Saker som inte är gult nagellack men som ändå gör mig lika glad i själen som det sägs att människorna i San Luis Obispo är:
Kategori: Allmänt
2. Öl. Det är ju absolutjättekarate-gott och passar till typ allt (fast förstås extra mycket en varm sommardag när man är ledig och är med sina vänner på en klippa vid vattnet någonstans. Sett för många Pripps-reklamer, nej inte skulle väl jag??). Det existerar som dryck i varje lands kultur i hela världen mer eller mindre och i U-länder är det ofta busbilligt. Och i Sverige är det det ju ett helt fenomen i sig att öla. "Vi ses på en öl", liksom. Det sammanför folk och är ett lätt sätt att umgås och något att göra rent fysiskt medan man typ tittar på en konsert eller på tv. Och att vara full är faktiskt typ det bästa som finns. Sånt ska man ju inte romantisera egentligen och det vet jag att jag gör, i alldeles för stor utsträckning, men det är ju så himla gott och kult. Alltså inte att vara för full förstås. Det suger. Men salongsberusad. På god öl. Finns få bättre sensationer.
3. Att åka buss. Eller tåg eller sånt eller egentligen bil också till och med (om man inte måste köra själv. Jag älskar inte att köra). Det ska gärna vara långt och gå långsamt och på en ojämn slingrande väg. Man ska förstås ha sittplats och lyssna på musik och helst vara på väg någonstans bra, fast sen när man är framme vill man ändå inte gå av eftersom det är så skönt att bara sitta där. Ha fönsterplats och titta ut och dagdrömma och le för sig själv, eller känna sig alldeles melankolisk och vara på väg att börja gråta och låtsas att man är med i en film. Helst ska det inte vara någon bredvid som försöker prata med en, eller ibland är det också en mysig grej med bussar - att man träffar roliga människor och har konstiga diskussioner, men oftast inte. Men man kan gärna ha en intressant person att titta på. Kanske ett litet jättegulligt barn som man vinkar till innan man tittar ut genom fönstret igen och tänker åh vad kul med söta barn.
4. Folk som skriver meddelanden till mig. Om vad de gör och hur de gör det och vad de har tänkt på idag och hur det är på jobbet och vilka de ska dansa med i helgen. För jag vill ju veta. Jag själv skriver ju hela noveller på mejl och fb-meddelanden och sms (till de få människor jag smsar i USA, som förresten jämt envisas med att ringa upp och prata ändå. Jag pratar ogärna i telefon. Smar bara) och det är fantastiskt när folk håller jämna steg med mig och skriver lika bubbligt och innehållsrikt och kult och personligt tillbaka. Jag bor ju här nu och då är det viktigt att ändå prata precis som man hade pratat om jag hade varit kvar hemma, diskutera ungefär samma saker liksom, fast via datorskärmar. Eller brev vore ju ännu roligare. Jag skickade iväg ett idag till en vän från Kina, som jag ska brevväxla med. Men sånt kostar ju pengar och man orkar inte göra det så mycket. Så fb-meddelanden räcker långt. Jag blir lika glad varje gång jag loggar in och ser att jag har fått en egen liten novell. Bara till mig? Tackeri.
