incapability
Kategori: Allmänt
Hallå världen vart tog din sanity vägen???
Herregud jag behöver en paus från allt. Jag kan inte hantera livet ännu. Sätt inte mig på en plats där jag måste ta in, ta itu med, förstå mig på mer än typ... naturnära vackerhet. Makear det någon sense? SLÄPP INTE LÖS MIG OCH MIN FELHET, STÄNG IN MIG I UNGDOMENS NAIVITET EN LITEN LITEN STUND TILL. Eller nej jag måste ju ur den, men det här är inte sättet, jag hamnar på fel ställe, jag går fel väg, jag trampar snett och vrickar till saker och det gör ont och ändå struttar jag på som en blind idiot. Och jag förstår än mindre än vad jag förstått och jag tycker om mindre och jag mår mindre och förmår mindre och man kan även ta mig ord för ord, literally, för jag STRUTTAR FAKTISKT PÅ SÅ ATT JAG SNUBBLAR for realsies. Eller dansar i för höga skor och tänker världen är min (läs: försöker ge sken av att vara den som tänker det, för är bekant med känslan och önskar att den kunde nå mig igen, men är inte där egentligen) och vaknar dagen efter med ett trippelsvullet högerknä. Ser inte klokt ut. ÄR inte klokt. Solskenshistorian med förskolan börjar på riktigt IMORGON men nu är jag ju inte springbenägen. Åh jag hade kunnat tränga undan livskrismomenten och njutit av solen och barnen och parken och springet i benen och LEVT I NUET för en gångs skull. Men så ska jag såklart gå och slå sönder det på ett vis eller ettt annat. Och Vero också. Vi skulle ju jobba tillsammans, maj skulle vara vår solskensmånad på förskolan men såklart att vi inte fick det. Hon gick och bröt armen idag nämligen. Jag körde till akuten och pussade men tänkte egentligen på annat för sån är jag, sån är min jävla personlighet (spy på mig) och senare vet jag att bättre person var där och de åt pizza och skrattade och varför är jag inte den som är den? Varför är jag bara den som längtar bort och vill bli förflyttad från verkligheten hela tiden? VARFÖR KAN JAG INTE BARA SLUTA WHINEA. VARFÖR GÖR MITT KNÄ SÅ HIMLA ONT? Haaallåååå världen ta hand om mig! Jag är inkapabel.
Herregud jag behöver en paus från allt. Jag kan inte hantera livet ännu. Sätt inte mig på en plats där jag måste ta in, ta itu med, förstå mig på mer än typ... naturnära vackerhet. Makear det någon sense? SLÄPP INTE LÖS MIG OCH MIN FELHET, STÄNG IN MIG I UNGDOMENS NAIVITET EN LITEN LITEN STUND TILL. Eller nej jag måste ju ur den, men det här är inte sättet, jag hamnar på fel ställe, jag går fel väg, jag trampar snett och vrickar till saker och det gör ont och ändå struttar jag på som en blind idiot. Och jag förstår än mindre än vad jag förstått och jag tycker om mindre och jag mår mindre och förmår mindre och man kan även ta mig ord för ord, literally, för jag STRUTTAR FAKTISKT PÅ SÅ ATT JAG SNUBBLAR for realsies. Eller dansar i för höga skor och tänker världen är min (läs: försöker ge sken av att vara den som tänker det, för är bekant med känslan och önskar att den kunde nå mig igen, men är inte där egentligen) och vaknar dagen efter med ett trippelsvullet högerknä. Ser inte klokt ut. ÄR inte klokt. Solskenshistorian med förskolan börjar på riktigt IMORGON men nu är jag ju inte springbenägen. Åh jag hade kunnat tränga undan livskrismomenten och njutit av solen och barnen och parken och springet i benen och LEVT I NUET för en gångs skull. Men så ska jag såklart gå och slå sönder det på ett vis eller ettt annat. Och Vero också. Vi skulle ju jobba tillsammans, maj skulle vara vår solskensmånad på förskolan men såklart att vi inte fick det. Hon gick och bröt armen idag nämligen. Jag körde till akuten och pussade men tänkte egentligen på annat för sån är jag, sån är min jävla personlighet (spy på mig) och senare vet jag att bättre person var där och de åt pizza och skrattade och varför är jag inte den som är den? Varför är jag bara den som längtar bort och vill bli förflyttad från verkligheten hela tiden? VARFÖR KAN JAG INTE BARA SLUTA WHINEA. VARFÖR GÖR MITT KNÄ SÅ HIMLA ONT? Haaallåååå världen ta hand om mig! Jag är inkapabel.
