Fick ett till jobb idag! Kommer bara äta glass hela dagarna, så väldigt okej för mig.
Något annat jag vill göra hela dagarna är att surfa. Inte för att jag fattar hur man gör, men det är ju bara en detalj. Fenomenet ligga-och-mingla-i-vattnet-på-en-bräda-i-en-kvart-och-sen-lite-tafatt-försöka-fånga-en-våg-men-misslyckas är ju alldeles fantastiskt uppfriskande. Ryggmuskler får man också. Och alla möjliga andra muskler överallt.
.
Om jag hade pengar skulle jag köpa följande:
En surfbräda. (Påriktigt, jag ska bli surfer girl!)
En våtdräkt. (Säger sig självt om man ska surfa i Stilla Havet. Alltid kallt nästan)
En skrivmaskin. (Tänk vilken strålande grej att sitta och skriva på på en sanddyna)
Ett par leggings. (Har hål i mina som vanligt)
En get. (Bra husdjur ändå?)
.
Synd bara att jag fick en notification från Bank of America igår om att "the ammount of money on your account dropped below $25 on Wednesday the 28th." Köpte öl på Townhouse för femton dollar och nu har jag sexton kvar men det var det värt, för på onsdagar har de gratis comedy och burlesque där och det är ju värt femton dollar i ölpengar för att bevittna något så ypperligt. Gick dit med kontorsgrannen Kristofer och kvinnan han bor hos och sen kom pappa också. Kristofer är onekligen nya uteliggarSimon har vi kommit fram till, äntligen har pappa en ny HappyHour-kompanjon. De ser tillochmed likadana ut, pappa och Kristofer! Men jag saknar Simon lite. Han är så förtjusande knäpp.
.
Hursomhaver, dethär med lön blir så kul att jag dör! ETT JOBB. Har jag. NEJ TVÅ! Revolutionerande!
.
Och en surfbräda ska jag nog lyckas köpa ändå på något vis. På craigslist kan man hitta för 150 dollar, vilket är tre månader på gymmet. Vem behöver gymmet när man har havet? Inte Marika. .
.
Nu whinear pappa om huvudmassager och whiskey-påfyllning och crackers with cheese (och hot-sauce. såklart. Did you put hot-sauce on? Frågade han när han fick några. INTE SKULLE VÄL JAG PAPPA?)
såhär tänkte jag statusuppdatera på facebook nyss:
. gick vilse bland kanalerna idag men mådde bra ändå fast sen insåg jag att allt sög och människor är vidriga varelser och det är ungefär där jag är nu, men det ger sig förstås efter ett tag och så vaknar jag imorrn och går ut och surfar. för det ska jag göra imorgon. och saker är likadana här som i sverige egentligen; saker, humör, marika, men inte folk. folk är bättre i sverige. jag tycker det.
.
sen ångrade jag mig.
ibland tänker jag att jag är beslutsångesten personifierad.
Denhär mannen har jag sett fyra gånger nu. Söndagkvällar på 4th street i Santa Monica håller han låda, och han är så cool att man dör. Han har rört mitt ansikte massa gånger och känner förmodligen igen mig by now, men vi har aldrig utbytt ord. Vet inte om jag skulle våga prata. Han är så mäktig och mystisk och cool. Han sjunger helt strålande konstigt och framför honom dansar massa halvnakna kvinnor som ser ut som att de just kommit från en strippklubb på 20-talet. De röker inomhus och ligger på golvet med klackarna i luften och dansar runt alla människor och han sjunger om porriga saker med porrig röst och man tycker nästan att det borde vara olagligt att vara där, eller det känns inte som att det är helt rätt, helt på riktigt. Det känns som att man har kommit tillbaks till 1920 helt enkelt, vilket ju är rätt strålande.
Skypear med Veronica. "Uppdatera bloggen mer", säger hon, "uppdatera hela tiden." Men jag vill ju vänta tills jag har något intressant att skriva, säger jag. "äsch allt är intessant. Om jag var du skulle jag skriva hela tiden. Typ igår sag jag en snygg kille. Det gjorde jag faktiskt förresten. Fan vad snygg han var. Typ som han i Entourage."
