"Nä jag vet inget. Inget vet jag. Om din återbäring. Men jag tror inte det är en grönsak som ska bo i undantaget, utan en österrikare. Fast Denny säger fransman, så vad fan vet man."
Pappa och Biker Bob, aka Byggare Bob, mekkar med the new studio hela dagarna nu. Det är alltså nya kontoret dethär, mitt på den allra bästa biten av Boardwalken. Kommer bli softaste kontoret i världshistorien när det är färdigrenoverat. Lär hänga här mest hela tiden.
.
Såhär ser det ut. Grannhunden bor två hus bort och heter Charlie eller nåt. Mellan oss och hunden bor en kvinna med en hyresgäst i form av en norrländsk gosse vi namn Kristoffer. Trevlig prick. Ska bli vän med honom så jag kan låna hans surfbräda sen, mahaha.
.
Från den ypperligt ypperligt fantastiska pation kan man se alla knasigheter som händer på boardwalken. Igår tillexempel sprang The Mad Hatter forbi, tittade upp, vinkade och sa: "Oh my, I'm terriby late for tea"
.
Jag tänkte att det var lite för bra för att vara sant, och det var det. Han hade inget riktigt te. Men vi låtsades dricka te, jag låtsades vara Alice, och han var precis precis som i boken och filmerna: gav riddles, kollade på sitt ur och såg att tiden hade stannat, upptäckte att det var hål i botten av koppen, frågade om jag sett till the red queen på sistone (och när jag sa nej tyvärr sa han att det var lika bra, hon högg bara huvudet av folk hela tiden ändå. fast sen sa han att det gjorde inget om hon försökte hugga av hans huvud, "because I lost my head a long time ago!"), frågade hur mycket sugarysugar jag ville ha, om jag ville ha milkelimilk, creamilcream eller milkelicream, och om jag ville ha the big spoon, the little spoon eller the middle spoon.
.
Djävulen och den lilla konstiga hippie-farbrorn var ute och cyklade också.
Jag och pappa började kolla Californication igen häromdagen. . http://www.youtube.com/watch?v=jVa1RXyUyxw . Jag BOR alltså precis precis där allt händer i denhär serien. Introt är filmat på alla de ställena jag hänger vid ungefär varje dag. Jag cyklar förbi skylten, jobbar på piren, köper tuggummi under clownen. Och jag kan intyga - eller jag kan ju egentligen bara gissa, för jag är ju inte med om det själv, men av det jag hör och ser - att det är bara LITE överdrivet, det som händer i denhär serien. Det mesta händer nog precis som i serien, typ hela tiden. Denhär middagsscenen, tillexempelt, är LA. Påriktigt:
Med stor risk för politisk inkorrekthet och dragandes av alla över en kam, vill jag därmed uttrycka mig såhär:
.
Människor i den här stan är galna. .
Och jag blir exotisk och rolig att vara around därför att jag är en oskyldig liten svensk som faktiskt REAGERAR på deras historier om sexorgier och överdoser och extreme mountainclimbing eller alla döda människor de sett. För dem är ingenting intressant längre, man söker de allra extremaste formerna av underhållning och levnadsstandard. Materialistiskt, sexuellt, egocentriskt överflöd, är vad det är. Och de vet att det är konstigt, men de vet också att det är lite coolt. "You're in LA baby. LA is crazy."
.
Ingenting imponerar dem, ingenting förvånar dem, ingenting gör dem väldigt ledsna eller väldigt glada. Allt är old news for dem, och ingenting spelar så stor roll, typ. Som att de är lite bortkopplade från sina egna känslor, som att inget väcker någon stark passion hos dem. Men don't get me wrong, jag tycker ju verkligen ändå om dem! Det gör jag.
Häromdagen skulle jag ta med några av mina vänner ut på burlesqueklubb men istället hamnade vi i en bil längs vägkanten, typiskt LA-style, hinkade ur flaskor och diskuterade allt fran the girl with the dragon tattoo till college tuition och vapeninnehav. Och California är ju väldigt liberalt, nytänkade och europeiskt jämfört med resten av USA. Så de håller med om mycket av vad man säger, de har liknande åsikter i vissa fält, och de förstår alltid vad jag menar och kan argumentera tillbaka. Därför tycker jag om dem. De är strålande roliga att hänga med rent socialt, och dessutom är det fascinerande att bara sitta och observera dem också. De är bra människor, men de känns inte helt äkta, inte helt connectade med sig själva - trots att alla är yogis som preachar om just the "connection with your inner self."
.
Och det måste förstås tilläggas att det finns ungefär ALLA sorters människor här. Typ alla människor som går att återfinna i världens alla hörn, går även att återfinna i denhär märkliga såkallade staden jag bor i, så att uttrycka sig såhär om "folk i denhär staden" är ju att vara ute på GANSKA hal is. Men jag ville bara få ur mig det.
