madkeso

Pappa har varit en snäll häst och vi har skrattat hela dagen. Kollat på Saturday Night Live med Daniel Radcliffe, brutalt bra. Särskilt "You can do Anything!", en sketch som bara handlar om massa idioter som inte kan nånting men är helt övertygade om att de är bäst i världen och är yberkända. Pappa såg dock detta som en ursäkt för att alltid säga att jag suger på allt - IT'S GOOD FOR YOU sa han, för i sketchen sjunger en av parvlarna en fantastisk och fantastiskt dålig sång och kallar sig singer/songwriter, och sen säger han att det är för att ingen nånsin berättat för honom hur brutalt dålig han är, särskilt inte hans föräldrar, så han är säker på att han är bäst helt enkelt. Se klippet så förstår ni! Kan inte länka för dels vet jag inte hur man gör (HALLOJ TEKNIKEN) och dels finns den inte uppe på Youtube än utan bara på massa hemsidor som är restricted till America. Men den dyker nog upp snart vetja!

Och ändå var pappa ovanligt snäll. Han gav mig en komplimang på yogan idag. Och sen en till på gymmet. WOW tänkte jag. Sen gav han bara en liten liten remark om mitt lousy driving (som alltså inte är så lousy längre? kanske) påvägen hem. Och så kom jag hem till ett ypperligt bra mejl. Och innan allt detta hände var jag och fixade grupparbete hos en parvel i klassen, och det var så strålande bra stämning. Inte särksilt pluggig stämning måhända, och vi fick ungefär ingenting gjort, men det är beside the point. Hans roomies var helt fantastiska. Det skreks och kastades pil och röktes på (låter så himla grovt, för mig med, men det är inte det här. det är precis som att dricka alkohol och det får ju ungdomar göra faktiskt. och det gjordes det också förresten. massa whiskey skulle de dricka sådär klockan två på en eftermiddag) och spelades TV-spel och skröts om helgens bravader och allt sånt i bakgrunden hela tiden. Åh tänkte jag, jag vill också bo i studenthem och bara ha fest hela tiden. Fast man skulle nog få absolut ingenting gjort kanske? Men det kanske man ändå inte får? Det kanske låter... gott?

OCH så ringde Alex och sa att han hade fixat tickets till Dashboard Confessional. Mitt gamla favvoband när jag va ca tretton. Jag och syster var helt besatta. OH så nostalgiskt och bra det ska bli. Kan ungefär varenda låt. Kommer gråta och få gåshud och vilja dö lite i Chris Carrabas armar. Kanske får det också! Alex skulle ta reda på om vi kunde komma in backstage. Han känner tydligen en av vakterna.

ÅH vad det är bra nu. Ska äta lite (mat igen ja! vet inte vad jag ska förtära, annars hade jag garanterat delat med mig av den infon) och plugga på alla tusen saker vi har att lämna in/redovisa imorgon. Eller okej, tre iallafall. JAVISST.

Inte skulle väl jag vara överspeedad? Inte sällskapssjuk heller, NEJVISST.