.
Hon äter en pirog framför kameran. Jag äter valnötter. Om man håller upp valnöten framför kameran så den ser enorm ut ser den precis ut som en pirog. Vi båda dricker vatten. Man kan låtsas att vi äter lunch tillsammans i hennes brors lägenhet mittemot Skuru Skola. Dricker vatten och äter piroger, helt enkelt.
Och nu kom Emily också. Fantastiskt vad jag saknar dem.
.
Inte för att det egentligen går någon nöd på mig dock. Det är det som är det kluriga nu. Att allt börjar lösa sig. Jag har jobb och jobberbjudanden och fantastiskt roliga lektioner och bra människor omkring mig. Varför hände inte det ett halvår sen? Inte för att jag har haft tråkigt, men att allt liksom börjar bli vardagligt och bra nu, inte lika osäkert och ångestframkallande. Kanske ska få jobba på ett glass-ställe nu också. Ekologisk glass på boardwalken. Tänk att ha tre arbetsplatser (Radical-kontoret räknas, jag ska få städa lite och ladda ner musik någon gång i veckan, för att vara "kept in the circle" som de säger), och alla tre har utsikt över Stilla Havet. I'm okay with this.
.
Kommer bli tomt i lägenheten nu när the workers har ett kontor och inte invaderar mitt hem hela tiden. Joseph, pappas skuttiga högerhand (fast han hade ju mer behövt en vänsterhand EEEEHEEE), har liksom blivit del av huset nu. Han kommer in ibland när jag fortfarande ligger och sover. Väcker mig. Båda skrattar. Himla märklig jobbmiljö för honom, men det har liksom inte gjort så mycket. När jag sitter i köket och pluggar brukar han komma ut och äta mandlar. Han får inte äta mandlar i pappas rum för pappa blir irriterad, det knastrar for mycket. Så han har sina dagliga almondbreaks, då vi brukar socialisera och prata hemlisar om chefen. Neee inte egentligen, inget elakt.
.
I övrigt är det lördag och vi har lagt på på skype nu, och jag tittar ut och det är sol, och jag ska sätta mig och läsa en bok i massa timmar tills jag måste cykla till jobbet. Creative writing-kursen är så bra för den gör att man kan räkna fiction-reading som plugg, vilket passar alldeles utmärkt vid sånadär tillfällen då man vet att man borde plugga men livet är lite för soft för att faktiskt sätta sig och göra det. Då kan man läsa en bra bok istället, och sen berätta lite om den på lektionen.
"Nä jag vet inget. Inget vet jag. Om din återbäring. Men jag tror inte det är en grönsak som ska bo i undantaget, utan en österrikare. Fast Denny säger fransman, så vad fan vet man."
Pappa och Biker Bob, aka Byggare Bob, mekkar med the new studio hela dagarna nu. Det är alltså nya kontoret dethär, mitt på den allra bästa biten av Boardwalken. Kommer bli softaste kontoret i världshistorien när det är färdigrenoverat. Lär hänga här mest hela tiden.
.
Såhär ser det ut. Grannhunden bor två hus bort och heter Charlie eller nåt. Mellan oss och hunden bor en kvinna med en hyresgäst i form av en norrländsk gosse vi namn Kristoffer. Trevlig prick. Ska bli vän med honom så jag kan låna hans surfbräda sen, mahaha.
.
Från den ypperligt ypperligt fantastiska pation kan man se alla knasigheter som händer på boardwalken. Igår tillexempel sprang The Mad Hatter forbi, tittade upp, vinkade och sa: "Oh my, I'm terriby late for tea"
.