Alla heter samma sak här. Sean, Shaun, Shane. Big Ed, Little Ed. Mike 1, Mike 2, Mike 3 och Mike the Bike. Zac och Zak. Nick, Nick och Nic. Lauren och Laura, Shannon och Shannon. Aaron och Erin. Joe's Restaurant, Joe's fish, Joe's Bar, Jolene's.
Dålig fantasi a la Los Angeles. VARIATION HALLO?
2.
Jag jobbade idag men det var inga människor på piren, för det är storm här. Jag blåste bort på väg hem och är nu i Sverige. LURING. Blåste inte över Atlanten. Men en hel strand blåste in i mina kläder och jag behövde inte trampa en enda gång på Bianca, hon bara seglade hem i vinden alldeles på egen hand. Nu sitter pappa och tigger ostmackor och säger "I feel retarded today". Jag rostar och brer smör och ringlar tabasco på den ena, honung på den andra, sen hyvlar jag ost på båda. Osthyvlar är obehagliga tycker jag, men jag använder dem ändå. Ibland skenar fantasin iväg när jag håller i en ostyvel, hyvla hud hyvla hud, och då får jag rysningar i hela kroppen. Det är väl så nära jag kommer att ha en fobi tror jag.
3.
"Did you put hot-sauce on" frågar pappa varje gång jag ger honom något, som jag vet att man ska hälla hot-sauce på, eftersom jag vet vilka saker han har hot-sauce på och jag har bott här i ett halvår nu. "Yes, of course, father" säger jag. "Well done offspring" svarar han, och börjar tugga. Han äter den starka och jag äter den söta. Det passar till våra karaktärer. Pappa säger att det är bra att jag inte är kort, eller liksom fysiskt liten, for då skulle folk vilja utnyttja mig. Jag är för snäll och öppen säger han. Men vi har olika livsteorier. Jag tror på att det finns en poäng i att vara snäll och öppen, jag tror man kan vinna på det. Han tror mest att man ska vara envis och sätta sig över folk och jämföra allt och alla, hela tiden jämföra. Livsteorierna passar med våra mackor.
4.
Honungsmackor har en speciell plats hos mig. Tillsammans med fetaost och kaffeglass kan det nog vara det jag har ätit mest av i hela mitt liv. Och gillar mest. Det infinner sig en viss myskänsla varje gång jag får en honungsmacka. Idag dricker jag te till och utövar creative writing i ett mörkt kök. Någonstans här kryper en kackerlacka runt. Får jag inte spindlar i huden kan jag väl få en kackerlacka i köket istället, tänkte världen. Vi är inte alltid överrens jag och världen. Kackerlackan, låt oss kalla honom Knut, har setts till minst fem gånger nu, men alltid lyckats smita innan vi hinner döda. Man ska hålla kliniskt rent säger pappa, annars kommer det fler. Men jag vågar inte städa ur alla lådor, öppna alla små skrymslen och gå runt med trasor och besprutningsmedel, eftersom jag vet att jag kommer behöva se honom och deala med honom då. Och även om jag är mer rädd for osthyvlar än kackerlackor så går det inte att låta bli att skrika till och hoppa bort när Knut visar sina tentakler. Det bevisas så lätt att jag är en liten flicka fortfarande. Små flickor är rädda for kackerlackor. Eller kanske bevisar det att jag är människa. Kanske är alla rädda for kackerlackor innerst inne, bara att man lär sig behärska det efter ett tag.
EPILOG:
Notera att rubriken rimmar! Fyndigt, sa Marika och log finurligt för sig själv. Hon pratade ofta med sig själv. Det gäller att trivas i sitt eget sällskap. Småprata lite. Dethär med att vara ensam hade hon stenkoll på nuförtiden.
Bilande, skratt, tjafs, regn, grönska, spårvagnar, Alcatraz, Golden Gate, världens brantaste kulle, världens kurvigaste väg, stup, drinkar och THE SUN GOES UP, THE STARS COME DOWN, AND ALL THAT COUNTS IS HERE AND NOW, MY UNIVERSE WILL NEVER BE THE SAME, I'M GLAD YOU CAME, I'M GLAD YOU CAME (inte alls repetetiv låt) på radion.
SanFran komprimerat.
Pernilla, Nora och Amanda är ute och shoppar. Pernilla ska köpa strumpor till mig sa hon, för jag har inga. Hon har varit en riktig mammig storasyster denhär resan (Marcs kommentar när jag sa att hon var 21: "Oh, so that's like 30 in American years??" Eftersom de har listat ut att svenska 19 är amerikanska 24. Sant i Pernillas fall ju), hon tycker hon behöver ta hand om mig. Jag har ju inga kläder (använder ett linne som kjol på jobbet, eftersom man måste ha kjol om man ska ha leggings och annars måste man ha jeans och det har jag inga. heh). Hon är fin hon. Jag har snäst åt henne jättemycket ändå. Jag är bara rriterad och oproduktiv hela tiden. Och nu regnar det i LA också. Men nog om såna tråkigheter. Kolla bilderna istället. De är glada ju.
