madkeso

kandis-marre, direkt fran chongqing

Kategori: Allmänt

Kineser ar ju somsagt fina. Det star jag fast vid. Men herregud vad de kan vara obehagliga ocksa. Alltsa inte som individer, men som grupp, och de fattar ju inte riktigt sjalva att DE AR INDIVIDER. De tror ju att de bara ar en grupp. Typ. Den har resan har so far varit FANTASTISK, EXTREMT KUL, SPANNANDE, TREVLIG, MYSIG, LARORIK, SVINBRA men ocksa hogst obehaglig. Vi har bara varit har i tre dagar men det kanns som tre veckor typ, for vi har gjort sa mycket saker. Och det har varit helt sjuka saker. Verkligen MARKLIGA saker. Utan prickar, ja.
Och kineserna ar obehagliga av foljande anledningar:
1. De tycker att vi ar HELT SJUKT EXOTISKA. Och da menar jag inte att de sager: Hello swedish giiirls ibland, for det gor ju folk pa manga stallen i varlden om det ar ett land dar invanarna inte ar blonda. Men har ar det barnen och de unga tjejerna och killarna som staller sig och STIRRAR. De fotar, ber oss posa, skriker: I LOVE YOU, klanger pa oss och vill ha vara autografer. DE VILL HA VARA JAVLA AUTOGRAFER. For att vi ar blonda. Jag vagrar. Dar gar anda nagon slags grans. Och jag menar inte att det hant en gang. Det hander overallt. 

2. De som anordnat denhar resan ar kineser och hela grejen ar ju att de typ vill visa oss hur bra Kina ar och forsoka fa alla oss vastlanningar att flytta hit. Det ar en propagandaresa. Vilket ar bra eftersom det gor att vi far prova ungefar ALLT kinesiskt. Vi har skrivit kalligrafi, fatt kung-fu-lektion, spelat pingis med kineserna, varit med pa en kinesisk lektion i skolan, varit hemma hos en kinesfamilj var och atit lunch (hur mysigt som helst och inte sa annorlunda fran Sverige som man kanske hade trott och hoppats), atit SJUKT god mat varje dag (fast extremt stark), bott pa fint hotell (bor fortfarande, saklart), sett massa sevardheter osv. Men det gar anda lite till overdrift. De ger oss BERG av mat. Vi lamnar mat sa det racker till MINST tio hungriga kineser efter varje maltid, hur mycket vi an forsoker proppa i oss och hur gott det an ar. Vi ater pa kinesiska restauranger men vi far aldrig sitta med kineserna, vi far alltid egna VIP-rum. Vi far allt vi ber om serverat pa silverfat (bokstavligen och bildligt), de later oss inte ga en meter sjalva om vi ska nanstans utan kor oss i buss fran hotellet till skolan varje dag trots att det ar typ hundra meter, seriost. De behandlar oss som rojaliteter. Och det ar obehagligt for vi ar ju inte har for att satta oss over kineserna direkt.

3. Haromdagen skulle vi pa finalen av den tavling som vi alla har deltagit i (men kommit sist i, heh) for att vinna denhar resan och da akte vi buss till nagot far off stalle (fantastisk bussresa, vi sjong kinesiska folkvisor hela vagen) och sen hoppade vi av och sag en enorm folkmassa. Vi tankte OJ vad mycket manniskor, va kul. Sa borjade vi ga genom folkmassan upp mot arenan dar finalen skulle halla hus. Men da skingrar sig folkmassan och det visar sig vara typ tusen (ej en overdrift) sma skolbarn som bara har vantat pa oss. Jag menar vi har ju inte ens vunnit, vi ar ju forlorarna som ska komma och kolla bara. Men de skingrar sig pa varsitt perfekt led om oss och vi gar ca femtio meter mellan femhundra kinesbarn pa vardera sida och DE SKRIKER. De appladerar, de sjunger, de grater, de vill fota sig med oss, de har gjort en koreografi till Bruno Mars och Lady Gaga och allt mojligt som alla tusen dansar i exakt samma takt och de vill ta pa oss och vill att vi ska highfivea dem och le for deras kameror. Och vi fattar inte det konstiga i det hela forran vi gatt igenom hela massan och fotat oss med x antal kineser och fyrat av vara leenden och kant oss som hollywoodkandisar i en kvart. Fifteen minutes of fame och mer fame far man fan leta efter. Sa nar vi val satt oss ner i vara saten borjar vi fatta hur sjukt det var. Det var nog det absolut konstigaste jag varit med om i hela mitt liv. Jag kan inte riktigt beskriva kanslan. Hela jag blev konstig efter det. Och hela tavlingen var ackligt blingig och padragen och alla var sa sminkade och vi misstanker att hela de fem forsta raderna var INHYRDA for att sitta och vifta med flaggor och pompoms tre timmar I STRACK. Inte en enda sekund tog de ner sina flaggor. Och vi fick ocksa flaggor och alla skulle sitta och vifta med sina landers flaggor genom hela tavlingen. Det var typ kommunism/nationalism/masshysteri/JAGVETINTEENSVAD. Det var FOR sjukt. Och det varsta var att man typ drogs med och blev lika galen sjalv. 

Och ja. Det var val det. Vi har det verkligen fantastiskt kul anda och alla mina stereotypiseringar har forstas redan raserats. Jag alskar typ alla nu. Vissa mer an andra, men alla ar verkligen roliga att hanga med. Har skrattat konstant hela dagen idag typ. Och Bengt beter sig precis som en av oss. Han har noll koll pa nanting, tycker kineserna ar knappa och skrattar at samma sak som vi. Verkligen en kul man. Fast bast av alla pa hela resan ar Xiao Kai. Lille Kaj. Det visar sig nu att han inte heter Kaj men vi har trott det hela tiden sa han far heta det. Han filmar hela resan. Nagon hade kollat i hans kamera och den visar 49 timmars film. Vi har varit har i typ tre dagar sa om det stammer maste han filma nar vi sover ocksa. Skulle inte forvana mig. Men han ar den sotaste kinesen i hela varlden. Han pratar med den mest otroliga rosten jag nagonsin hort, sager de mest bisarra sakerna, ror sig roligt, pratar bristfallig och valdigt komisk engelska, ar miniliten och springer runt som en liten kyckling overallt och skrattar hela tiden. Ar standigt overlycklig. Ett litet lyckopiller. Jag vill ta med honom hem sen. Och han har borjat bete sig som en av oss ocksa. Nar kineserna pa skolan ropar efter oss brukar han vanda sig om och vinka och skratta och skrika HELLOOO, som att de ropade pa honom. Fast han ar ju liksom vanligtvis deras larare... Sa himla stabil.

Behovde visst bara skriva av mig lite. Inga prickar nejnej. Nu ska jag sova igen. Klockan ar halv elva och min rumskamrat Ida sover redan. Vi tankte ga ut och ta en ol idag men barer existerar liksom inte riktigt har. Tillslut hittade vi en supermarket dar jag kopte ett par strumpor, en tandborste, ett lypsyl, valnotter, tva ol, tva godispasar, en mascara (!!) och en snickers for 44 kronor. Eller 'yuan' da men det ar typ samma. Sa da hade vi picknick i parken och sen gick vi hem. Imorgon ska vi tydligen ha kinesiskaprov. Vi alla suger pa kinesiska. Jag ar typ en av de basta, och da ar jag anda riktigt riktigt dalig. Har glomt allt jag kunde. Det ar lite pinsamt for kineserna som guidar oss runt trodde nog att vi var mycket battre. De pratar knappt engelska och vi pratar inte kinesiska. Bengt ar var tolk. JAJAJAJA NU VET NI ALLT.
Ni kan ju dela upp det har inlagget i tre eller nat sa kan ni lasa lite i taget, for det blev valdigt langt. Bra att jag ger det tipset nu va? MOAHAHA, heido

keeehna

Kategori: Allmänt

NI HAO! WO HEN GAOZHING RENSHI NIN!