Jag tänkte att det var lite för bra för att vara sant, och det var det. Han hade inget riktigt te. Men vi låtsades dricka te, jag låtsades vara Alice, och han var precis precis som i boken och filmerna: gav riddles, kollade på sitt ur och såg att tiden hade stannat, upptäckte att det var hål i botten av koppen, frågade om jag sett till the red queen på sistone (och när jag sa nej tyvärr sa han att det var lika bra, hon högg bara huvudet av folk hela tiden ändå. fast sen sa han att det gjorde inget om hon försökte hugga av hans huvud, "because I lost my head a long time ago!"), frågade hur mycket sugarysugar jag ville ha, om jag ville ha milkelimilk, creamilcream eller milkelicream, och om jag ville ha the big spoon, the little spoon eller the middle spoon.
.
Djävulen och den lilla konstiga hippie-farbrorn var ute och cyklade också.
Jag och pappa började kolla Californication igen häromdagen. . http://www.youtube.com/watch?v=jVa1RXyUyxw . Jag BOR alltså precis precis där allt händer i denhär serien. Introt är filmat på alla de ställena jag hänger vid ungefär varje dag. Jag cyklar förbi skylten, jobbar på piren, köper tuggummi under clownen. Och jag kan intyga - eller jag kan ju egentligen bara gissa, för jag är ju inte med om det själv, men av det jag hör och ser - att det är bara LITE överdrivet, det som händer i denhär serien. Det mesta händer nog precis som i serien, typ hela tiden. Denhär middagsscenen, tillexempelt, är LA. Påriktigt:
Med stor risk för politisk inkorrekthet och dragandes av alla över en kam, vill jag därmed uttrycka mig såhär:
.
Människor i den här stan är galna. .
Och jag blir exotisk och rolig att vara around därför att jag är en oskyldig liten svensk som faktiskt REAGERAR på deras historier om sexorgier och överdoser och extreme mountainclimbing eller alla döda människor de sett. För dem är ingenting intressant längre, man söker de allra extremaste formerna av underhållning och levnadsstandard. Materialistiskt, sexuellt, egocentriskt överflöd, är vad det är. Och de vet att det är konstigt, men de vet också att det är lite coolt. "You're in LA baby. LA is crazy."
.
Ingenting imponerar dem, ingenting förvånar dem, ingenting gör dem väldigt ledsna eller väldigt glada. Allt är old news for dem, och ingenting spelar så stor roll, typ. Som att de är lite bortkopplade från sina egna känslor, som att inget väcker någon stark passion hos dem. Men don't get me wrong, jag tycker ju verkligen ändå om dem! Det gör jag.
Häromdagen skulle jag ta med några av mina vänner ut på burlesqueklubb men istället hamnade vi i en bil längs vägkanten, typiskt LA-style, hinkade ur flaskor och diskuterade allt fran the girl with the dragon tattoo till college tuition och vapeninnehav. Och California är ju väldigt liberalt, nytänkade och europeiskt jämfört med resten av USA. Så de håller med om mycket av vad man säger, de har liknande åsikter i vissa fält, och de förstår alltid vad jag menar och kan argumentera tillbaka. Därför tycker jag om dem. De är strålande roliga att hänga med rent socialt, och dessutom är det fascinerande att bara sitta och observera dem också. De är bra människor, men de känns inte helt äkta, inte helt connectade med sig själva - trots att alla är yogis som preachar om just the "connection with your inner self."
.
Och det måste förstås tilläggas att det finns ungefär ALLA sorters människor här. Typ alla människor som går att återfinna i världens alla hörn, går även att återfinna i denhär märkliga såkallade staden jag bor i, så att uttrycka sig såhär om "folk i denhär staden" är ju att vara ute på GANSKA hal is. Men jag ville bara få ur mig det.
Alla heter samma sak här. Sean, Shaun, Shane. Big Ed, Little Ed. Mike 1, Mike 2, Mike 3 och Mike the Bike. Zac och Zak. Nick, Nick och Nic. Lauren och Laura, Shannon och Shannon. Aaron och Erin. Joe's Restaurant, Joe's fish, Joe's Bar, Jolene's.
Dålig fantasi a la Los Angeles. VARIATION HALLO?
2.
