madkeso

Jag jobbade idag men det var inga människor på piren, för det är storm här. Jag blåste bort på väg hem och är nu i Sverige. LURING. Blåste inte över Atlanten. Men en hel strand blåste in i mina kläder och jag behövde inte trampa en enda gång på Bianca, hon bara seglade hem i vinden alldeles på egen hand. Nu sitter pappa och tigger ostmackor och säger "I feel retarded today". Jag rostar och brer smör och ringlar tabasco på den ena, honung på den andra, sen hyvlar jag ost på båda. Osthyvlar är obehagliga tycker jag, men jag använder dem ändå. Ibland skenar fantasin iväg när jag håller i en ostyvel, hyvla hud hyvla hud, och då får jag rysningar i hela kroppen. Det är väl så nära jag kommer att ha en fobi tror jag.

"Did you put hot-sauce on" frågar pappa varje gång jag ger honom något, som jag vet att man ska hälla hot-sauce på, eftersom jag vet vilka saker han har hot-sauce på och jag har bott här i ett halvår nu. "Yes, of course, father" säger jag. "Well done offspring" svarar han, och börjar tugga. Han äter den starka och jag äter den söta. Det passar till våra karaktärer. Pappa säger att det är bra att jag inte är kort, eller liksom fysiskt liten, for då skulle folk vilja utnyttja mig. Jag är för snäll och öppen säger han. Men vi har olika livsteorier. Jag tror på att det finns en poäng i att vara snäll och öppen, jag tror man kan vinna på det. Han tror mest att man ska vara envis och sätta sig över folk och jämföra allt och alla, hela tiden jämföra. Livsteorierna passar med våra mackor.

Honungsmackor har en speciell plats hos mig. Tillsammans med fetaost och kaffeglass kan det nog vara det jag har ätit mest av i hela mitt liv. Och gillar mest. Det infinner sig en viss myskänsla varje gång jag får en honungsmacka. Idag dricker jag te till och utövar creative writing i ett mörkt kök. Någonstans här kryper en kackerlacka runt. Får jag inte spindlar i huden kan jag väl få en kackerlacka i köket istället, tänkte världen. Vi är inte alltid överrens jag och världen. Kackerlackan, låt oss kalla honom Knut, har setts till minst fem gånger nu, men alltid lyckats smita innan vi hinner döda. Man ska hålla kliniskt rent säger pappa, annars kommer det fler. Men jag vågar inte städa ur alla lådor, öppna alla små skrymslen och gå runt med trasor och besprutningsmedel, eftersom jag vet att jag kommer behöva se honom och deala med honom då. Och även om jag är mer rädd for osthyvlar än kackerlackor så går det inte att låta bli att skrika till och hoppa bort när Knut visar sina tentakler. Det bevisas så lätt att jag är en liten flicka fortfarande. Små flickor är rädda for kackerlackor. Eller kanske bevisar det att jag är människa. Kanske är alla rädda for kackerlackor innerst inne, bara att man lär sig behärska det efter ett tag.