Jag har just kommit hem från en liten stad mitt emellan LA och SanFran som heter San Luis Obispo. Konstigt & ointressant namn kan man tycka men inte en konstig & ointressant plats insåg jag. Snarare en väldigt vacker sådan. Det var en studentstad och enligt en nygjord undersökning av ingen mindre än Operah Winfrey var människorna där de lyckligaste människorna i världen. Jag målade tånaglarna knallgula, eftersom gult är min gladaste färg, och så köpte jag tre begagnade böcker och strosade runt i min ryggsäck vart jag än gick för att känna mig som en av studenterna. Pappa skulle hålla någon form av föreläsning så jag fick sitta med i ett klassrum och det var en ganska strålande känsla att vara tillbaks i skolan igen, fast i ett nytt land.

Men jag undrar hur de har mätt när de bestämde sig för att det var den lyckligaste platsen i världen. Jag menar vem har definierat begreppet lycka och sen gett sig ut till varenda håla i varenda hörn av världen och intervjuat en bunt lokalbor om hur lyckliga de är på en skala? Om någon frågade mig skulle jag inte ha någon aning om ifall jag var en fyra eller en tia. Lägre än så vore jag nog inte tror jag, jag är en ganska glad själ, men jag är ju inte direkt lyckan personifierad och jag är väl inte lyckligare än alla andra? Eller så är jag det. Vad vet jag, jag har ju inget att jämföra med? Tänk så är jag olycklig. Åhnej ångest.

Fast på riktigt. Kanske är jag glad men inte lycklig. Eller så är det tvärtom eller så är jag båda eller inget VADVETMAN? Inget. Så San Luis Obispo kan ju stoltsera med sin lycka, det är ju ett trevligt påstående liksom, men egentligen vet de nog inte vad de talar om (och som pappa påpekade, tänk vilken press man måste ha som deppig SanLuisObispo-bo också. Typ "kul att alla mina vänner är lyckligast i världen och jag är olycklig. kul. bra lott i livet. dö"). De är säkert lika labila som alla andra i världen. Eller man kan iallafall tycka att de borde vara gladare än danskarna, som ju också påstås vara det lyckligaste folket. För till San Luis Obispo kommer folk från massa olika ställen i USA, och tillochmed en handfull från andra delar av världen (däribland typ tre svenskar, förstås. Sverige är överallt) och eleverna lär sig om internationell business och teknologi och kina och såntdär. Danmark kan inte vara lika glada för då skulle de inte vara så intoleranta som de har blivit (okej jag drar verkligen alla över en kam, men sånt är ju kul). Det går liksom inte ihop. Eller återigen, jag vet ju ingenting. Främlingsfientlighet kommer väl från okunskap (fast man kunde ju tro att danskarna är rätt så himla intelligenta) och ignorance är ju bliss, som man säger här. Så då snurrar vi återigen i oss att försöka definiera vad lycka är och då är det väl lika bra att släppa diskussionen (eller okej, monologen, men vi kan väl låtsas att jag är två personer? Blir intressantare då. Den andra personen är mitt alterego och han heter Greger för den som inte vet. Fast ibland heter han också Mahatma eller Mohammed) där och nöja oss med att mina knallgula tånaglar iallafall gör mig glad.

Måhända inte lycklig, men glad.