Jag sitter och dricker varm mjölk med honung och tänker att jag borde byta lakan och klippa naglarna och fixa julmusik till Radical och ringa the accountant och ladda upp alla nya poplåtar och en miljon andra saker. Men jag är fortfarande sjuk och det spöregnar. Jag orkar ingenting utom att lyssna på ledsna låtar och ligga och gny i soffan. Tycka synd om mig själv. Typiskt bra medicin, man blir ju verkligen piggare och gladare av sånt. Och så finns det massa människor jag vill prata med men jag klarar rent fysiskt inte av att prata. Så det får också vänta. Självömkan är ett spännande fenomen. Jag är en wuss.

Pappa sitter och berättar för någon på telefon om hur mycket herr Inneboende hatar 'Pumpkin Kids'. De hade suttit i bilen igår och pappa hade höjt när den kom på radio och Simon hade blivit så arg att han ville slåss, sa han. Han ville träffa folket i Foster The People så han kunde PUNCHA THEM IN THE FUCKING FACE. Ganska kul med så mycket agg. Det och Saturday Night Live med Katy P som host har räddat de tre senaste dagarna från att ha varit de tråkigaste i världen. Eller okej det har de varit ändå, men jag har iallafall skrattat. Två hela gånger. Fast det gör ont när jag skrattar. Och det gör ont när jag äter men varm mjölk med houng är kalasgott och att dricka det känns ungefär som att vara fem igen och just ha kommit in från pulkabacken och få varm mjölk med honung och en kanelbulle av världens bästa mamma. Bara att mamski inte är här och jag varken har ätit kanelbulle eller lussebulle eller pepparkaka eller nåt sånt kult och gott sen jag lämnade Sverige. Ni förstår hur svårt jag har det. VÄRLDEN ÄR SÅ HIMLA HÅRD DET ÄR SÅ HIMLA SYND OM MIG I HELA TRE DAGAR HAR DET VARIT SYND OM MIG OCH DET GÖR ONT NÄR JAG SKRATTAR OCH JAG FÅR INGA LUSSEBULLAR OK?

Äckel.