madkeso

Jennifer jobbar som ett djur. Hon bara sitter med hörlurarna och knapprar iväg på sin dator och hinner med ungefär tre gånger mer än vad jag gör varje dag. Hon hör inte när pappa babblar eller när det ringer eller vad som händer runtomkring. Själv är jag alldeles för scattered. Vet inte om jag passar för ett sånthär ordningssamt organiserande jobb. Känner mig så himla oorganiserad, hela jag. Ena stunden sitter jag på facebook, andra ringer jag hem till mamma i Sverige, sen går jag och gör mig en islatte, sen går jag ut och kollar posten, sen diskar jag lite, sen försöker jag lite tafatt ta mig an något konkret och vettigt i arbetsväg men sen ger jag upp när pappa börjar diskutera neutroner som färdas snabbare än ljuset.

Det är sant! Ett gäng superforskare tror att de har fått en neutron att färdas snabbare än ljuset. Det skapar ju onekligen lite problem för alla människor som ägnat sitt liv åt den imponerande men rätt ovärda sysslan att försöka förstå vad vi och världen och ljusets fasoner har för samband och betydelse. Om det finns en konkret sak- även om det bara är en miniliten neutron- som kan färdas snabbare än ljuset, så raserar det ungefär allt som Einsteins relativitetsteori är uppbyggd på, och alltså ungefär allt som modern forskning kretsar runt. Nu låter det som att jag vet det för att jag själv förstår mig på sådant där, vilket jag absolut inte gör. Jag har hemskt svårt att förstå varför e=mc upphöjt till två, men jag vet att det är ett etablerat faktum, och ett som väldigt många andra fakta bygger på.

Så de flesta hoppas nog att det ska visa sig att de där forskarna räknade fel, att neutroner som färdas snabbare än ljusets hastighet inte alls existerar. För annars blir det ju ungefär som när alla trodde jorden var platt och sedan helt plötsligt blev islagna att den faktiskt var rund. Den upptäckten måste ju varit jobbig för i stort sett alla att få grepp om, men jag kan tänka mig att det var extra frustrerande för toppforskarna som hade baserat hela sitt livsarbete på den lilla faktasnutten. Då måste man ju liksom börja om med allt. Dessutom betyder det, med viss överdrift förstås, att en faktiskt konkret sak kan färdas så snabbt att det kommer fram innan det börjar åka. Ungefär som när jag åker hem (eller tillbaks till USA alltså) från Kina och landar i LA tidigare på dagen än jag lyfter från Peking. Och jag är ju en konkret sak?

FÖR konstigt. Jag hatar tiden. Tror jag.

Denhär potentiellt världsomskakande upptäckten har iallafall väckt en strålande hord sovande nördar som nu för fulla muggar drar neutronskämt för varandra på internet. Vi dog lite när vi snubblade över en sådan tråd på nätet (eller iallafall efter att vi googlat lite och fattat vad fan de pratade om) och jag önskade lite i hemlighet att jag var en av dem (trots att jag är livrädd för såntdär egentligen).

Så nu har jag, Jennifer och min pappa ett nytt favvoskämt:
Neutrino! Who’s there? Knock Knock.

KUL VA. Hejdå