madkeso

När vi åkte hit skrev vi en lista på allt vi ville göra i stan. Det står massa strålande saker. Och så har vi bockat för allt vi gjort och strukit över det som inte längre verkar så viktigt, när man väl är här. Men de senaste dagarna har vi blivit lata. Vi hade vår första bakisdag igår, ni vet en såndär bakisdag som man gillar, för att allt är kul och samtliga inblandade (i detta fall bara vi två, men hemma brukar det innebära cirkus sju personer, preferabelt hemma hos mig efter nåt stor och spårat) är megaäckliga. Nivet. Det är en fantastisk känsla, trots huvudvärk och sånt. Så efter en sån dag, en helkväll på krogen, många avbockade saker på listan, nästan två veckor i stan och efter att vi blivit misstagna för newyorkers (vilket var prio ett på le list) x antal gånger och då vi nu (läs jennifer) hittar till ungefär varenda gata på hela manhattan, känner vi oss tokstabila och jättehemma i denhär staden. Vi kan unna oss att vara lata för vi har gått in i ett slags vi-tror-att-vi-bor-här-stadie.

Men egentligen är vi ju ändå turister och ibland märks det trots allt. För det finns en puls och ett tempo och en slags intensitet i denhär staden som är helt unik. Det är aldrig tyst, saker stannar aldrig upp, folk slutar aldrig jäkta runt och gatorna liksom vibrerar. Och man vill så himla gärna vara en del av det. Man vill dricka en Starbucks-kaffe to go på tunnelbanan på väg till jobbet, man vill att dörrvakterna ska hälsa på en vid namn varje morgon och inte kolla misstänksamt, man vill beställa hem kinamat om kvällarna och få sina naglar fixade en gång i veckan och ta joggingturer i Central Park och sova i sin egen säng i ett lägenhetshus med brandtrappor på fasaden nånstans i Midtown.



Någon gång ska jag definitivt ha det så. Men nu kan vi vara nöjda med att folk iallafall tror att vi är en del av den pulsen, innan vi öppnar munnarna och avslöjar vår inteheltperfekta accent. På takfesten träffade jag en tjej som direkt frågade om jag var från Sverige. Hon hade bott i Lund så hon kände igen min engelskabrytning därifrån. Jag som trodde jag lät superamerikansk... Men det kommer jag iallafall göra påriktigt efter att ha bott i LA ett tag. Och trots att det inte är Newyork eller Stockholm så blir det nog kalasbra. Om exakt en vecka bär det av ditåt om allt går enligt planerna, men vårt låtsasliv i NYC är på upphällningen redan nu. Vi har bott här gratis för att mina farföräldrar är upstate i en liten stuga i skogen, och trots att vi ogärna lämnar vårt palats känns det lite viktigt att hälsa på dem också. Så iövermorgon tar vi vårt pick&pack och far åtta timmar uppåt helvete i New York state.

Och för att avrunda det hela fint reste jag i tiden idag! Det stod också med på listan. Jag var några år äldre än Jennifer där hon traskade runt nere på gatorna, då jag stod och försökte hitta vår lägenhet bland de tusentals höghusen från åttiosjätte våningen i Empire State Building. För tiden går tydligen litelitelitelitehemsktlitemenändålitegranna snabbare där uppe än nere på marken. Hur fantastiskt är inte det?