Det är fredagkväll och jag har upptäckt att jag nog har feber. Pappa är på yoga och jag och Jennifer kokar pasta medan vi funderar på hur vi ska göra ikväll. Vi skulle ut egentligen men jag känner mig så himla hängig och vill mest bara bädda ner mig i min säng och äta glass typ. Men Jennifer vill göra det mesta av sina sista dagar i The Promised Land och jag vill ju dels hänga med henne så mycket jag bara kan och dels skaffa nya vänner vilket man har större chans att göra på typ en klubb i Hollywood än i en säng i ett oklart rum i ett flugäckelhus nånstans på Venice Boulevard. Och man ska ju anstränga sig sa jag ju. Men man orkar inte.

Dethär med att vara sjuk är spännande förresten. På ett sätt är det ju soft, det måste jag erkänna. För man kan unna sig att bara mysa ner sig och bli omhändertagen och inte uträtta nånting viktigt alls på hela dagen utan att bli alldeles hispig. Jag är nämligen en sån som inte riktigt kan det annars. Blir för stressad och får dåligt samvete, måste GÖRA NÅT. Men om man är sjuk är man ju värd allas omsorg i världan. Och all självömkan och all glass och att se fyra filmer i rad som man alltid velat se men inte kommit runt till. Samtidigt är det ju fruktansvärt inconvenient och frustrerande. Förstör utekvällar och gör att man missar viktiga saker och främst gör det ju att man blir alldeles låg. Vilket jag på ett sätt uppskattar för det är bra att vara sådär gråtig och konstig i humöret ibland, det är liksom utvecklande och lite fascinerande att bara släppa ut såna konstigheter och kunna skylla på att man är lite småsjuk. Jag får närmare till mina fysiska känslor när jag inte är helt frisk, och det är bra för ofta är jag ganska långt ifrån dem. Tränger bort dem och beter mig rationellt och såntdär tjaffs, som ju egentligen är hemskt överskattat. Att spilla ut sina känslor överallt och vara allmänt flamsig och konstig eller ledsen och ynklig är ju så jävla skönt. I små mängder iallafall.

Men det finns en till aspekt av det hela. Jag tycker folk som blir sjuka är veklingar. Lamea, töntiga, låtsas mest. Som i Chongqing när massa i gruppen stannade hemma för att de mådde dåligt. Jag tänkte äsch ni vill bara slippa aktiviteterna, är lite trötta och orkar inte prata kinesiska. Typ. Jag sa förstås ingenting och någon enstaka var nog magsjuk påriktigt, men i smyg gick jag runt och tänkte NI ÄR INGA VIKINGAR NI ÄR LAME JAG ÄR VIKING. Och TJI fick jag för det förresten för sista kvällen på hostelet i Peking när alla utom jag, Jen, Olivia och Emelie hade åkt hem fick vi alla feber och spydde. Det var en kul kväll. Och jag gick runt och whinade över hur lame jag själv var som blev sjuk i Kina vilket jag ju hade fnysit åt alla andra som blivit. Och jag tillhör (vid närmare eftertanke) ärligt talat de som blir sjuka typ varje månad. Jag var nästan hela tiden sjuk i NG. Det var lite av ett stående skämt. Alltid lite småförkyld men ändå alltid i skolan. Kanske var det det jag tyckte var vekt snarare. Folk som sitter hemma och tjurar bara för att de är småförkylda. Det tillhör ju vardagen att kroppen mår bra ibland och lite sämre ibland. Kan man gå och prata och inga kroppsvätskor rinner synligt eller man smittar alla runt sig pallrar man sig väl förfan iväg ändå.

Säger hon som stannar hemma med glassen ikväll och myser i en liten deppig hög. Älskar motsägelser. Särskilt när man säger emot sig själv. Det är bara ännu ett tecken på att man nästan aldrig vet vad fan man pratar om. Särskilt inte när man har en lätt feber och säkert bara svamlar och särskilt inte när man heter Marika för då vet man aldrig vad man tycker om nånting eller vad man vill eller hur man känner. Man bara hänger med i svängarna så gott man kan och diskuterar osammanhängande saker med sig själv och blir sjuk en gång i månaden.