madkeso

Vi är upstate igen. Denhär gången hos farmor&farfar, inte långt från kanadensiska gränsen. Häruppe har de finast höst i hela staterna så folk immigrerar från exempelvis Texas (där löv kanske inte ens existerar) för att titta på löven och färgerna. Nästa vecka börjar det de kallar "peak leaf peeping season". Spännande hobby ändå att titta på löv. Men fint.

Vi har varit ute på massa utflykter och gjort ungefär detsamma. Idag var vi över i Vermont och promenerade runt i en studentstad där och igår gick vi på en skid-dejt. Farmor&farfar är med i en längdskidförening och igår skulle de fira att hösten kommit, eftersom det snart betyder vinter och skidåkning. Detta firades genom att jag, Jennifer och ett gäng på cirka 20 hurtiga pensionärer åkte låtsaslängdskidor i skogen. Vi promenerade snabbt, framåtlutade med stavar. Fantastisk grej. Sen hade vi knytkalas och alla gossipade om varandra och sina grannar och hurricane Irene. Häruppe har Irene verkligen gjort en hel del skada. Folk badade i två meter högt vatten i sina egna hus osv. Hästarna sköljdes bort och broarna översvämmades och det var lera överallt. Nu jobbar mina farföräldrar med att hjälpa till att bygga upp saker. De är 74 och 88 men är riktiga krutpensionärer båda två. Min farfar som är den äldsta har en fantastisk vana att ta tupplurer massa gånger om dagen, på de mest bisarra ställena. Exempelvis hade han sovit på Colosseum när de besökte Rom och bara de dagarna vi har varit här har han sovit på en bro, i bilen x antal gånger, på skid-dejten mitt bland alla människor, utanför en gethage och på sitt favvoställe: på rygg på heltäckningsmattan framför öppna spisen med fötterna uppe på soffan.

Jag och Jennifer sover uppe på ett loft och har det alldeles strålande mysigt. Farmor är knäpp och manipulativ och jobbig, men jag brukar ändå getta along med henne bättre än de flesta i familjen. Tillsammans har de nio barn men sju av dem, däribland min pappa, är inte hennes egentligen. Och när de var barn och hon kom in i familjen hatade de henne allihopa. Men hon har förstås bra sidor också. Farfar är ännu knäppare men helt fantastisk. På skiddejten ville han tävla om vem som kunde stå och balansera på en boll längst. Ingen ville vara med så i slutändan stod han själv i ett hörn av rummet på en boll och balanserade och skrattade åt sig själv och åt ett äpple. Han hatar vatten och dricker bara kaffe eller sprit och berättar gärna historier om sin tid som fighter pilot i andra världskriget. Men när han ska säga nåt brukar farmor oftast avbryta och säga samma sak fast i en gällare ton.

Nåja, de är söta. Och hemskt kära fortfarande, vilket värmer lite i själen.

Men imorgon åker vi tillbaks till city för bara en dag. Sen är det off to LA-LA-LAND. Pappa är överexalterad. Som ett litet barn. 

Juste, inlägget är döpt efter den lilla jordekorren vi fångade idag. Farfar fångar dem och sen kör han iväg en bit och dumpar dem i skogen. Han säger att de träffar alla sina kusiner som han slängde iväg förut och blir lyckliga igen. En sommar målade han allas svansar blåa för att se om samma chipmunks kom tillbaka till huset igen (de äter på huset). Det visade sig vara nya hela tiden tråkigt nog.

När vi åkte hit skrev vi en lista på allt vi ville göra i stan. Det står massa strålande saker. Och så har vi bockat för allt vi gjort och strukit över det som inte längre verkar så viktigt, när man väl är här. Men de senaste dagarna har vi blivit lata. Vi hade vår första bakisdag igår, ni vet en såndär bakisdag som man gillar, för att allt är kul och samtliga inblandade (i detta fall bara vi två, men hemma brukar det innebära cirkus sju personer, preferabelt hemma hos mig efter nåt stor och spårat) är megaäckliga. Nivet. Det är en fantastisk känsla, trots huvudvärk och sånt. Så efter en sån dag, en helkväll på krogen, många avbockade saker på listan, nästan två veckor i stan och efter att vi blivit misstagna för newyorkers (vilket var prio ett på le list) x antal gånger och då vi nu (läs jennifer) hittar till ungefär varenda gata på hela manhattan, känner vi oss tokstabila och jättehemma i denhär staden. Vi kan unna oss att vara lata för vi har gått in i ett slags vi-tror-att-vi-bor-här-stadie.