Tankte inte egentligen uppdatera bloggis har borta utan bara kolla fb men insag att trots att det finns internet pa hotellet kan jag inte ga in pa facebook FOR DET AR OLAGLIGT HAR. Saklart. Kineserna kan ju inte tillatas fritt ord bara sadar. Man kan ju skriva vadsomhelst. Sa nej. Kineser har inte facebook.
Men det ar kalasbra har. Vi har blivit tilldelade en varsin kines som vi ska HEM TILL imorgon. Ata lunch med kinesfamiljen. Min ar hur sot som helst och heter Qiu Yue vilket betyder "Autumn Moon". Pa engelska heter hon dock Eiffel ("you know like the tower yes??") och det har hon valt sjalv. De har hittat pa sina engelska namn sjalv sa Olivias kines (Olivia ar min gamla klasskamrat och hon ar ocksa har och Emelie ocksa och det ar sa mysigt att se dom att jag dor lite. De har akt transsibiriska jarnvagen hit. Awesome) har dopt sig sjalv till "Lonely". Hon tyckte det var ett fint ord pa engelska. Hon ar helt galen. Onskar anda lite att jag fick henne istallet. Hon hade skrivit en lista med alla varldens religioner sa fick Olivia peka pa vilken hon tillhorde. Sen hade hon skrivit en annan lista med alla smaker som fanns, typ sot, sur, stark osv och sa fick hon peka pa dom hon INTE gillade. Sen panikerade kinesen eftersom Olivia var sa vacker och such a good girl och ohmygod i can't belive it blablabla tjingtjong.

Kineserna ar fantastiska. Idag gick vi och kollade pa buddhastatyer utmejslade i berg och alla i gruppen tog ungefar hundrafyrtio foton var pa varje buddha men jag tog hundrafyrtio pa kineserna istallet. Sa himla fina. I ovrigt ar var svenska lilla grupp sa himla full av stereotyper (pluggisen, den udda som alltid sager fel saker, han som pratar for mycket och ar for stolt over sig sjalv, hon som ar kaxig och gar i mjuksbyxor overallt, de tva storre tjejerna som roker och laser skvallertidningar, den lilla asiaten med tandstallning. och sa jag, emelie och olivia. typ) fast jag vet ju att sant ofta visar sig vara helt annorlunda. Om tva veckor tycker jag sakert inte alls sa om manniskorna. Och hon jag delar rum med verkar riktigt mysig. Obehagligt att saga mysig kanske. Jag gillar obehagligt.
Min kinesiska suger och nu ska jag sova.

ZAI JIAN XIEXIE NI!

ZHONGGUOREN

Kategori: Allmänt


Hade tänkt skriva massa meningar på kinesiska men allt är typ helt bortblåst. Minns nästan ingenting utom hur man säger "jag är från Sverige och du är snygg", vilket iförsig är en kalasbra raggreplik ju. Det kombinerat med "mandian lai" (=easy tiger) och jag är i hamn, såattsäga. Grovt.

För ett och ett halvt år sen var jag i Peking med min familj och då fotade jag kineser mest hela tiden. Det planerar jag att göra nu igen, med min braiga kamera. Jag och Jennifer har stora framtidsplaner för en viss fotobok. Den är ganska speciell men jag vill inte avslöja för mycket för det är en så bra idé att jag är rädd att någon ska hinna sno den innan vi tar patent. Vore ju surt.
















Den sista bilden är på en bästis jag skaffade på planet hem, som jag skulle få barnvakta sen, men jag tappade bort telefonnumret. Saknar parveln. Och ovanför är min mamma och henne saknar jag ännu mer. Blivit alldeles mammig de senaste dagarna. Ryck upp sig liksom, jag är ju nitton och ute och härjar i världen, som det ska vara.

Det är nog hemskt bra att jag åker till Kina imorgon för pappa gör mig arg, jag skäms fortfarande över fylleincidenten häromdagen och jag känner mig nostalgisk och längtig och vill helst bara ligga på ett golv i mörkret och lyssna på Viktor Gänger och gråta lite. Ni vet, som man blir ibland. Men istället åker jag på äventyr och det är ju egentligen en mycket bättre sak att göra med sin tid. Jag kommer landa i Peking utan en enda aning om någonting och sen ska jag göra något kult i staden innan jag åker tillbaks för att sova på flygplatsen. Gruppen jag ska leka med (i brist på bättre ordval eftersom jag faktiskt inte vet vad vi ska göra) anländer inte förrän dagen efter mig. Och Bengt, som anordnar hela trippen, sa att jag får leta efter en 177 centimeter lång 45-åring med kort brunt hår och "en flackande blick" tillsammans med en skock ariska ungdomar (typ) vid incheckningsdisken. Jag vet inte om han försökte vara poetisk eller obehaglig eller jagvetintevad. Spännande sagt ändå tänkte jag. Tänk scenariot när jag sitter där och tror att jag hittat Bengan & Gänget och går fram och typ säger hejhej det är jag som är Marika, och så är det helt fel grupp människor. Eller så är det rätt men de kopplar inte vem jag är eller så hittar jag dem inte alls så blir jag kvar i Peking hela resan. Tanken är nämligen att vi ska åka direkt till Chongqing (vilket låter som ett skämt men det heter så påriktigt och där brukar man äta grishjärna i kryddig soppa) och sen till Peking.

Vi får la se. Jennifer är kvar här hos pappa några dagar och sen möts vi upp i Peking.

Det blir kult ju. Nu ska jag duscha eller kanske powernapa lite. Jag tror jag fortfarande är bakis.

kul äventyr

Kategori: Allmänt

kul. verkligen. jag trodde vi skulle bryta oss in till hollywoodskylten eller bada jacuzzi eller åka till nån cool bar men vi gick bara runt på gatorna och blev karatefulla. ungefär som att vara fjorton igen. eric och marc var dock hur bra som helst men nu vet jag inte om jag vågar hänga med dem igen. jag hatar att vakna upp såhär. minns inte, vill spy, skäms, ångrar. hade varit kulare att bara gå på happy hour på venice beach vilket var ursprungsplanen. AJA sånt händer. idag ska jag vara busduktig och få hundra saker gjorda för att dämpa bakisångesten. bajs :)))))))

ROCKY

Kategori: Allmänt



Såhär såg vi ut igår, i brist på bättre utklädnader. Vi skulle nämligen på Rocky Horror Picture Show. Det var en så extremt spännande grej. Alla var helt stört utklädda, de flesta till något sånthär:



Och så kunde de alla linesen och satt och skrek och kastade toapapper och kunde som ett eget RockyHorror-språk typ. Även när karaktärerna inte sa något skrek alla samma sak emellan replikerna också. Typ tystnad i filmen, publikens skriker: "how do you say jello in spanish" och sen säger en av karaktärerna: "hello", och så skrek publiken "asshole"/"slut" varje gång någon nämnde huvudkaraktärernas namn, och under en scen började alla hångla eftersom det var "den tråkigaste scenen i filmen" och sådär. Inga konstigheter. Det hela började dessutom med att en kille gick upp på scen och blottade sig och blev utslängd. Och under hela filmen pågick teater vid sidan om som var ungefär likadan som filmen, men lite annorlunda typ. Så himla märklig grej och så störda människor.