Jag jobbade idag men det var inga människor på piren, för det är storm här. Jag blåste bort på väg hem och är nu i Sverige. LURING. Blåste inte över Atlanten. Men en hel strand blåste in i mina kläder och jag behövde inte trampa en enda gång på Bianca, hon bara seglade hem i vinden alldeles på egen hand. Nu sitter pappa och tigger ostmackor och säger "I feel retarded today". Jag rostar och brer smör och ringlar tabasco på den ena, honung på den andra, sen hyvlar jag ost på båda. Osthyvlar är obehagliga tycker jag, men jag använder dem ändå. Ibland skenar fantasin iväg när jag håller i en ostyvel, hyvla hud hyvla hud, och då får jag rysningar i hela kroppen. Det är väl så nära jag kommer att ha en fobi tror jag.
3.
"Did you put hot-sauce on" frågar pappa varje gång jag ger honom något, som jag vet att man ska hälla hot-sauce på, eftersom jag vet vilka saker han har hot-sauce på och jag har bott här i ett halvår nu. "Yes, of course, father" säger jag. "Well done offspring" svarar han, och börjar tugga. Han äter den starka och jag äter den söta. Det passar till våra karaktärer. Pappa säger att det är bra att jag inte är kort, eller liksom fysiskt liten, for då skulle folk vilja utnyttja mig. Jag är för snäll och öppen säger han. Men vi har olika livsteorier. Jag tror på att det finns en poäng i att vara snäll och öppen, jag tror man kan vinna på det. Han tror mest att man ska vara envis och sätta sig över folk och jämföra allt och alla, hela tiden jämföra. Livsteorierna passar med våra mackor.
4.
Honungsmackor har en speciell plats hos mig. Tillsammans med fetaost och kaffeglass kan det nog vara det jag har ätit mest av i hela mitt liv. Och gillar mest. Det infinner sig en viss myskänsla varje gång jag får en honungsmacka. Idag dricker jag te till och utövar creative writing i ett mörkt kök. Någonstans här kryper en kackerlacka runt. Får jag inte spindlar i huden kan jag väl få en kackerlacka i köket istället, tänkte världen. Vi är inte alltid överrens jag och världen. Kackerlackan, låt oss kalla honom Knut, har setts till minst fem gånger nu, men alltid lyckats smita innan vi hinner döda. Man ska hålla kliniskt rent säger pappa, annars kommer det fler. Men jag vågar inte städa ur alla lådor, öppna alla små skrymslen och gå runt med trasor och besprutningsmedel, eftersom jag vet att jag kommer behöva se honom och deala med honom då. Och även om jag är mer rädd for osthyvlar än kackerlackor så går det inte att låta bli att skrika till och hoppa bort när Knut visar sina tentakler. Det bevisas så lätt att jag är en liten flicka fortfarande. Små flickor är rädda for kackerlackor. Eller kanske bevisar det att jag är människa. Kanske är alla rädda for kackerlackor innerst inne, bara att man lär sig behärska det efter ett tag.
EPILOG:
Notera att rubriken rimmar! Fyndigt, sa Marika och log finurligt för sig själv. Hon pratade ofta med sig själv. Det gäller att trivas i sitt eget sällskap. Småprata lite. Dethär med att vara ensam hade hon stenkoll på nuförtiden.
Bilande, skratt, tjafs, regn, grönska, spårvagnar, Alcatraz, Golden Gate, världens brantaste kulle, världens kurvigaste väg, stup, drinkar och THE SUN GOES UP, THE STARS COME DOWN, AND ALL THAT COUNTS IS HERE AND NOW, MY UNIVERSE WILL NEVER BE THE SAME, I'M GLAD YOU CAME, I'M GLAD YOU CAME (inte alls repetetiv låt) på radion.
SanFran komprimerat.