Men egentligen är vi ju ändå turister och ibland märks det trots allt. För det finns en puls och ett tempo och en slags intensitet i denhär staden som är helt unik. Det är aldrig tyst, saker stannar aldrig upp, folk slutar aldrig jäkta runt och gatorna liksom vibrerar. Och man vill så himla gärna vara en del av det. Man vill dricka en Starbucks-kaffe to go på tunnelbanan på väg till jobbet, man vill att dörrvakterna ska hälsa på en vid namn varje morgon och inte kolla misstänksamt, man vill beställa hem kinamat om kvällarna och få sina naglar fixade en gång i veckan och ta joggingturer i Central Park och sova i sin egen säng i ett lägenhetshus med brandtrappor på fasaden nånstans i Midtown.



Någon gång ska jag definitivt ha det så. Men nu kan vi vara nöjda med att folk iallafall tror att vi är en del av den pulsen, innan vi öppnar munnarna och avslöjar vår inteheltperfekta accent. På takfesten träffade jag en tjej som direkt frågade om jag var från Sverige. Hon hade bott i Lund så hon kände igen min engelskabrytning därifrån. Jag som trodde jag lät superamerikansk... Men det kommer jag iallafall göra påriktigt efter att ha bott i LA ett tag. Och trots att det inte är Newyork eller Stockholm så blir det nog kalasbra. Om exakt en vecka bär det av ditåt om allt går enligt planerna, men vårt låtsasliv i NYC är på upphällningen redan nu. Vi har bott här gratis för att mina farföräldrar är upstate i en liten stuga i skogen, och trots att vi ogärna lämnar vårt palats känns det lite viktigt att hälsa på dem också. Så iövermorgon tar vi vårt pick&pack och far åtta timmar uppåt helvete i New York state.

Och för att avrunda det hela fint reste jag i tiden idag! Det stod också med på listan. Jag var några år äldre än Jennifer där hon traskade runt nere på gatorna, då jag stod och försökte hitta vår lägenhet bland de tusentals höghusen från åttiosjätte våningen i Empire State Building. För tiden går tydligen litelitelitelitehemsktlitemenändålitegranna snabbare där uppe än nere på marken. Hur fantastiskt är inte det?  

Marika bara ljuger. Hon säger att vi skulle åka till Bronx för att göra alla möjliga aktiviteter. Meeeen det enda som vi gjorde som vi hade planerat var att vi brunchade på Upper West där Marika bland annat sprutade ut kaffe över hela vårt bord.
Vi åkte dock till Bronx där vi som tidigare sagt hade planerat att gå till newyork botanical gardens och på en 9/11-utställning och promenera på Arthur Avenue. Men när vi väl kom dit insåg vi hur fantastisk trötta och bakis vi var och en tjugo minuters promenad till botanical garden kändes inte lockade. Så vi tog oss en varsin cola och cigg och satte oss i en park och kollade på en väldigt underhållande liten kineslatino? pojke som var djupt frustrerad över att han inte fick leka i parken. Han stampade i marken, viftade med armarna och skrek för kung och fosterland!




Brunchishhhh.




Sitta i en park och skratta åt roliga barn.




Denna pojke har inget med något att göra, men han är helt fantistisk.
Get your pudding face on!
Jag älskar kineser.



//Jennifer

Häromkvällen satt vi på balkongen iförda endast kortklänningar och åt middag, och termometern visade 27 grader. Och så har det varit ungefär varje dag sen vi kom.

Men så igårkväll slog vädret plötsligt om här och vi satt iförda jacka och långbyxor och frös somfan ändå. Nu är det lite bättre igen för solen tittade fram, men det har absolut blivit höst här också nu. Starbucks har tagit in höstsmaker på kaffet, så vi vandrar längs gatorna med pumpkin spiced lattes och tjocktröjor. Men om drygt en vecka flyger vi till LA så deeeeeeee okeeeeeeej.