Men på ett bra sätt!
Det var kalaskul.
Nu väntar vi på vår nya vän Marc som ska hämta oss och köra till Hollywood "for an adventure".

Spännande.

jenniferärinteallergiskmotvalnötter

Kategori: Allmänt

Vi åkte inte på halloweenfesten för den låg massa timmar bort tydligen, så vi tog bussen till Abbot Kinney istället och det var nog en himla tur. Vi hittade nämligen helt fantastiska människor där.

Det började med att de drog upp oss på det ännu ganska tomma dansgolvet någonstans i en svettig bar på huvudgatan, och de var så himla roliga att dansa med och verkade vara så snälla och glada men sen gick de och det tyckte vi var hemskt tråkigt. Så vi gick ut för att ta luft och då såg vi att de stod kvar på trottoarkanten och sjöng Grease-låtar och hittade på konstiga moves och verkade ha hur kult som helst, och jag tänkte DOM VILL JAG HÄNGA MED. Så jag sprang fram till hon som verkade allra kulast och frågade om hon ville vara min vän. Det ville hon hemskt gärna och sen blev vi vänner med hennes storasyster (som såg exakt likadan ut) hennes bästis (som enbart ville prata spanska eftersom hon fick höra att vi var från europa... ehh), och två parvlar som liknade James Franco och Chad Michael Murray. Eller det gjorde de inte egentligen, men vi kan ju låtsas. Vi satt där ute på gatan i säkert tre timmar och hela tiden stod en skum filur i bakgrunden och nynnade med som om hela vår trottoarexistens var del av en musikal. Han var gammal och svart och hade inga tänder och man kunde inte höra ett ord av vad han sa, men det var rätt fantastiskt att han bara stod där och sjöng "ooohh yeaaah babyyy babyy jaaahaames franco wooo yeaaah" osv, beroende på samtalsämnet för stunden. Dog lite för honom.




Alla bytte nummer med alla och idag har både Andrea, som var min favvovän, och James Franco hört av sig och imorgon ska vi på Happy Hour på stranden.

Kalasbra fredagkväll helt enkelt. Och ikväll ska vi göra en annan strålande bra sak. Eller jag vet ju inte om den är strålande bra, men jag gissar. Det involverar utklädnader också tror jag så det gör inte så mycket att vi missade the costume party ens. Perfekt.

Men först väntar två timmar av sånthär:


Lär mig hur man keepar the books, såattsäga. Accounting. Det är lite som att gå i skolan igenn för jag sitter och lyssnar på en kvinnoröst som pedagogiskt går igenom varje aspekt i ett visst book-keeping-program med mig. Lite mysig är hon faktiskt.

Japp.

whipup

Kategori: Allmänt

Idag har jag funderat på hur ensam jag kommer vara på en skala mellan ett och sju när Jennifer lämnar landet. Och så har jag gnagt sönder min egen hjärna inifrån genom att försöka bestämma vad jag ska göra när jag kommer tillbaks från Kina om några veckor. Ska nämligen dit på onsdag. Blir jättekonstigt och jättespännande. Men efter det måste jag ta ställning till vad jag gör i LA egentligen. Jag vet nämligen inte det. 

Och jag har inte skaffat en enda vän än. Inte på riktigt liksom. Jag menar jag har ju suttit vid en dator i mitt eget hem och när det har funnits en ledig stund över har jag hängt med Jennifer, Mike och Bianca på Venice Beach eller kollat på Glee eller fixat visum och körtillstånd och såntdär. Nästa år kommer jag gå i skolan eller ha ett jobb någon annanstans än på min egen undervåning eller joina Occupy Venice-rörelsen eller göra NÅT bara. Något där man kommer utanför dörren och träffar folk och har en chans att skaffa sig nån form av liv, liksom. Vilket man ju dör utan. Heh.

Men tills dess måste jag också underhålla mig ju. Tänk om jag blir arg och trött på att jobba och vill ut och ta en kaffe bara, eller prata med någon som inte är min pappa, eller gå och se en ny film som kommit ut eller vadfansomhelst. Då har jag INGEN att ringa. Okej, utom typ min farbrors fru som bor i Beverly Hills (med min farbror alltså, the lost brother) och deras två tvillingbebisar. I övrigt typ ingen. Så... det får ta och bli ändring nu. Så tänkte jag idag.

Några veckor sen träffade vi en övertaggad, hyperaktiv filippin från Chino som pratade högt och skrattade åt sig själv och var besatt av snowboarding. SÅ ikväll bestämde vi oss för att trots att han verkar lite iffy och kanske lite småjobbig eller bara småkonstig (vilket ju iförsig kan vara kult!) är han värd en shot. Så ikväll ska han hämta oss med sin bil och ta med sig peruker till oss och så ska vi kanske förmodligen och förhoppningsvis (eller??) gå på Costume Party nånstans ute i tjottahejti.

Det kan ju låta kalaskul och vi borde ju vara övertaggade, spontana konstiga utgångar kan ju vara helt fantastiska och här är vår chans att gå på ett riktigt college party, som i filmerna. Men istället känns det faktiskt bara jätteweird. 

Men. Man får väl ge med sig lite.
Det är en sån slags stad, LA. En stad där man får anstränga sig lite för att träffa folk och för att komma in. Det är så stort och har så mycket olika slags ställen och så många konstiga människor att man blir helt nonplussed och känner sig rätt lost. Särskilt när man flyttar hit som nittonåring och varken har en plan, så mycket pengar eller den klassiska drömmen om att bli filmstjärna. Jag är liksom bara här för att vara här. Och det är inte egentligen den ultimata staden att "bara vara här" i.

Men jag löser det. Och nu får jag ju iallafall fira lite amerikansk halloween FAST jag är borta på själva högtiden. Och det är ju något man vill ha gjort.

"du är fin fast du inte fyller år"

Kategori: Allmänt

Båda föregående inlägg var hemskt tråkiga historier. Nu ska ni få se något kult istället. PAKETET!


Vi kom hem från Mexico häromdagen och fann denhär stora saken utanför dörren. Eftersom det stod Tom McAlevey slängde vi den bara på soffan och tänkte inte mer på det. Men senare när jag slog mig ner bredvid det ännu oöppnade emballaget för att (min assistentroll trogen) öppna det åt honom insåg jag att det nog var till Jennifer egentligen. Det stod nämligen Rebecca Eurenius på baksidan och Rebecca hade avslöjat att hon hade skickat något till Jennifer på den stora dagen.


Jennifer ville vänta tills vi hade ätit middag och kunde sitta ner i soffan men jag tvingade henne att riva upp kalaset direkt. Och SE! Se så fina saker som fanns där i. Det fanns ett kuvert till mig (To: Marco, From: Polo) och ett till Jennifer (To Jen with a big Pen... Pal) och i dem låg massa småbrev och presentsnören och andra tokigheter. Och så fanns en vinbox och i den en en presentask och i den fler brev plus födelsedagspresenter till den nyblivna nittonåringen.

I Jennifers kuvert fanns tillexempel denhär uppmaningen.


Och det här brevet.


Och alla de här småbreven.


Och här hade hon skrivit instruktioner på en vinbox, ifall Jennifer inte visste hur man öppnade en liksom.

