Klockan är elva här och Jennifer, som envisades med att ställa klockan på halv tio trots att vi hade vårt första utekväll igår och kom hem vid femtiden, ligger och snarkar i sängen fortfarande. Jag väcktes av mina alldeles för pigga farföräldrar som ringde och skulle styra upp saker. Vi ska nämligen upp till dem på tisdag om allt går som det ska.

Det betyder att vi inte har många dagar kvar i city. Så nu ska jag ruska om Jen redigt, ge henne ett plommon, duscha bort bakfyllan och dra på mig en långklänning. Och så ska jag dra med henne till ett brunchställe som vi läste om här på Upper west side, för att sen åka vidare in till Bronx och gå på newyork botanical gardens och på en 9/11-utställning och promenera på Arthur Avenue, som tydligen är det ursprungliga Little Italy.

Och gårdagen var kul förresten. Stället var lite som jag inbillar mig att trädgården är (detta vet jag dock inte säkert eftersom jag aldrig får komma in där. har försökt ett antal gånger. jag är inte bitter). Först fanns där en vanlig bar med ganska intetsägande musik, en fotoautomat och en lång toakö. Sen en uteplats med mysbelysning i ett nät ovanför huvudet och en upphöjd altanliknande grej och femhundra snygga brooklynare som trängdes med cigaretter och en gammal lastbil som var airconditioned by satan. Ochså själva konsertrummet, som låg lite på hörnet. Där var belysningen röd och ölen billig och bandet hette Elks och var sån musik jag aldrig skulle lyssna på annars. Men det var fett.