Igår promenerade vi i en avlång park som de har byggt ovanpå en övergiven tunnelbanestation. Den heter Highline och är säkert två kilometer lång och man är liksom ovanför staden, i en liten grön oas.



Men sen slog ju vädret om så vi gjorde som Andreas bad oss och tog skydd på en hambuergerestaurang. Hon som jobbade där ville flytta till LA och bli en sån som spelar in röster åt tecknade figurer och vi var de enda gästerna och det var en helt fantastisk liten restaurang full med massa gamla vägskyltar och jukeboxar. Jag åt en hamburgare som hette mother-in-law's revenge och var alldeles enorm och Jennifer, som en sann amatör, åt en veggie-burger. Just sayin. Och så fick vi frozen margaritas och öl till.




Sen gick vi och såg en film och den var så söt och kärleklig (bra ord ändå) att vi båda kända oss lite olyckliga och ensamma efteråt. När vi gick hem kommenterade vår favvo-doorman, Paul from Poland, att vi såg ut att behöva lite Absolut Vodka. Han säger alltid nåt som har med Sverige att göra när vi går förbi, och så blinkar han med ena ögat och berättar om sina äventyr i Europa. Kalaskille verkligen dendär Pauli. Och vi tänkte att han har ju bannemej rätt. Vodka fanns i skafferiet men vi gick ut och köpte cranberry juice och lime och så gjorde vi cocktails och satt och sörjde vår ensamhet, tillsammans, framför en av mina favvo-kärleksfilmer.

Och idag hade vi grandiösa planer på att cykla runt Governer's Island men sov som vanligt bort halva dagen och var tvugna att stanna hemma för att ta viktiga beslut och styra upp oss lite.

Men vi har iallafall hunnit ta en sväng ner till Pier 84 där det var nån konstig utställning med vindsnurror gjorda av registreringsplåtar. Såhär:



Och snart ska vi ut och röja Williamsburg, på metalkonsert. Ölen kostar 3 dollar och det är en grabb från takfesten som spelar och vi hoppas på nåt stort.

FANTASTISKT!!!!!!! ja vill skriva en lång utläggning men ja orkar inte för ja har precisgått upp. heido.

DU SKOJJAR !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!. jag tänker kanske köpa en katt, så de så!

FINT. Tillfredställd nu. Men inte samtidigt. VAR ÄR MINA BURGARFOTOTOTOTON nomnomnonmonmo

jag skrev ett megalångt inlägg om allt som har hänt sen sist men insåg att det var helt utan stora bokstäver och kommatecken och allt sånt som gör en text läsbar. så jag sket i den. i kort stod det att vi hade lekt med några buddhister, skickat ut lanternor i vattnet på 9/11, sett en hög kändisar på en filmpremiär och åkt på privat nyc-tour med en pingla som vanligtvis är guide på hopon-hopopp-bussarna här. bra grej ändå.

Vi sover alldeles för länge om dagarna. Varje morgon börjar med att en av oss äntligen tar sig upp och börjar rosta bagels och koka kaffe, efter två timmars snoozande. Sen är vi båda lite småirriterade för att vi inte gick upp halv nio som vi skulle och gick ut och sprang i Central Park, vilket vi har sagt att vi ska göra varje dag. Sen gör vi det ändå inte och sen blir vi vänner och glada igen och så vid två-tiden beger vi oss ut på äventyr i staden.

Och idag gick äventyren som sagt till Williamsburg, i Brooklyn. Där lyckades vi både beställa cocktails på en kalasmysig restaurang OCH få oss en öl på en bar. Det ska vara lättare i Brooklyn än på Manhattan tydligen. Och så har vi hängt i soho också.

Vid ungefär varje ställe vi besöker utbrister jag: HÄR VILL JAG BO. Så nu vet jag inte om jag ska bo på upper west side, i Chinatown, i Soho eller i Williamsburg. Helst vill jag nog flytta in hos tvättbjörnen i ett gryte i Central Park. Vore fett.