Och i den fanns dethär! Ballongerna uppmanade hon mig att blåsa upp åt Jennifer och de ligger nu och skräpar i min säng (!!!!! jag har en säng nu. en stor.)


Och i ett av mina tusen brev stod dethär.

Och i ett annat stod det såhär. Rebecca hade helt enkelt bara spillt ut alla sina tankar i ett enda stort pladder över säkert sammanlagt tjugo olika småbrev. Det stod allt från dethär om att Jacob ser ut som någon designer(/modell?) till vilken låt hon lyssnade på för tillfället eller vad hon hade gjort idag eller hur taggad hon var på att komma och hälsa på i Cali. Vilket hon ska i Februari.


Och här var Jennifers "kort". Bara det att hon ju fick typ tio "kort". KnäppRebecca.


Och så det som jag tyckte var allra allra finast. Ett "Du är fin fast du inte fyller år"-brev till mig. Sånt som man fick när man var fyra och var avundsjuk på sin storasyster som fyllde sex och fick presenter, typ. Så då fick man ett kort och en present också, som plåster på såret. Så himla himla himla fint av Rebecca (och tur för jag var ju jätteledsen och avundsjuk hela den födelsedagen och unnade inte alls Jennifer den lilla uppmärksamhet hon fick via skype med sina föräldrar och frukostpåsängen av mig och papi)

Dethär paketet hamnar lätt på min topp-fem-lista av finaste saker någon gjort för mig. Och då var det ju egentligen inte ens mest till mig. Men jag fick ändå vara med på ett hörn och vi skrattade så himla mycket när vi öppnade dethär. I övrigt på dendär listan ligger nog det faktum att Jennifer höll ett hyllningstal till mig på svenskanationella och dendär gången då jag hade en hemlig kompis i skolan en hel vecka, som skrev lappar på mitt skåp och bjöd mig på cupcakes i cafeterian och gjorde så jag hamnade på Birgers blacklist. ("Marika McAlevey, kan du snälla komma till receptionen. MVH Birger" - den linen hade jag väntat på hela min gymnaietid.)

Det är ganska fantastiskt hur bra människor man är omgiven av ändå. Jag älskar alla. Jag älskar allt. Nu ska jag inte spy något mer på denhär bloggen. Möjligen bara spy SOLSKEN. Nomnomnom

spya #2

Kategori: Allmänt

Beeeeer om ursäkt för föregående spya. Saker löser sig ju ändå och det är verkligen bara värdsligt. Min pappa summerade gårdagens förvirring såhär fint: "if your head wasn't screwed on, you'd forget that too". Men det sitter ju fast och är ändå inte helt tomt på ordning, om jag bara anstränger mig lite. Nu får jag köra igen iallafall. Och idag ska vi åka och kolla på bil till mig och igår köpte vi en säng. Känner mig lite dålig som ska få så mycket saker bara för att jag flyttade hit. Lite känner jag att jag hellre hade fått någon som är snäll och glad att jag är här och inte klagar på saker jag gör för långsamt eller fel, istället för bara massa nya saker tillsammans med massa krav. Med det inte sagt att min pappa är en ond och okärleksfull person med massa pengar. Han har massa kärlek till övers och har nästan inga pengar alls. Men ändå, han är inte så typiskt pappig av sig. Och jag saknar att vara ett barn. Till skillnad från ungefär alla andra jag vet hade jag absolut inget behov av att frigöra mig och flytta hemifrån. Jag åkte mest hit för att det var en kul chans och för att jag inte ville börja plugga. Inte för att jag ville bli vuxen och ta massa eget ansvar och lämna min familj. Vilket jag ju inte gjorde heller, men det är helt enkelt väldigt annorlunda här än hemma. Jag pladdrar.
 
Efter alla pengar vi kommer ha lagt ner på mig vid nästa år kommer jag nog inte kunna flytta härifrån på massa år, vilket är precis vad pappa planerar. Men jag tror inte alls jag är redo att vara borta så länge. Saknar sverige så himla mycket faktiskt, och jag har bara varit borta i sex veckor. Lite töntigt. Det kanske avtar mer och mer med tiden. Och kanske blir bättre när jag skaffar vänner? Jag är faktiskt livrädd för när Jennifer åker (försöker tvinga henne att stanna till den 25e november eller så, mjölka visumet så mycket det bara går. mjölka är ett strålande ord) för då blir jag ju helt själv med pappa, utan vänner. Men jag får väl hitta på någon lösning tills dess.

Men jag skulle ju berätta om paketet. Inte om massa sånt här. Ryck upp sig Marika. Och ät lite frukost. Oki puss.

spya

Kategori: Allmänt

Ibland är det så otroligt irriterande att vara jag. Mamma sa en gång att jag inte hade hittat min inre karta än, att jag bara var helt lost. Och min morbror frågar alltid vilken planet jag kommer ifrån egentligen och pappa skämtar alltid om att han tappade mig på huvudet när jag var liten eller att mamma måste haft en affär med the milkman för jag kan ju inte vara hans dotter. Blablabla, jag blir knäpp på mig själv. En gång kom jag hem till en helt ommöblerad undervåning. De hade bytt plats på matsalen och vardagsrummet och jag märkte det inte ens. Jag bara satte mig vid matsalsbordet, som nu stod i vardagsrummet, och började sleva i mig mat. En annan gång stod en fet båt mitt på infarten till vårt hus och jag märkte den inte på flera dagar. Gick bara rakt förbi den utan att alls ifrågasätta vad en himla båt gjorde på min tomt. Jag är någon annanstans i hjärnan tror jag. Det är en evig förbannelse jag har. Och en jag är så medveten om att jag verkligen försöker organisera upp mig. Nästan varje dag skriver jag listor och prickar av och försöker tänka på vad jag gör och behöver göra men ändå glömmer jag allt och tappar allt och kommer sent och blir aldrig klar med saker och hittar inte hem till någon jag varit hos tio gånger ochsåvidare. Jag måste verkligen anstränga mig för att upprätthålla någon form av kontroll över min egen existens. Annars är jag bara en vandrande förvirring, hela jag. Och det var säkert inte så många som visste, för jag jobbar som sagt riktigt hårt på att inte vara lost i huvudet. Men så är det och nu bor jag i ett hus fullt med inte särskilt många gömställen eller platser där jag kan lägga saker, och ändå har jag lyckats slarva bort min hudkräm, min favvoklänning, min ryggsäck (???) och mitt jävla drivers permit. Slarvar man bort sitt drivers permit måste man betala ett nytt och göra om hela skrivtestet och stå i den jävla kön och BLABLABLA allt jag inte orkar göra. Och mitt amerikanska pass är på kinesiska ambassaden så jag åkte till Mexiko med mitt svenska, vilket man inte får om man har ett amerikanskt. Det blev en timme extra vid gränsen bland knarkhundarna på vägen hem för att de var tvungna att verifiera att jag inte var i USA olagligt. Den knipan kom vi mest ut ur för att polisen var buggy-entusiast och ville se pappas film. Trixigt.

Iallafall är jag irriterad som fan. Pappa blir irrterad på mig för han har inte bott med mig på alldeles för många år, han vet inte att det är så här jag är. Och jag som ska vara den som håller ordning på honom. Assistenten, som skriver lappar och kommerihåg möten och gör lunch. Jag kan ju inte ens hålla ordning på mig själv. Och så blir jag så frustrerad att jag börjar skälla på Jennifer och då känner jag mig som en dålig kompis.