Pernilla, Nora och Amanda är ute och shoppar. Pernilla ska köpa strumpor till mig sa hon, för jag har inga. Hon har varit en riktig mammig storasyster denhär resan (Marcs kommentar när jag sa att hon var 21: "Oh, so that's like 30 in American years??" Eftersom de har listat ut att svenska 19 är amerikanska 24. Sant i Pernillas fall ju), hon tycker hon behöver ta hand om mig. Jag har ju inga kläder (använder ett linne som kjol på jobbet, eftersom man måste ha kjol om man ska ha leggings och annars måste man ha jeans och det har jag inga. heh). Hon är fin hon. Jag har snäst åt henne jättemycket ändå. Jag är bara rriterad och oproduktiv hela tiden. Och nu regnar det i LA också. Men nog om såna tråkigheter. Kolla bilderna istället. De är glada ju.
Sitter i sangen med en sovande systri bredvid. En sang i en stuga i ett naturreservat nanstans mitt i Cali, pavag till San Fransisco! Vi har akt pa snirkliga fantastiska vagar, letat billigt boende i morkret, gnabbats i bilen (roadtrip med fyra tjejer, sparade ur litegrann nar ingen fick mat osv), oroat oss for att Pucken ska do (allt som kan vara fel med en bil ar fel med min Puck ungefar. Bebis..:/) och taggat infor annalkande kuller-queer-stad. Vi ar glada fast trotta och forvirrade och senaste veckan har varit helt galen, men anda, har sitter jag i en stuga mitt i tjottahejti med varldens basta syster, och aven om det finns en miljon grejer att ta stallning till och aven om jag egentligen inte har rad att sitta har sa kan man ju endo vara ratt nojd. Det ar jag. Och dodstrott. Tjoflojt.
Jag KANSKE var lite för drastisk i min deklaration. Antar att jag dels behövde bearbeta möjligheten att små spindelparvlar bygger gångar runt mina knäskålar, dels tänkte att hur äckligt det än är så var det kanske också lite småkul?
Hursomhaver säger farbror doktor (som alltså är min uncle påriktigt) att det nog inte är någon som bor i mig (Forever alone igen alltså. Fast Pernilla och hennes kompsiar är här. De sitter på balkongen och dricker kaffe, så så ensam är jag inte endo. Eller jo jag känner mig nästan mer ensam. De verkar vara så bra kompisar och ha så kul där ute) utan att jag bara har reagerat ovanligt galet och kliat sönder mig själv i sömnen pågrund av en giftig planta eller äcklig insekt som inte bor i mig utan bara landade på mig och bet mig en himla massa. KUL ATT INSEKTEN INTE ENS VILLE STANNA MED MIG (läs: bo kvar innanför min hud) UTAN BARA BET och sen lämnade mig ensam med mina äckliga röda rivmärken. TACK RA.
Förutom äckliga rivmärken och finbesök i form av storasyster har jag också fått ett jobb! Six months later... Det går bra nu.
Nu ska vi ut och sola och gå på Farmer's Market. Har en essay till på måndag som jag inte har börjat på än, men sånt brukar liksom ge sig i slutändan, känner jag.
Kul faktum: det rör sig i mig. Gravid? Nej. Sjösjuk? Nej. Fjärilar i magen? Bara lite.
Små spindeldjur. De kryper runt i min kropp. Jag är så äcklad av mig själv, och så nära att bryta ihop och skrika och gråta och börja klösa på mig själv alternativt hinka hela vodkaflaskan och förlora medvetandet, så äckligt tycker jag att det här faktumet är, men istället gör jag mig ett glas iskaffe och ringer doktorn. Självdiciplin. Det är ju bara lite spindlar. Innanför min hud. No biggy.
.
.
Hoppas de är schyssta spindlar iallafall, typ som denhär grabben. Riktiga parvlar, i spindelform. Jag kanske kan bli kompis med dem? Har ju funderat på hur jag ska bli en ikon på Venice Boardwalk. Där har vi det. SPIDERWOMAN. Hon med röda streck över hela benen och ryggen, vilket alltså är gångar där spindlarna gosar runt (vill ni veta mer? detaljer? mejla: [email protected]. inte via facebook (vad är det för nåt??) för jag har givit mig själv fb-forbud en stund). Hon som pratar med sig själv därför att det bor individer inne i henne som kan lyssna. Vem behöver ZARCEX och the Larsen sisters, som bor så himla långt bort och det alltid ska vara ett himla projekt att ses med, när man kan fika och dricka öl och prata hemlisar med de små krypen som bor i en? .
