Min pappa är nästan lite arg för antibiotikan funkar så bra. Han tycker nämligen inte man ska ta massa piller och hålla på, kroppen ska läka sig själv. Jag är benägen att hålla med men ibland funkar det bara inte. Han tycker dessutom precis som jag att sjuka människor är töntiga, så han har därmed gått runt och tyckt att jag är töntig i en vecka nu. Tror han är mer lättad än jag över att jag äntligen kan prata och ser ut som en vanlig människa igen osv. Men han har varit fin ändå. Lagat enorma grytor kycklingsoppa, köpt glass och killat mig under fötterna och sånt. Och nu är jag tillbaks på banan igen. Nästan. Ska fira med att dricka virgin drinkar hemma hos en Robin i Marina Del Ray och hoppas på att överta några av hans tjejkompisar. Han åker hem till Sverige nu så jag kan få dem sa han. De flesta är asiater, tillade han också. Så att jag vet liksom. På tal om det åt vi middag på Maos Kitchen idag. De hade Mao över alla väggarna. Lite creepy men gott och min fortune cookie sa att "nothing can stop you from reaching your goals".

Synd bara att jag inte har några goals. Pappas lapp sa "a great business venture will reveal itself to you soon" (eller nåt sånt) och det lät ju bra för Radical osv, men egentligen hade det varit bättre om vi bytte. Pappa har ju goals och jag behöver ju ett jobb. Men istället ska jag hålla på och nå mina mål istället. Vilka mål??? Kanske ska skaffa mig några nu, fort, så att det gills om jag applicerar dem på denhär lyckokakan? Fast vad hemskt det känns att säga att man inte har några goals. Alla har väl goals? Men jag har bara inte riktigt listat ut mina än. Listar man någonsin ut vad man vill? Eller är det så att folk som tror att de har allt utlistat för sig bara inbillar sig det, att man liksom kan bestämma sig för att OKEJ DET HÄR VILL JAG GÖRA, och sen vara lycklig med sina inbillade drömmar och sin inbillade stabilitet? Förmodligen ja. Man ska inte hålla på och vela så mycket, då kommer man ingenvart. Synd att jag är ungefär den mest beslutsångestiga personen i världen då. Önskar ganska ofta att jag hade en Millan (min bästa rådgivare här i livet, trots att jag alltid blir arg på henne för att hon är så bestämd om allt. hon är bra när skon klämmer, och har alltid svar på tal) i huvudet hela tiden. Som min personliga lilla rådgivare som tog alla svåra beslut, hon kunde typ bo på min axel och äta öronvax eller bo i min hjärna och äta dåliga tankar och mardrömmar och allt som är dumt i hjärnan. Typiskt bra grej att ha ju?
Det finns en snubbe på Venice Beach som säljer Good Advices för 1 dollar. Kan kanske bli stammis hos honom istället. Bra business ändå.