madkeso

Vill spy på pappa. Fantastiskt frustrerande karl verkligen.
Det är därför han inte får läsa min blogg, för att jag vill kunna säga så. Undrar om han läser ändå, i smyg. Antagligen.
Spy.

Fast idag har egentligen varit karatebra. Hängde på IKEA och blev alldeles homesick, ville köpa allt som påminde om Sverige eller hade svenskt namn. Köpte ett överkast istället. Ett lila. Testlåg på det medan jag killade mig själv på ryggen och kollade på julkalendern och skypeade i två timmar. Blev saknig fast inte efter kylan. Det är soligt här. Jag går i tjocktröja om dagarna. Spatserar runt, funderar. Vad håller jag på med egentligen? Hemskt oklart. Jag har 18 dollar på banken och ingen aning alls. Något har hänt, jag är helt lost. Alltså ovanligt jättelost, även för mig.

Jag har alltid velat prova vara hippie. Eller vad menar jag med det egentligen, det är bara ordet som lockar. Vad jag menar är en person som inte bryr sig så mycket. Eller som bryr sig men inte på samma sätt som vi andra bryr oss. En sådan som lever på utkanten av samhället och har sina egna regler och koder och åsikter. Jag tänker att livet nog måste vara lite färgstarkare för en sådan person. Och lite lättare, fast samtidigt mer spännande, men mindre komplicerat, och mer primitivt. Roligare, helt enkelt. 
Och plötsligt inser jag att nu är min chans att prova egentligen. Och även om jag i slutändan tror att jag skulle tröttna på allt flummeri så vore det ändå strålande kul att bara ge efter totalt och bli allmänt märklig och Venice-ig i några månader.

Men jag får inte för pappa. 

Han accepterar inte mitt planlösa lallande. Man ska ha koll, man ska ha pli, man ska alltid veta vad som händer runt omkring en, man ska ha fötterna på jorden och kunna försvara sig och vara i perfekt form och jobba hårt. 
Vi är alltså rätt olika på den punkten.
Just nu iallafall.

Men pappa ändrar sig lika ofta som jag.
Han är egentligen den största livsnjutaren jag vet. Nu jobbar han hårt i några år så han kan bli rik och aldrig mer jobba och sen ska han lalla senare i livet. Eller nej, inte lalla påriktigt. Inte på samma sätt som jag menar. För man ska förstås ändå alltid ha full koll. Skjut mig när jag inte har det längre, säger han, när jag inte makear någon sense längre eller kan ta hand om mig själv.
Skjut mig nu isåfall, säger jag. 
Jag makear ingen sense alls.

Och jag tror inte han kan banka ur den aspekten av mig, hur mycket han än försöker. 
Och tro mig - han försöker. Kallar mig scatterbrain och skäller ut mig minst tio gånger om dagen för att jag inte är med på noterna. Vill att jag gör yoga minst tre gånger i veckan, är bättre bilförare än hela resten av LA sammanlagt, pratar flawless engelska, har perfekt hållning, städar lägenheten varje dag och är den snabbaste assistenten i världen.
Han menar förstås bara väl. Men det går liksom inte, far. Inte just nu.

Så jag varvar väl Venice-extas och inre frid med att känna mig värdelösast och dummast i världen typ. Och så en dos hemlängtan på det. Spännande mix ändå ju. 

Vi får la se vad det blir av det hela. Av mig.