Jag suger. KAN INTE ALLA SKRIVA SNÄLLA KOMMENTARER OM MIG SÅ JAG KÄNNER MIG BÄTTRE?? SNÄLLARÅ.

Skämta. Det lät som att det var lite det jag var ute och fiskade efter här. Men nä, ville bara skriva av mig lite av min bitterhet. Nu ska jag gå och försöka lösa något av alla mina ilandsproblem. HEJDÅ

TIJUANA Y ENSENADA

Kategori: Allmänt



Vi åkte i lilla buggyn, den röda minibilen utan tak och airbag och bälten och allt sånt som en bil ska ha, för vi har inte köpt en ny bil till mig än. Jag övningskörde på motorvägen och det blåste i håret och var typ fyrtio grader varmt och jag kände mig rätt jävla cool som satt där bakom ratten. Tills pappa började berätta om hur vi alla skulle dö om det hände något, just på grund av bristen på säkerhetsattrialjer, varpå jag halvpanikerade och tvingade honom att köra resten.


Jennifer fick sitta bak i vad som ändå måste vara stans oskönast baksäte. Men hon var okej med det och vi har kommit fram till att eftersom man inte kan luta sig bak ordentligt spänner man magen lite hela tiden, och det är ju bra för magmusklerna. Kalas.



När vi kom fram åt vi tacos på pappas favvoställe. Det var strålande gott och man fick ta hur mycket man ville av allt och sen åt vi där varje kväll efter det. Stod och hängde runt det lilla ståndet med the locals och delade på en 1,2 liters ölflaska som kostade nästan absolut ingenting och så försökte man prata spanska med alla nyfikna mexikaner.


Och anledningen hela trippen var egentligen varken Jennifers födelsedag eller att jag skulle få övninsgköra, utan att buggyn behövde fixas till lite. Vi skulle byta ut sätena och fixa blinkers (på väg ner fick jag signalera med händerna när jag skulle byta fil...) och sånt där viktigt. Så efter en spårad natt på den värsta turtistgatan i Tijuana, den som alla amerikanska ungdomar åker till på Spring Break för att bli stupfulla och spy i ett dike, satt vi mer eller mindre en hel dag framför dethär garaget och drack öl och såg på när bilen blev tillpiffad.



Och det gjorde vi följande tre dagar också. Med små avbrott till närliggande park för att spana på mexikanska skejtare och träffa vår nya amigo, Yahir (eller nåt sånt). Gissa hur gammal denhär parveln var? 35. Han såg ut som 17 tyckte vi så vi vågade spana på honom utan att vara rädda för att bli attackerade eller liknande (där vi bodde fanns inga andra blondiner så folk var lite jobbiga om än söta också), för vi var ju äldre och säkert starkare. Fast a, nej. Det var ju vi ju inte. Men han var kul så det var okej.


Efter en redig huvudmassage. Vi bestämde att om Jennifers masserade mig såhär varje kväll skulle jag inte borsta ut håret efteråt utan gå runt såhär hela kvällen sen, som tack. Jag tyckte det var en strålande deal men hon masserade mig bara en gång. Och hon vill aldrig killa mig på ryggen och hon vill alltid vara the little spoon när vi skedar. Fan för henne.


Mer öl och mer tacos. Mexiko är soft. Ja det stavas med K och inte C som min mor förstås var tvungen att påpeka. Men när jag stavar med C är det ju för att jag bor i USA nu. Oke???


En dag åkte vi ut till stranden men det var ovanligt blåsigt och osoligt så vi drack mjölk ur cocosnötter istället för att bada. Födelsedagsbarnet fick först och mest, fast hon inte fyllde år längre. Hon tog varje tillfälle i akt att mjölka oss på privilegier hela resan, typ "men komigen jag fyllde ju år igååår" eller "det var faktiskt min födelsedag för tre dagar sen så jag borde få stta fram" osv...


På stranden träffade vi världens töntigaste och minsta hund. Man säger ju att chihuahor ser ut som råttor men denhär var dessutom bokstavligen lika stor som en. Man kunde ha den i handen. Men den varju söt ändå.


När buggyn var färdigfixad och vi hade ätit tillräckligt tacos på favvostället åkte vi vidare till Ensenada, som ligger lite längre söderut.



Där finns en stor hamn med fina båtar som vi inte orkade kolla på. Och så finns det sjukt mycket turister, de flesta svinfulla, och massa små jättesöta latinoungar som försökte sälja på en smycken eller sno pesos från ens ficka. Obehagligt eftersom hjärtat gick sönder lite varje gång man gick förbi dem och var tvungen att säga nejtacknejtack och hålla i väskan extra hårt.


Och så finns Hussong's bar, som är stället där Margaritas uppfanns. Där hängde vi en kväll och drack margaritas och trots att det var mitt på turistgatan fanns inte en enda turist utom vi. Det var bara lokalbor, som dansade till konstig mexikansk musik och skrek i mun på varann och kastade jordnötter på golvet.



Och överallt fanns såna här ENORMA flaggor. Om man skulle lägga dem ner skulle de nog vara lika stort som min undervåning hemma i Sverige. Saknar min undervåning. Denhär är inte lika soft. Menmen.



Sen åkte vi hem och Jennifer fick sitta fram halva biten och vi kom hem till det mest fantastiska paketet i världshistorien men nu har jag ont i ryggen och dessutom har jag 200 låtar att uploada till Radical innan kvällen lider mot sitt slut så det var det. Jag älskar Mexiko. Med K eller C, spelaringenrolllll

flughelveten och latinos

Kategori: Allmänt

MEXICO. tycker jag om. vi är hemkomna därifrån nu men jag skulle vilja flytta dit någongång och leva på tacos och billig öl och prata spanska med massa söta latinogummor som står utanför sitt hus och ler åt en för att man vågar visa sig på icketuristgatorna. och sen bada i knallturkost vatten och dricka papayamjökdrinkar, minst fem om dagen, och skjuta upp allt och inte bry sig så mycket och inte riktigt ha några tidsramar, eftersom allt man gör kan bortförklaras med en kall öl och någon som mumlar "mañana mañana". och jag lovar man såg inte en enda halshuggen knarkare. bara några militärer med stora gevär och arga ansiktsskrynklor.

hursomhelst är vi hemma nu. i flugäckelhuset som vi bombade med gift innan vi åkte för att bli av med äckeldjuren men de är kvar här än och innan jag knappt hann gå innanför dörren beordrade min far mig att mosa de jävlarna och det var både tillfredsställande och irriterande. påtal om fluga fick jag en i ögat när jag övningskörde mitt på San Diego Freeway och den kom så snabbt att det stack till och kändes som att jag blödde typ och det brände i en timme. jag körde halvblind in till vägkanten och fick byta med pappa och trodde jag skulle dö och grät hela resten av vägen hem mer eller mindre. sen gick det över och vi var framme i LA igen och utanför dörren låg det kanske bästa paketet jag någonsin skådat. mer om det sen. och mer om mexico. jag har flugor att döda, mejl att svara på och gleeavsnitt att somna till.
hajhaj

MUMFI

Kategori: Allmänt

KOLLA:
C:\Users\Evan\Pictures\2011-09-27 la med jen\http___makeagif.com_media_10-07-2011_FrEJxu.gif

Idag fyller Jennifer nitton. Hos er är det kväll men här är det morgon och jag kravlade mig just ljudlöst ut ur sängen och gjorde kalasfrukost till henne med så många av hennes älsklinsgrejer som möjligt.











