madkeso

.

.

Är på högst pekuliärt humör, men myser. Saknar Sverige en massa. Häromdagen stod Rebecka aka Kamrat Karloff plötsligt på piren när jag jobbade och vi sa bara hej och kramades och sen försvann hon. Hon bor i Santa Barbara nämligen och var väl på äventyr i stan bara, men det var så konstigt att bara råka stöta på någon, precis där. Dessutom åt ett gäng svenskar på restaurangen och jag pratadade massa med dem och de tyckte jag var helt dum i huvudet som längtade hem lite. Äsch. Det kryllar förresten av svenskar förstås, och det är så lätt att se på någon att hon eller han är svensk. Okej mest hon. Inte att de är blonda och blåögda, det behöver de inte alls nödvändigtvis vara, men på sättet de interagerar med amerikaner, accenten, sättet de glömmer säga please när de ber om något, och knappt aldrig dricksar, och mest på kläderna. Typ vit blus, svart skinnjacka, välsminkade, platt hår (ofta uppsatt i knut), jeans och stora dyra solglasögon. Och en brun läderväska, fake-mulberry. Oftast rätt snygga. Långa. Männen är mindre förutsägbara, men det kryllar av dem med. I min Creative Writing-klass går det två andra svenskar. Vi alla verkar ha ungefär samma plan för vår LA-existens = inte interagera onödigt mycket med folk från samma land. Den ena har jag pratat lite med någon gång. Hon är rödhårig och blyg och har en såndär jättesvensk brytning. Den andra har aldrig ens erkänt att hon är svensk, och sitter alltid så långt ifrån oss som möjligt, i ett hörn. Men jag ser på henne att hon är svensk. Det bara lyser svenskhet om henne. Men det är intressant att vi alla verkar ganska inställda på att inte socialisera bara för att vi kan samma språk. Bra deal. Undrar lite varför de är här egentligen. Något om två år iallafall, sa den rödhåriga. Californication antar jag. Fattar fortfarande inte riktigt den magiska magnetiska kraften till denhär staden, en metropol bland metropoler, men som inte ens känns som en metropol, därför att det finns så mycket död-mark, tystnad, tomhet. Och så mycket skit. Jag kommer nog aldrig helt förstå hypen. Mest för att det jag faktiskt förstår är extraordinärt med denhär stan, är sånt som de flesta turister totalt missar. Som turist är det bara palmerna och Hollywood Blvd och chansen att se en kändis, och havet och de snygga människorna som lockar. Då kan man nästan lika gärna åka till Gran Canaria eller franska rivieran typ?

Nu när jag tänker efter är det väl ganska spännande och motsägelsefullt att jag har så mycket emot svenska turister kanske. Eller att jag liksom sätter mig över dem bara för att jag har bott här i sju månader och jag är faktiskt halvamerikan och jag är inte som ni. Men det är jag ju visst. Och jag längtar hem mer än ni, och jag älskar Sverige. Så vem är jag att döma? Ingen. Men det är alltid kul att vara den som är den. Det vet man ju.

Men jag svamlar. (Nähä?) Har tryckt på repeat på Aprilhimlen på youtube minst tio gånger nu. Det är för att jag egentligen borde skriva uppsats. Hejdå.