madkeso

Lever mindre i nutiden än jag någonsin har gjort förr. Alltid varit lite smådålig på det. Alltid haft ena foten i dåtiden, för där är allt fint och sockrigt och fantastiskt och ÅH KOMMER NI IHÅG? Nostalgi är som en drog för mig. Jag vill alltid tillbaks till när jag var femton. Eller nej, ibland till när jag var tolv eller sexton eller arton också. Till något som redan har varit, hursomhelst. Allt var alltid bättre förr. Timeline på facebook ger mig ångest. JAG var tillochmed bättre förr.

Med andra foten är jag i framtiden. I det som är fint och sockrigt och bra men INTE har hänt än. Det som kanske händer och som jag ibland tillåter min hjärna att spinna alldeles för långt på. Man ska sluta vid en realistiskt punkt egentligen. Fötterna på marken är ohsåviktigt. Jag vill inte vara en flake.

Jag vet att jag har sagt det förut. GnällMarika, vem orkar. Men jag använder det lite för att pusha mig själv. Det är en ständig förbannelse att aldrig kunna vara helt i stunden. En jag är fullt medveten om. En jag vet att jag kan styra upp om jag bara fokuserar lite och slänger in mig själv i det som är. Slutar planera hur det blir sen eller hylla det som var förut. Och för att göra det krävs något att sätta tänderna i. Något som inte omfattar en miljon timmar framför datorn (jag hatar datorer. fast älskar. fan) och min egen pappa som chef. Att jobba för en nystartad internetradiostation som är underhunden i en cirkus av jättar i stil med Spotify (och Pandora som är den största i världen men som bara finns i USA) är ju egentligen karatespännande. Jag vill så gärna, på ett sätt. Men det funkar inte när jag bor i kontoret och måste ta skit från karln som redan irriterar mig till döds minst en gång om dagen. Jag är helt medveten om att jag är en drömmare med huvuden i molnen och utan större koll, men när jag bestämmer mig för något så genomför jag det. När jag vill ha disciplin så hittar jag den. Jag må förvandlas till ett stresstroll på kuppen men det kanske det kan vara värt, nu när jag ändå inte har några vänner som kan klaga på att jag aldrig hinner umgås. Jag är inte den smartaste fisken i vattnet och jag var stressad mest hela tiden och jobbade tre gånger så hårt i skolan som många av mina vänner, men det gav förihelvete resultat och jag är nöjd. Ni ska bara veta vilken pluggis jag var. Så jag kan om jag vill. Men inte på dethär jobbet.

Så nu ska jag hitta ett annat. Om det så bara är ett sketet caféjobb är jag nöjd. Jag får lön som jag känner mig värd, jag kommer ut ur huset, sliter rent fysiskt och får dessutom prova på att faktiskt jobba på engelska. Och om exakt en vecka ska jag krasha tio lektioner på Santa Monica College. Man går in och sätter sig i klassrummet även fast klassen är full och man inte egentligen får gå där. Har man tur låter de en sitta kvar, och då har man successfully crashat en class! Då går man där sen. Hur kul låter inte det? Och en av tio borde jag ju få. Ska läsa Engelska 1 för det måste man innan man får läsa Creative Writing, vilket är allt jag vill (förutom möjligen kinesiska) och om jag kommer in nästa vecka kan jag läsa det i en komprimerad kurs på bara sex veckor. Perfekt. Kommer vara alldeles jätteockuperad i hjärnan och prata engelska mest hela dagarna. Och så kommer min kusin imorgon också. Det blir en annan sorts ockupation men bra det med. Och för att komma härifrån ska jag nu ut och möta upp en Nick som ska lära mig skatea. Rebecca sa att jag skulle ta alla både onaturliga och naturliga chanser jag fick att skaffa vänner. Jag lyder.