Nu vill jag säga tusen bra saker om Jennifer men jag kan liksom inte riktigt formulera mig. Det är en spännande relation vi har. Så många människor  tycker det är otippat att vi är bästisar. Bästisar låter förresten så himla töntigt, det vet vi, men vi har kallat varandra det sedan vi var fyra och då var det ju okej, så det sitter liksom i. Och det är otvivelaktigt. Vi ger helt olika intryck på folk och tycker om olika saker och beter oss på olika sätt, så folk förstår inte riktigt sambandet ibland. Men vi har växt upp tillsammans, vi delar ungefär allt med varann. Samma bästa minnen. Samma sorgliga saker. Samma skämt, samma upplevelser, samma dramatik. Och vi är mycket mer likasinnade än vad folk tror. Vi tänker likadant, säger hela tiden samma sak som den andra just tänkte säga, beställer alltid samma sak på restauranger och kommenterar samma saker hos andra. Våra familjer är supertajta, vi har firat massvis med midsomrar, födelsedagar, nyår och glada nyheter med varann och vi har samma vänner. Om en av oss hittar en person vi verkligen tycker om tar det inte lång tid för den andra att börja tycka samma sak. Vi bråkar med samma människor också, men är nästan alltid på samma sida. I femton år har vi hängt eller hörts av nästan varje dag och nästan aldrig bråkat.





 





Efter de här 10 veckorna kan vi nog säga att vi har bott tillsammans också. Delat säng, jobbat tillsammans och hängt 24/7 sedan vi anlände i The Promised Land. Och vi gnabbas lite nästan varje dag, men samtidigt har vi fantastiskt kul. På flygplanet på väg hit avslöjade Jennifer faktiskt en smärre oro över att vi skulle prata slut på alla samtalsämnen om vi bara umgicks med varandra och sluta som ett gammalt gift par som inte pratar längre för att det inte finns något att säga. Jag fick dels påpeka att de flesta gamla gifta par fortfarande pratar med varandra, att en man nog inte någonsin kan man prata slut på allt man tänker, och att liknelsen mellan oss och ett äldre kärlekspar lät rätt trevlig. Ja gärna. Ibland tänker vi att vi ska gifta oss, mest för att det är convenient liksom. Då skulle hon kunna bli amerikansk medborgare och såntdär nivet. Om man ändå tycker om varandra så mycket kan man väl lika gärna vara ihop typ. Så vi får väl se om en av oss friar en dag.

 











Något jag vet är iallafall att hon är en av mina absoluta favoritpersoner i hela världen och att jag önskar att hon kunde stanna här hela tiden och snarka och klaga på värmen och sitta och skriksjunga med hörlurarna på. Då skulle min tid i LA vara fulländad. Och så vet jag att hon har åldersångest bara över att fylla nitton, vilket hon gör idag, och vilket vi firar med födelsedagsdrinkar i Mexico ikväll. Wiho. Bästis.



raffiboi

Kategori: Allmänt

Jag känner att jag är på väg att utveckla en rad nya hobbys här i Cali.

 

Den allra tydligaste är insektsavrättning. Det är lite som en fetisch. Vi sprutade ner hela köket med anti-insektsmedel redan typ första dagen här men de kom tillbaks ändå och jag var arg och äcklad och skyllde på pappa, som sig bör för en typiskt mogen och förståndig 19åring. Nu när tiden har gått och flugfanskapen är kvar i köksskåpen har jag istället börja ta ut min aggression genom att mosa de stackars krakarna ordentligt och sen spola ner dem i handfaten och torka upp deras inälvor (eller vad det där svarta som blir kvar i ett streck efter dem är) med en tvättsvamp. Jag tycker numera det är hemskt tillfredsställande. De verkar dessutom helt dumma i huvudet allihopa eftersom när jag ibland liksom missar dem med handen sitter de bara kvar och väntar på sin dom. Som att de faktiskt vill dö allihop. Och ibland när de hittar ut ur sina gömmor och flyger runt fruktskålen eller diskmaskinen (eh, nej juste, vi har ju ingen diskmaskin....) tänker jag att de kan få leva, de är ju bara flugor och de kanske äntligen flyger härifrån och plågar någon annan ointressant person, men då bestämmer de sig oftast för att flyga rätt in i skåpen igen och där vill jag ju verkligen inte ha dem. Så då dör de ändå. Förvirrade parvlar.

 

En annan hobby är att dansa zumba. Okej vi har bara gått på två pass men det är så kul att jag nästandör. Eller okej första gången var väl inte SÅ kul men idag var det det. Det går helt sjukt snabbt och man blir helt sjukt svettig men det släpper loss så mycket endorfiner att man typ skrattar och sjunger med och skriker och frustar ochsåvidare. Jag brukar vanligtvis kolla lite misstroget på de gymentusiaster som håller på så annars. Men numera är jag helt med på noterna. Att jag sedan ser ut som en slajmig ödla när jag försöker rulla höfterna är liksom okej, jag tänker att jag blir bättre med tiden och att de fyra män som är i rummet antingen är homsexuella eller 60+are som kom en timme för tidigt och egentligen skulle på yoga med pappas favvotränare Raghavan. Jag ljög om att han var favvotränaren. Pappa suckar  och mumlar fula ord varje gång han ser namnet på schemat, det är mer som stretching för pensionärer säger han, och sen går vi dit ändå och efteråt pratar pappa på svenska med oss om hur dåligt det var. Jennifer skrattar så fort han säger ett enda ord på svenska. Det är faktiskt ganska fantastiskt.  Men gällande zumban har jag tillochmed kommit så långt i min personliga utveckling att jag inte tycker det spelar någon roll att jag skuttar runt med armar och ben överallt bredvid en fullt kroppskontrollerad och snygg Jennifer. Hon kan det där med att dansa. Det kan inte jag. Så kan det vara.

 

Hobby nummer tre är en musikgenre som jag just för tillfället sitter och lägger till låtar i. Den heter reggae fusion och det är liksom reggae fast med lite mer musik och elektroniska ljud ibland och lite hiphop/rnb över det hela. Jag är ute på djupt vatten om jag försöker förklara för jag har ju egentligen ingen aning, egentligen kanske låtarna jag lägger in i den kategorin inte alls platsar där, men hur det än är så låter det kult i mina öron. Nu vill jag sitta i skräddarställning och fläta håret med en joint och lyssna på dethär: 
http://www.youtube.com/watch?v=0FsuA9WGGm0

 

Och det kan jag ju om jag vill! I LA kan man det nämligen. Eller allt utom skräddarställningen möjligen, den har jag aldrig bemästrat. Det är faktiskt komiskt, jag är liksom felböjd så jag kan bara sitta med benen ut åt andra hållet. Reverse yoga position om ni förstår? Men jag jobbar på det!

 

Så attehh... av dethär egocentriska, alldeles för detaljrika inlägget kan vi dra slutsatsen att jag genomgår stora och revolutionerande personförändringar på mitt äventyr. Kommer nog aldrig bli densamma igen. Är numera en flugdödande, hjärtlös, fuldansande wannabe rastafari-individ. Bra va?

pingvin

Kategori: Allmänt

HAJHAAAJ. Om dethär var facebookchatten skulle jag nu göra en haj istället för att säga haj. Men att hitta en på internet och infoga bild osv verkar övertaggat. Kanske gör det om jag ser en riktig haj och lyckas fota. Det finns hajar i LA. Men säg inte det till Jennifer, jag och pappa diskuterade saken medan hon hade hörlurarna på sig och kom fram till att det var onödig info för henne att ta del av. Hon är en whimp nämligen. OJRÅ HON LÄSER JU DETHÄR AJA.

