Ibland är det så otroligt irriterande att vara jag. Mamma sa en gång att jag inte hade hittat min inre karta än, att jag bara var helt lost. Och min morbror frågar alltid vilken planet jag kommer ifrån egentligen och pappa skämtar alltid om att han tappade mig på huvudet när jag var liten eller att mamma måste haft en affär med the milkman för jag kan ju inte vara hans dotter. Blablabla, jag blir knäpp på mig själv. En gång kom jag hem till en helt ommöblerad undervåning. De hade bytt plats på matsalen och vardagsrummet och jag märkte det inte ens. Jag bara satte mig vid matsalsbordet, som nu stod i vardagsrummet, och började sleva i mig mat. En annan gång stod en fet båt mitt på infarten till vårt hus och jag märkte den inte på flera dagar. Gick bara rakt förbi den utan att alls ifrågasätta vad en himla båt gjorde på min tomt. Jag är någon annanstans i hjärnan tror jag. Det är en evig förbannelse jag har. Och en jag är så medveten om att jag verkligen försöker organisera upp mig. Nästan varje dag skriver jag listor och prickar av och försöker tänka på vad jag gör och behöver göra men ändå glömmer jag allt och tappar allt och kommer sent och blir aldrig klar med saker och hittar inte hem till någon jag varit hos tio gånger ochsåvidare. Jag måste verkligen anstränga mig för att upprätthålla någon form av kontroll över min egen existens. Annars är jag bara en vandrande förvirring, hela jag. Och det var säkert inte så många som visste, för jag jobbar som sagt riktigt hårt på att inte vara lost i huvudet. Men så är det och nu bor jag i ett hus fullt med inte särskilt många gömställen eller platser där jag kan lägga saker, och ändå har jag lyckats slarva bort min hudkräm, min favvoklänning, min ryggsäck (???) och mitt jävla drivers permit. Slarvar man bort sitt drivers permit måste man betala ett nytt och göra om hela skrivtestet och stå i den jävla kön och BLABLABLA allt jag inte orkar göra. Och mitt amerikanska pass är på kinesiska ambassaden så jag åkte till Mexiko med mitt svenska, vilket man inte får om man har ett amerikanskt. Det blev en timme extra vid gränsen bland knarkhundarna på vägen hem för att de var tvungna att verifiera att jag inte var i USA olagligt. Den knipan kom vi mest ut ur för att polisen var buggy-entusiast och ville se pappas film. Trixigt.

Iallafall är jag irriterad som fan. Pappa blir irrterad på mig för han har inte bott med mig på alldeles för många år, han vet inte att det är så här jag är. Och jag som ska vara den som håller ordning på honom. Assistenten, som skriver lappar och kommerihåg möten och gör lunch. Jag kan ju inte ens hålla ordning på mig själv. Och så blir jag så frustrerad att jag börjar skälla på Jennifer och då känner jag mig som en dålig kompis.

Jag suger. KAN INTE ALLA SKRIVA SNÄLLA KOMMENTARER OM MIG SÅ JAG KÄNNER MIG BÄTTRE?? SNÄLLARÅ.

Skämta. Det lät som att det var lite det jag var ute och fiskade efter här. Men nä, ville bara skriva av mig lite av min bitterhet. Nu ska jag gå och försöka lösa något av alla mina ilandsproblem. HEJDÅ