Takfesten igår var iallafall alldeles strålande. Det bjöds på shottar och öl och vin i plastglas och det var den kanske konstigaste skara människor jag någonsin umgåtts med. Homosexualitet, transcendentalism, våldsamt sexuellt umgänge, lärare som man hatade eller gillade, vilken lärare som hade legat med vem och vad folk hade svarat på provfrågorna diskuterades högljutt och jag och jennifer förstod ungefär hälften. Vi nickade dock och låtsades hänga med och skrattade på rätt ställen. Och på fel. För det hela var verkligen väldigt komiskt.

Efter några tmmars kalasande begav vi oss hemåt, glada i hatten bägge två. Vi köpte röda bananer bara för att de var röda och äckliga blåbärsbagels som fick mig att vilja kräkas lite imorse. Men kul var det. Och på taket hade vi ungefär Newyorks finaste utsikt. För en gångs skull var Jennifer lite flitig med sin Ihpone. Hon är annars den sämsta jag vet på att fota.







Bilderna gör dock inte staden någon rättvisa alls. Det blev mörkt och vi gick över till andra sidan taket och där hade vi utstik över Empire State Building och Chrysler Building, och det var bland det maffigaste jag sett. Det är sjukt dock att man kunde vänja sig så snabbt och sen inte titta ut mer, utan hellre glo på chipspåsarna på bordet och undra om man äter för många, eller på min fasters ultrabögiga vän då han drar en detaljerad historia om sitt senaste kap. 

På denhär balkongen dricker vi vårt kaffe om morgnarna. Och dethär är ju inte ett tak, som rubriken indikerar, utan inlägget fick mest heta så för att Håkis spelar på Grönan ikväll. Jag och Jen delar en väldigt stor kärlek för den mannen, en som för min del är lite svår att förklara. Det bara är så. Ursprungsplanen var att stanna i Sverige ända tills imorgon bara för att gå på konserten, men pappa tyckte det var en fasligt dålig idé, så vi tog vårt pick och pack och drog hit.

OCH, ikväll ska vi faktiskt på takfest! I Greenwich Village! Min faster Jane är 45 och har jobbat för Obama och drivit alla möjliga konstiga organisationer och haft massa fuffens för sig, men har plötsligt bestämt sig för att börja plugga. Hon pluggar någon supersatsig politiklinje på fyra olika universitet här i NYC tillsammans med massa 25-åringar, och idag har de ett av sina största test. Efteråt ska de fira med "one or two or five drinks on my roof" och vi är medbjudna. Hoppas på lite snygga pluggisar och Janie's mojitos.

Och så ska jag berätta vem som tog våra fina posefoton sen.

Jag har insett att sa fort Jennifer forsvinner fran mitt liv och mitt land (ehh det ar mitt land nu, ja, bara mitt) kommer alla inlagg se ut sahar. Utan prickar. For jag var dum nog att glomma ta med ett svenskt keyboard hit. Det tar ungefar allt det roliga fran att skriva pa svenska om man inte kan skriva de tre sista bokstaverna i alfabetet. Den allra sista ar dessutom min favvobokstav i hela svenska spraket. Trakigt att vara utan honom i ett ar.

Men det ar val anda ett ilandsproblem. Ungefar som allt annat jag klagar pa i mitt patetiska liv. Som att jag ar deppig over att ha lamnat sverige och allt jag alskar. Okej deppig ar ju att ta i, men att jag ens klagar. Det ar ju en alldeles fantastisk sak dethar, fa forunnat.

Nu skriver jag iallafall fran min andra fasters, Cats, dator. Hon bor med sin flickvan nagon timme narmare city an den forsta fastern och mina favvokusiner. Dehar tva lirarna ar fortidspensionerade och spenderar sin tid med att spela pa hastar pa, spela blodigt allvarliga kortspel och dricka cola light. Jag skamtar inte, Cats dricker minst sex om dagen. Till frukost, mellis, lunch, som svalka i solen, till middag och som kvallsmal. De bor i Saratoga vilket ar typ hastspelarnas hemstad i USA. Igar var vi med pa tracksen och sag hasten de hade bettat pa, Grace Hall, springa in forst. De ville inte saga hur mycket de vann.