Det är tisdagmorgon och vi har kalasmycket att göra idag för imorrn ÅKER VI TILL MEXICO. Jag ska övningsköra ner. Jag är kalasdålig på att köra bil. Eller nä, men ja är ingen fena iallafall. CONFIDENCE, COHEN. Ja okej jag är asbra woooooo.

Det händer i övrigt absolut inget spännande imorgon. Det är ingen som fyller år eller liknande. Jag lovar.

ÖVER OCH UT, SÅATTSÄGA.

A Neutrino walks into a Bar

Kategori: Allmänt

Jennifer jobbar som ett djur. Hon bara sitter med hörlurarna och knapprar iväg på sin dator och hinner med ungefär tre gånger mer än vad jag gör varje dag. Hon hör inte när pappa babblar eller när det ringer eller vad som händer runtomkring. Själv är jag alldeles för scattered. Vet inte om jag passar för ett sånthär ordningssamt organiserande jobb. Känner mig så himla oorganiserad, hela jag. Ena stunden sitter jag på facebook, andra ringer jag hem till mamma i Sverige, sen går jag och gör mig en islatte, sen går jag ut och kollar posten, sen diskar jag lite, sen försöker jag lite tafatt ta mig an något konkret och vettigt i arbetsväg men sen ger jag upp när pappa börjar diskutera neutroner som färdas snabbare än ljuset.

 

Det är sant! Ett gäng superforskare tror att de har fått en neutron att färdas snabbare än ljuset. Det skapar ju onekligen lite problem för alla människor som ägnat sitt liv åt den imponerande men rätt ovärda sysslan att försöka förstå vad vi och världen och ljusets fasoner har för samband och betydelse. Om det finns en konkret sak- även om det bara är en miniliten neutron- som kan färdas snabbare än ljuset, så raserar det ungefär allt som Einsteins relativitetsteori är uppbyggd på, och alltså ungefär allt som modern forskning kretsar runt. Nu låter det som att jag vet det för att jag själv förstår mig på sådant där, vilket jag absolut inte gör. Jag har hemskt svårt att förstå varför e=mc upphöjt till två, men jag vet att det är ett etablerat faktum, och ett som väldigt många andra fakta bygger på.

Så de flesta hoppas nog att det ska visa sig att de där forskarna räknade fel, att neutroner som färdas snabbare än ljusets hastighet inte alls existerar. För annars blir det ju ungefär som när alla trodde jorden var platt och sedan helt plötsligt blev islagna att den faktiskt var rund. Den upptäckten måste ju varit jobbig för i stort sett alla att få grepp om, men jag kan tänka mig att det var extra frustrerande för toppforskarna som hade baserat hela sitt livsarbete på den lilla faktasnutten. Då måste man ju liksom börja om med allt. Dessutom betyder det, med viss överdrift förstås, att en faktiskt konkret sak kan färdas så snabbt att det kommer fram innan det börjar åka. Ungefär som när jag åker hem (eller tillbaks till USA alltså) från Kina och landar i LA tidigare på dagen än jag lyfter från Peking. Och jag är ju en konkret sak?

 

FÖR konstigt. Jag hatar tiden. Tror jag.

 

Denhär potentiellt världsomskakande upptäckten har iallafall väckt en strålande hord sovande nördar som nu för fulla muggar drar neutronskämt för varandra på internet. Vi dog lite när vi snubblade över en sådan tråd på nätet (eller iallafall efter att vi googlat lite och fattat vad fan de pratade om) och jag önskade lite i hemlighet att jag var en av dem (trots att jag är livrädd för såntdär egentligen).

 

Så nu har jag, Jennifer och min pappa ett nytt favvoskämt:
Neutrino! Who’s there? Knock Knock.

KUL VA. Hejdå

kräm

Kategori: Allmänt

Pappa blev biten av ett lejon en gång. Det låter som ett dåligt skämt men det är sant. Så idag följde vi med honom till Abbot Kinney, som är ett område fullt av Californication-inspelningsplatser och vintagebutiker precis ovanför Venice Beach, för att se på när han tattuerade in ett tecknat lejon som petar sig mellan tänderna.

Proceduren tog sju timmar så jag och Jennifer hann traska runt på stranden och införskaffa diverse nödvändigheter inför en annalkande Mexico-roadtrip, kolla i massa små affärer, göra av med alldeles för mycket pengar och äta orgasmiskt god glass på ett ställe som fyndigt nog hette "Nice Cream", medan pappa satt och hinkade öl för att slippa känna nålen så mycket.

Och det hela kändes som himla LA! Han som tattuerade var en ung konstnär från Buffalo med knäpp mustasch och dåliga skämt och det gjordes hemma hos en av de som animerar South Park. Så mellan strosande-på-gatan-varven satt vi i en soffa och kollade på inspelade avsnitt av South Park, diskuterade Bukowski och b-filmer med deras granne som var författare, grillade hamburgare och kelade med den fula korvhunden Lennon.






Rätt fantastisk lördag helt enkelt.

TILL VIKTOR OCH REBECCA

Kategori: Allmänt

Vic sa att min bike inte existerade om jag inte visade den på bild:
Det står I<3MyBike på tutan och hon är mer rosa på sidan och har noll växlar och tjocka hjul, så man inte vinglar även om man heter Marika och suger på att cykla.
Jennifer med Bianca & Mike. Hon sa att de var bästisar precis som vi två och att jag är Mike för jag är "liten, blek och ostabil" och hon är Bianca för att hon är "...söt"

Bec sa att vi var tvungna att visa upp hur mycket bästisar vi egentligen är för annars är vi inte det på riktigt, så notera våra matchande drömfångarhalsband.

Idag är en mycket bättre dag.

douchehouse

Kategori: Allmänt

Dethär huset är äckligt. Två flugor har drunknat i olivoljan, det luktar unket ur köksskåpen, pappa skruvar aldrig på locket på saker och toaletterna är liksom industriella, typ, så även om man städar dem och gör rent är de fula och ohemtrevliga. Handdukarna är fula och smutsiga, vi sover fortfarande på en luftmadrass, jag har glömt allt jag behöver hemma i Sverige och jag är irriterad. Det enda som är fint och hemtrevligt är kontoret här nere men det är ändå här man blir arg, eftersom man inte fattar vad i helvete man håller på med. Och vad i helvete datorerna håller på med. Jag hatar folk som blir arga om man inte fattar vad de säger och saker som inte har hjärnor men kan tänka ändå. Det gör mig rädd och frustrerad och jag vet att jag låter som en treårig gnällunge men så kan det vara.

Det är en hemskt dålig dag och jag vill flytta ifrån dethär huset och dessutom inte jobba i samma hus som jag bor utan typ gå i skolan eller jobba på ett café eller nåt. Som tur är ska vi flytta om bara några månader, och då tänker jag ha en diskmaskin och fler ställen att hänga saker på och fler hyllor och finare duschdraperier och kakel och inga flugor i oljan. Och så kanske jag ska söka något annat jobb, fast då kommer jag känna mig elak och dessutom känna mig som en quitter och nej vid närmre eftertanke kommer jag nog inte byta jobb. Det blir nog roligare när jag fattar vad i hela fridens namn det är jag sysslar med egentligen.

