och jag blev bästis med en av tvillingarna McAlevey. De är två år och heter Rowan och Bailey och Bailey ser ut precis som jag ungefär, har alla klassiska McAlevey-drag, men hon tycker inte om mig utan ville mest gråta hos sin mamma (whimp. ne skoja), medan Rowan är mörkare och grönögdare och tycker om att klättra på saker och busa och bli fångad när hon hoppar ner i poolen. Så himla söta kusiner.De andra två kusinerna som är i min ålder och heter Sean och Harry kom aldrig, för klockan blev fyra och de skulle sätta sig i bilen och komma över men jag var tvungen att åka till jobbet. Var hostess och gjorde ungefär en miljon turister ultrabesvikna då alla kom upp och frågade när the fireworks skulle vara. Men det skulle inte vara några fireworks, inte i Santa Monica, för det var förbjudet, och alla deras guideböcker hade ljugit. Piren var smockfull och alla var smockfullA och det var en så himla rolig kväll ändå, och sen lös hela himlen upp av fireworks både norrut i Malibu och söderut vid Marina Del Rey. Jag sprang fram och tillbaka mellan the front patio och the back patio för att avgöra vilka som var bäst, och så åt jag kakor och pratade amerikansk historia med packade brasilianer. Sen kom två schweizare (så himla svårt ord att stava förresten...) förbi som hade varit där dagen innan och dagen innan det, och vi promenerade hem tillsammans när jag slutade och tog en öl på Danny's och då var det folk som smygsköt raketer och fyrverkerier precis på Venice Beach.

 

På vägen hem hälsade jag på Treeman för första gången, alltid velat prata med honom. Han klär ut sig till ett träd och står på styltor och bara smälter in bland alla palmer, helt tyst. Strålande cool man. Little Ed, den egyptiske securityguarden, följde mig hem sen och jag tänkte att fan i helvetet vad jag kommer sakna alla knäppa människor här. Jag är så himla hemma här nu. Idag cyklade jag runt marinan och på vägen hem träffade jag Harry Perry och vi pratade om marathons och yoga och förra året då han firade fourth of july i Las Vegas. Han är lite för normal för att man ska kunna copa med att sedan se honom svisha runt och skråla på sina fula rullskridskor. Det går liksom inte riktigt ihop. Men jag gillar honom. Jag gillar alla. Och jag är inte rädd längre.

Men redo att komma hem en stund.