Det ar daligt vader dock. Igar skulle de slappa av oss pa stan dar det var dans och grejer pa gang men det regnade sa mycket att gatorna typ svammade over och allt dansande blev installt. Sa var det ungefar hela dagen igar. Jag undrar om det var en aftermath fran Irene, men ingen vet. I omradet haromkring slog tydligen en tornado till igar. Spannande anda. Sanahar stormar finns liksom inte i sverige. Sa mycket regn existerar inte. 

Uppe hos mina kusiner tog jag, jennifer, molly och pappan i huset en tur med traktorn runt the hills och plotsligt tvarstannade han framfor en crack i marken som var typ en meter bred. Det var Irene som hade varit dar och spokat. Och i skogen sag vi tva enorma sinkholes, dar marken liksom sugits ner i ett djupt hal. Alltsa ett hol. Ett hole. Hatar prickfria inlagg.

Inatt drömde jag att det var näst sista dagen i skolan och alla elever skulle städa upp sin plats och sitt klassrum. Vi var ett gäng som var kvar senare för att städa extra noga, för om man städade bäst fick man ett pris dagen efter, på avslutningsdagen. Men plötsligt började Såma och Valentina bråka och slänga stolar på varandra och krossa glas. Jag blev mycket orolig eftersom jag inte kunde vinna priset om det låg glas och stolar överallt. Men ingen annan brydde sig och vi alla gick därifrån och lämnade klassrummet i en mess. Dagen efter bad Hélénééé oss att owna up. De som hade skapat röran skulle erkänna och få straff. Vi erkände och straffet gick ut på en femkamp med grenar där man bara skulle göra bort sig. Första grenen var att man skulle tigga till sig minst sex cigaretter av en främling. Jag blev bortskickad till en ung man i grå ylletröja och började tigga och hela skolan tittade på men PLÖTSLIGT! PLÖTSLIGT insåg jag att den unga mannen var the tallest man on earth. Vi hade en gemensam vän, nämligen Erik Kempas, vilket supposedly var Sofia Kempas kusin. Så han gav bort sina cigg med glädje och där stod jag och diskuterade Erik Kempas och rökning och hur man drömmer en liten dröm om guldfält, med en av mina idoler.

Det var en fin dröm och min syster var också med i form av en utklädd organsierare av något slag som skyllde på mig för att jag hade städat dåligt men ändå gav mig varmkorv.

Jennifer är arg för vi har suttit vid datorn ett tag nu och hon tycker det räcker men jag har ju inte hunnit uppdatera här än. Vi är hos mina kusiner upstate och GETFARM var en överdrift. Det är bara en get kvar. Men så har de en alpaca, en lama, ett väldigt gammalt får vid namn Ralph, en ponny som absolut inte vill bli riden, en hund som nog snart dör och tre katter. Imorgon ska vi leka med djuren och gå på getpromenad. Alltså man går ut med geten, okopplad, och promenerar på gatan. Excercising the goat säger de.

Men vi har inte ens hunnit gå in i hagen än. Dagarna har spenderats med att leka olympiska spelen i stekande sol, alternativt bada i "the pond", alternativt gå på adventureland och åka dödsångest-rides. Vi är som två små barn igen och det är rätt fantastiskt.

Molly McAlevey är knäpp. Hon blir tillsagd att hjälpa till i köket och frågar lite lurigt om hon kan hjälpa till genom att spela wii i källaren. Man frågar om hon känner till en viss artist eller film och hon svarar: "the only thing i really know is... me.", hon är BESATT av pippi longstocking, hon fejkorgasmerar vid matbordet med en bit bröd utan att alls fatta vad hon gör och hon pratar så mycket att man tillslut slutar lyssna. Då pratar hon med sig själv istället. Och så skriksjunger hon (god bless her) till Katy Perry - Last Fridat Night (som är min favvolåååååt woop) utan att kunna ett ord i bilen tills alla måste vråla åt henne henne att hålla käften så att man kan höra vad man själv tänker. Hon är fantastisk helt enkelt.

Men på tal om Last Friday Night tänkte jag på det att det var en vecka sen exakt som jag sa hejdå till ungefär alla. Det var last friday night och jag var utklädd till Katy Perry i last friday night (nej jag är inte alls besatt av henne läggav) och nästan alla jag tycker om och kommer sakna var där och det var ett litet gråtkalas men ändå ett väldigt fint kalas.

Såhär vare: