Det har hänt så mycket saker i min hjärna de senaste veckorna att jag inte kunnat urskilja nånting. Inte kunnat komma fram till nånting, formulera nånting eller huvudtaget trassla ut mig själv ur vad det än som håller på att hända. Det har varit intensivt på ett sätt jag inte varit med om förut. Nåt har hänt, och jag är inte mig själv. Eller så är jag mer mig själv än någonsin. Det råa, avskalade, hänsynslösa självet. Och idag, nyss, kom jag fram till något. Något jag är mer säker på än vad jag varit på någonting annat sen jag kom hit. Nämligen att jag inte vill vara här längre.
Problemet är bara att jag inte vet om det är jag som talar eller en bakfylleångest blandat med ensamhet. Kanske hamnar jag rätt igen i hjärnan, om den nu nånsin kan vara rätt, om en hjärna kan sånt, och så kommer pappa tillbaks nästa vecka och så ångrar jag tillbaka mig. Så jag väntar en vecka, även fast jag inbillar mig att jag är stensäker.