Drömde att jag flyttade till Kenya inatt. Extremt bra dröm, fylld av zebror och gaseller och fåglar och solnedgångar och glädje över att vara där. Vaknade och såg att tavlan ovanför mitt huvud var helt sne och att kuddarna låg på andra sidan rummet typ, = bra Kenya-fest förmodligen.
Vaknade dessutom till en glad pappa som äntligen har fixat ett kontor, och en youtube-länk från Vero som egentligen var ganska dålig men gav mig gåshud ändå. Så här sitter jag nu ensam i lägenheten, tavlan på sne, gåshud på armarna, skriksjungandes till Somebody that I used to know.
Det är då man vet att det kommer bli en bra dag tror jag.
Och jag tänker mest i dagar här. Varje dag hinner jag nämligen ångra mig en miljon gånger angående vad planerna är. Allt är oklart men jag är liksom okej med det nu. EXPERT på att sälja mig själv på engelska har jag blivit också. Jobbintervju har gått från något jätte-taunting och läskigt och nagelbit-uppmuntrande till det självklaraste i världen. Jag bara glider in och säger att jag är bäst och att alla älskar mig ungefär. Också en erfarenhet kanske. Men ekonomin är brutal och varje litet skitjobb har femtio ansökande som tävlar. Så ett vanligt litet cafe kan välja och vraka bland tio högutbildade supermodeller som har en degree i engelska och en i business. Och vad är jag i jämforelse? Söt. Om ens det.
Jag ångrar mig som sagt varje dag gällande vad jag ska göra, men min nyaste ide är att jag bara ska hänga runt i tre och en halv till månad. Ace:a alla uppsatser i skolan, lära mig min kamera bättre och bli proffsfotograf, kanske starta en riktig blogg (eftersom jag nu är expert på att sälja mig somsagt, bra business?) eller iallafall ägna x antal timmar om dagen till att skriva, exploatera varje liten del av lala-land med min fina bil (drömde förövrigt också att pappa försökte vara snäll och köpte mig en ny bil, men det var den fulaste och största och gråaste maskin jag någonsin sett och jag blev så himla ledsen för jag ville varken såra pappas eller Pucks känslor), och sen komma hem och ta tag i saker.
VI FAR VAL SE.
Idag ska jag läsa poesi och hänga med systrarna Larsen igen. De ser ut såhär ungefär förresten, från Alex synvinkel:
.
. Alex är proffsfotograf påriktigt förresten, han ska snart ge ut en bok! Han ska få lära mig mer om min kamera en dag. FOR TITTA VA FINT HAN KAN GORA. .
Början på världens sämsta historia sa min Creative Writing-lärare. Jag som tycker den låter rätt kul? Men ungefär så lite inspiration har jag nu. Inte för att saker är tråkiga, det skulle jag inte påstå, men jag skriver massa hemlisar på engelska i min journal istället, och då är allt redan uttömt när jag ska sätta mig och blogga sen. Jag hade iallafall världens bästa söndag igen häromdagen. De är helt magiska. Jag förstår inte hur en viss veckodag kan vara så bra, men den bara är det. Varje söndag, samma sak. Allt är helt flawless. Hoppas jag inte jinxar det nu bara för att jag säger det? Attans. Denhär gången såg jag iallafall delfinerna! Massa massa massa delfiner, delfinmannen i lägenheten bredvid sa att det var fler än han någonsin sett nästan. Marc och systrarna Larsen var här. Systrarna Larsen är världens finaste. Vi satt på stranden en stund med pappa, och delfinerna var så nära att man nog kunde simma ut till dem och klappa, tänkte jag. Men det kunde man inte riktigt. Om det hade varit varmt dock. Jag vände halvvägs av rädsla att frysa ihjäl. Men ändå. Man kan säga att jag badade med delfiner nästan. Sen klappade jag på stora fina sjöstjärnor. Jag har ätit en sjöstjärna förut men de här levde, och de var enorma och hårda och en var orange och en var röd och en var lila och det såg ut som att de var fulla av diamanter ovanpå. Jag lovar! Och sen dansade vi förstås den obligatoriska trumcirkel-dansen och drack te och kollade på den finaste solnedgången i världshistorien. De är så fina i LA för att himlen är så förorenad. Så bakvänt och opolitiskt korrekt, men när man sitter där och tittar tycker man lite att alla stora jeepar fyller någon slags funktion ändå. Jaha, det är därför, tänker man, vilket det förstås inte alls är, men man tänker det för att det är kul att romantisera även de fulaste av saker.