En himla tur att jag har Jennifer iallafall. Och kanske är jag bara irriterad för att jag har suttit inne bakom fördragna, fula gardiner hela dagen och ändå inte fått nåt gjort. Ringt folk som inte har svarat, hittat en gratis tutorial guide för ekonomiprogrammet vi använder men inte börjat plugga, skickat massa mejl men inte fått några svar, städat badrummet fast det fortfarande ser förjävligt ut och klagat på att köksgolvet är smuligt.

I slutändan är det alltid ens eget fel att man är bitter. Det handlar ju nästan enbart om inställning och peace of mind och jag är en såndär som har ganska lätt för att jaga upp mig och bli på dåligt humör av min egen oproduktivitet. SUG PÅ DEN KARAMELLEN MARIKA. Okejokej jag vet.

PS

Kategori: Allmänt

vill bara tillagga att middagen bestod av loekringar, ris, mango och boenor. sa javla konstig matmix.

DS

HARE HARE KRISHNA HARE RAMA RAMA RAMA KRISHNA KRISHNA

Kategori: Allmänt




Jag tänkte skriva "Idag har vi..." men blev så fantastiskt trött på mina egna ord så jag tog bort allting och nöjer mig med att berätta att Jennifer just spillde ut en låda med ris, bönor, majs och sallad över hela köksgolvet och det tycker jag var underhållande.

Och så har jag gått genom alldeles för mycket trubbel med överladdningar till olika datorer och massa saker som hoppar upp och Itunes som börjar synkronisera och ALLT SÅNT JOBBIGT SOM HÄNDER NÄR MAN hanterar en Iphone, så jag måste ju lägga upp de jävla bilderna från Jennifers Iphone för att det ska vara värt det. Jag hatar Iphones och allt som är tekniskt men jag måste lugna mitt temperament gällande sånt för jag jobbar ju som första assistent på ett IT-företag nu och då kan man ju inte hata allt som har med IT att göra. Så jag har faktiskt gått på ett seminarie om facebook och social media marketing också. Jag ska bli duktig på såntdär och här kommer de jävla bilderna.


Santa Monica Beach efter seminariet, bara för att Jennifer hade varit inställd på att vi skulle ha en dag på stranden och vägrade inse att det inte egentligen var strandväder. Det är mina leggingsklädda ben ni ser till höger. Jennifer låg och frös i bikini.


Vi stötte på ett gäng Hare Krishna och jag tänkte på Millan för vi gjorde världens bästa arbete om dem en gång, och Jennifer blev rädd och ville springa därifrån. Med all rätt må jag säga.

Och Jennifer kom hem till ett mejl fullt av pussmunnar och hjärtan från sin mor vilket vi fann fanatstiskt underhållande. Ni ser ju vad hon hade satsat:



Och nu har Jennifer lagat maten som låg på golvet så nu ska vi äta. Skål

WEDROVETOCALI

Kategori: Allmänt

Jag bjöd alla mina facebookvänner på fest här igår men ingen kom. Vafan är grejen. Jag och Jennifer fick underhålla oss själva med Glee och tjockismat för när katten är på vift kommer råttorna ut ur hålen eller hur man nu säger. I detta fall syftar jag alltså på att katten är min far, som bara äter nyttig mat eller inte äter alls, och vi är råttorna som tar tillfället i akt att synda då han är på motsatta kusten. Fast jag är hellre en mus. Vi såg massa möss i New York, i papperskorgarna kröp de runt. Till min STORA förvåning vågade Jennifer gå fram alldeles intill och fota. Hon tyckte de var söta. Detta är ganska otypiskt henne i mina ögon men å andra sidan har jag lärt mig alldeles strålande mycket nya saker om henne. Och jag tycker hemskt mycket om varenda sak, vilket är en himla tur då vi har umgåtts 24/7 i fem veckor och har minst lika många kvar.


Här är iallafall Venice Beach en solig söndag.


Och här är jag och Bianca. Bilden gör henne inte riktigt rättvisa, men det kommer nog fler. Vi passar ihop för våra namn rimmar. Biarre & Marre. Jennifer red på Mike som vi kallar den andra cykeln. Jag har alltid drömt om att ha en bike som heter Mike och tyckt att alla engelskspråkiga människor som har namn på sina cyklar och INTE döper dem till Mike är knäppa. Mike the bike är ju pangbra. Men Bianca kunde definitivit inte heta Mike, det var bara inte rätt. Mike är iallafall mindre och hårdare och har megasmala hjul som man vinglar jättemycket på om man heter Marika.


En kul tjej som tjuvrökte på stranden. Man får inte göra det på Venice och om polisen kommer på en får man 135 dollar i böter. Men hon är en typisk lawbreaker som bah gör som hon vill woohohohoh.

OCH VET NI!! VET NI VET NI VET NI VET NI VET NI VET NI VAD SOM HÄNDE SEN???? Efter fotdoppande, tjuvrökande och annat bus vandrade vi tillbaks till våra cyklar och skulle vingla hem då Jennifer plötsligt petade mig i sidan och jag vände mig om och fick syn på denhär planschen på en såndär lifeguardstand.


Tydligen gjorde jag den stördaste minen i hela världen när innebörden av dethär sank in ordentligt. Sen gick jag hem, googlade biljetter och mejlade pappa och sa att det här var all i want for christmas.

Jag är inte alls besatt.

one side two step speed bike

Kategori: Allmänt

jag har införskaffat LA:s snyggaste cykel. Folk skrattar när jag cyklar förbi. Men det är ett bra skratt. Den har rosa fladdrande pompoms på handtagen och heter förmodligen Bianca. En kul anekdot är att jag inte kan cykla. Eller alltså jag kan, men jag är faktiskt en av de få människor som bemästrar konsten att vara dålig på något sånt grundläggande som att trampa två pedaler i rätt takt och hålla balansen. Så folk brukar skratta åt mig när jag cyklar hemma också. Men jag ska bli duktig nu. Det är lördag och jag har inte jobbat en sekund. Bara cruisat längs stranden med Jen och våra bikes, gått på megasvettig yoga och fyndat ett skärp för en dollar på vår gatas veckliga (som årliga fast varje vecka alltså) yard sale, som sträcker sig en hel block längs boulevarden och kryllar av märkliga kläder och överviktiga latinos. Så idag har LA känts som en alldeles fantastiskt stabil stad att vara bosatt i.

Bianca vill vara anonym for now MEN SNART SAAAAA

siffror, ansvar och motorer

Kategori: Allmänt

Idag har vi jobbat för mycket. Det känns i ryggen och i frustrationen och tystnaden. Jennifer har gett upp och parkerat sig framför teven och pappa gömmer sig i köket. Han kom ut med ett glas whiskey till mig och jag sitter kvar framför mina tre skärmar med min whiskey och ett par enorma hörlurar och tittar på gamla musikvideos och försöker förstå lyrics till nya låtar som jag aldrig egentligen har lyssnat på samtidigt som jag laddar upp musik och placerar låtar i olika genrer. Det är fredagkväll och just nu dansar en starwarskamel runt i öken med Benjamin Goldwasser och Andrew VanWyngarden som jag förövrigt är lite kär på skärmen till höger om mig och utanför dörren mitt på händelselösaste delen av Venice Boulevard cyklade just en ENORM och enormt skev och spännande skock cyklister förbi med polisbilar och blinkande lampor och fet musik och jag tänkte att dom ska jag joina sen.