Äter äggmacka och dansar runt en tom lägenhet (YES pappa är på möte - fest i min ensamhet) och tycker återigen att allt är fett. Vet inte vad det är som gör skillanden, ibland bara händer det. Tror dessvärre att det är framtidsplaner som gör mig lycklig och inte nutiden. Classic. Men vad gör det om hundra år. Varför säger man så egentligen förresten, ingenting spelar ju egentligen roll om hundra år. Om man tänker rent egoistiskt alltså. Och varför talar jag alltid om vad jag äter? Jag äter inte alltid. Det råkar bara vara så att jag alltid vill meddela när jag äter. Kanske för att mat för mig är associerat med sällskap så jag får en urge att prata. Pappa lyssnar inte, så jag pratar med mig själv, dansar, sjunger med i låtar och bloggar lite. Medan jag äter. Nästan alltid, om vi inte kollar på Southpark istället. Det gör vi rätt ofta. Har insett hur brutalt det programmet är. Måhända brutalt bra också, men mest bara brutalt. Fantastiskt störda människor som ligger bakom verkligen. De är tydligen republikaner också! Det kunde man ju inte alls tro? Vill ni veta mer? Skriva ner dethär kanske. Javisst.
Idag skypeade jag med tre av mina allra bästaste vänner. Blev löjligt glad i själen och taggad. Snart är två av dem här nämligen! Strålande bra blir det. Vi ska på Seaworld och åka på olika hikes och ha tripple lesbian date på Valentines. Eller kanske bara dubbel, Kempas hoppas på att bli ihopparad med en av Zarcex kompisar (ZARC, som i Zak+Marc, har utökats till Zarcex iochmed Zaks andra bästis Alex som jag ska ut och roama staden med ikväll. Han ser ut som en mysig skäggig björn och älskar allt som är europeiskt). I FIX. Nu hade det passat att lägga upp en av alla fina skype-bilder på Remp (Försöker göra samma ihopmix av namn på svenska också. Reb+Kemp, någon??) men den är på andra datorn. Som jag har packat ner i ryggsäcken. Skulle till the library nämligen och plugga. Eller ska, då, men allt går ju så långsamt när man är som jag. Prokrastinering är en lysande sysselsättning faktiskt.