Finner mig själv i soffan en fredagnatt alldeles ensam. Ringde Alex och skulle ut på äventyr men blev seg och konstig och introvert och nostalgisk och började skriva konstiga saker och formulera mig märkligt. Så nu sitter jag här efter fem timmar utan att ha fått någonting varken vettigt eller egentligen särskilt tillfredsställande gjort, helt oredo att gå och lägga mig, och med en miljon tankar i huvudet. Jag vill prata med alla där hemma hela tiden, men jag vill inte vara for mycket. Hur kan man vara rädd för att vara för mycket när man inte ens är där i person? Det kan man. Kanske är jag bara orolig over att jag lever for mycket i Sverige fast ofysiskt liksom, eller i min egen hjärna, när jag borde lägga krut på att leva här? Fast det gör jag ju också. Idag cyklade jag runt runt runt och sokte jobb på säkert hundra olika ställen. Eller sju iallafall. Och samma igår. Och ja jag borde haft ett jobb for ett halvår sen egentligen, jag börjar ju bli patetisk, men människor är patetiska ganska ofta och det hjälper aldrig att man går runt och klagar på sin egen patetiskhet. Har iallafall varit på intervjuer hela veckan och ska på fler hela helgen och blir alldeles snurrig och vet varken in eller ut. Och så kanske jag håller på att bli sjuk som vanligt och då är det väl okej att man sitter hemma en fredagkväll och försöker reda ut hjärnan och få pli på saker istället for att springa ut i natten, FAST man i slutändan inte reder ut nånting och mest bara blir trött på sig själv och börjar tappa bort sig själv på något vis?
.
Vi låtsas det iallafall.
.
Grattis till världens bästa Andrew förresten!!! Inte i MGMT alltså. Om jag kände han i MGMT skulle jag... Vetinte. Säga grattis andå såklart. Men eh ah. Hej.
.
.
.
.
Måste förresten tillägga att vi har två tama små duvliknande fåglar ute i innergården i vårt hus. De sitter och tittar på mig varje gång jag går ut om dagarna. Från taket eller från en buske eller från ett balkongräcke. Hej fina små pippisar, tänker jag då. Vad kul det vore om jag kunde flyga med er! När jag var liten broderade jag en blå fågel på en duk på syslöjden och sa att det nog betydde frihet. Det gör det nog fortfarande faktiskt.
Min lärare förut tjatade jämt om att alla är unika. Fall inte för grupptrycket för du är inte som dem. Ingen är som någon, så du kan bara sätta dina egna standarder. Men tänk om grupptryck som fenomen nuförtiden tar just den formen: Alla ska hitta sig själva, vara speciella, följa sina drömmar, sticka ut. Veta exakt vad man vill hela tiden. Det är ju också en jävla press. Att lära känna sig själv, lista ut vad man egentligen drömmer.
Kan man någonsin helt känna sig själv?
.
Ibland tänker jag att jag blir den som försvinner. Den som förstör, distanserar sig, sårar, gör fel. Moralkärring/Optimist. Tokig/Klarsynt. Har alla lika mycket att ta reda på? Hur många grader av rastlöshet finns det, och handlar det i slutändan bara om att tygla sig och vara nöjd?
Fötterna på jorden eller drastisk romantik och ständig jakt?
.
Jag kanske hellre bara vill falla för grupptrycket.
.