madkeso

.
.

Början på världens sämsta historia sa min Creative Writing-lärare.
Jag som tycker den låter rätt kul?
Men ungefär så lite inspiration har jag nu. Inte för att saker är tråkiga,
det skulle jag inte påstå,
men jag skriver massa hemlisar på engelska i min journal istället,
och då är allt redan uttömt när jag ska sätta mig och blogga sen.
Jag hade iallafall världens bästa söndag igen häromdagen.
De är helt magiska. Jag förstår inte hur en viss veckodag kan vara så bra,
men den bara är det. Varje söndag, samma sak.
Allt är helt flawless.
Hoppas jag inte jinxar det nu bara för att jag säger det?
Attans. 
Denhär gången såg jag iallafall delfinerna! Massa massa massa delfiner,
delfinmannen i lägenheten bredvid sa att det var fler än han någonsin sett nästan.
Marc och systrarna Larsen var här.
Systrarna Larsen är världens finaste.
Vi satt på stranden en stund med pappa,
och delfinerna var så nära att man nog kunde simma ut till dem och klappa,
tänkte jag.
Men det kunde man inte riktigt. Om det hade varit varmt dock.
Jag vände halvvägs av rädsla att frysa ihjäl.
Men ändå. 
Man kan säga att jag badade med delfiner nästan.
Sen klappade jag på stora fina sjöstjärnor.
Jag har ätit en sjöstjärna förut men de här levde,
och de var enorma och hårda och en var orange och en var röd och en var lila
och det såg ut som att de var fulla
av diamanter ovanpå.
Jag lovar!
Och sen dansade vi förstås den obligatoriska trumcirkel-dansen
och drack te
och kollade på den finaste solnedgången i världshistorien.
De är så fina i LA för att himlen är så förorenad.
Så bakvänt och opolitiskt korrekt, men när man sitter där och tittar
tycker man lite att alla stora jeepar fyller någon slags funktion
ändå.
Jaha, det är därför,
tänker man, vilket det förstås inte alls är,
men man tänker det
för att det är kul att romantisera även de fulaste av saker.