madkeso

Drömmarna handlade iallafall delvis om LA. Eftersom det ändå är här jag ska bo och ha ett liv så var det kul att göra små filmer i sitt huvud om hur det livet skulle se ut. Typ hur jag skulle glassa runt i stans bästa bil med california gurls pumpande ur högtalarna, klä mig kaliforniskt chict och sitta och vara kultiverad med en bok på massa caféer så att jag kunde skaffa vänner genom att vi delade boksmak. Den sistnämnda drömmen är också något som Jennifer är mycket familiar med, eftersom vi ägnade massvis med eftermiddagar på Barnes&Noble i NY. Jag har en hemlig dröm sen barnsben om att det är där jag ska träffa min man. Typ ta samma bok och bråka om vem som ska få den eller nåt sånt klyschigt. Det hände dock inte denhär rundan, men det finns massa Barnes&Noble i LA också, så no harm done. 

Hursomhelst. Något drömmarna om LA inte en enda gång har featurat Jennifer pangsjuk och sängliggandes och det stökigaste huset i världshistorien. Men det är vad som stått på agendan än så länge i denhär stan.

Så man får ta vad man blir erbjuden och göra det bästa av situationen. Jag går upp till Jennifer ibland och känner på hennes panna och tar blodprov på henne, min pappa har pratat konstant sen han hämtade oss på flygplatsen (sällskapssjuk, stackarn) och jag har städat hela huset. Man kan ju tycka att min far borde ha styrt upp saker lite innan hans fantastiska dotter flyttar in men han är inte den som är den. Han tyckte vi kunde städa tillsammans, som en familj, vilket innebar att han satt i soffan med en öl och dirigerade runt mig att flytta möbler och torka golv och ställa saker i garaget. Ungefär.

Men det är stabilt ändå för nu har jag byggt en helt egen liten kontorsplats åt mig själv. Här kommer jag enligt papi jobba ca tio timmar om dagen, så det är bra att jag mystrivs. Och tillochmed har ett svenskt keyboard! Lyx på hög nivå helt enkelt.

Så jag är egentligen inte ett dugg bitter. Det är mest en act, för det är kul att klaga på saker. Det är kul att berätta hur dåligt allt går för en. Skadeglädje är den bästa gädjen och jag brukar faktiskt få fett många människor att skratta om jag tillräckligt detaljerat berätter hur fel nåt gått nån gång eller vilken maximal otur jag hade vid nåt tillfälle osv.

Egentligen är jag svintaggad nu och kommer inte hinna dagdrömma nåt mer, alltså kommer jag vara så illa tvungen att leva i nuet, och folk som lever i nuet är generellt enklare och lyckligare än drömmare. Ändå tycker jag nostalgi är det finaste i världen. Men man kan väl hitta någon form av balans. DET TYCKER JAG HEJDÅ NURÅÅÅ