Sitter i sangen med en sovande systri bredvid. En sang i en stuga i ett naturreservat nanstans mitt i Cali, pavag till San Fransisco! Vi har akt pa snirkliga fantastiska vagar, letat billigt boende i morkret, gnabbats i bilen (roadtrip med fyra tjejer, sparade ur litegrann nar ingen fick mat osv), oroat oss for att Pucken ska do (allt som kan vara fel med en bil ar fel med min Puck ungefar. Bebis..:/) och taggat infor annalkande kuller-queer-stad. Vi ar glada fast trotta och forvirrade och senaste veckan har varit helt galen, men anda, har sitter jag i en stuga mitt i tjottahejti med varldens basta syster, och aven om det finns en miljon grejer att ta stallning till och aven om jag egentligen inte har rad att sitta har sa kan man ju endo vara ratt nojd. Det ar jag. Och dodstrott. Tjoflojt.
Jag KANSKE var lite för drastisk i min deklaration. Antar att jag dels behövde bearbeta möjligheten att små spindelparvlar bygger gångar runt mina knäskålar, dels tänkte att hur äckligt det än är så var det kanske också lite småkul?
Hursomhaver säger farbror doktor (som alltså är min uncle påriktigt) att det nog inte är någon som bor i mig (Forever alone igen alltså. Fast Pernilla och hennes kompsiar är här. De sitter på balkongen och dricker kaffe, så så ensam är jag inte endo. Eller jo jag känner mig nästan mer ensam. De verkar vara så bra kompisar och ha så kul där ute) utan att jag bara har reagerat ovanligt galet och kliat sönder mig själv i sömnen pågrund av en giftig planta eller äcklig insekt som inte bor i mig utan bara landade på mig och bet mig en himla massa. KUL ATT INSEKTEN INTE ENS VILLE STANNA MED MIG (läs: bo kvar innanför min hud) UTAN BARA BET och sen lämnade mig ensam med mina äckliga röda rivmärken. TACK RA.
Förutom äckliga rivmärken och finbesök i form av storasyster har jag också fått ett jobb! Six months later... Det går bra nu.
Nu ska vi ut och sola och gå på Farmer's Market. Har en essay till på måndag som jag inte har börjat på än, men sånt brukar liksom ge sig i slutändan, känner jag.
Kul faktum: det rör sig i mig. Gravid? Nej. Sjösjuk? Nej. Fjärilar i magen? Bara lite.
Små spindeldjur. De kryper runt i min kropp. Jag är så äcklad av mig själv, och så nära att bryta ihop och skrika och gråta och börja klösa på mig själv alternativt hinka hela vodkaflaskan och förlora medvetandet, så äckligt tycker jag att det här faktumet är, men istället gör jag mig ett glas iskaffe och ringer doktorn. Självdiciplin. Det är ju bara lite spindlar. Innanför min hud. No biggy.
.
.
Hoppas de är schyssta spindlar iallafall, typ som denhär grabben. Riktiga parvlar, i spindelform. Jag kanske kan bli kompis med dem? Har ju funderat på hur jag ska bli en ikon på Venice Boardwalk. Där har vi det. SPIDERWOMAN. Hon med röda streck över hela benen och ryggen, vilket alltså är gångar där spindlarna gosar runt (vill ni veta mer? detaljer? mejla: [email protected]. inte via facebook (vad är det för nåt??) för jag har givit mig själv fb-forbud en stund). Hon som pratar med sig själv därför att det bor individer inne i henne som kan lyssna. Vem behöver ZARCEX och the Larsen sisters, som bor så himla långt bort och det alltid ska vara ett himla projekt att ses med, när man kan fika och dricka öl och prata hemlisar med de små krypen som bor i en? .
Drömde att jag flyttade till Kenya inatt. Extremt bra dröm, fylld av zebror och gaseller och fåglar och solnedgångar och glädje över att vara där. Vaknade och såg att tavlan ovanför mitt huvud var helt sne och att kuddarna låg på andra sidan rummet typ, = bra Kenya-fest förmodligen.
Vaknade dessutom till en glad pappa som äntligen har fixat ett kontor, och en youtube-länk från Vero som egentligen var ganska dålig men gav mig gåshud ändå. Så här sitter jag nu ensam i lägenheten, tavlan på sne, gåshud på armarna, skriksjungandes till Somebody that I used to know.
Det är då man vet att det kommer bli en bra dag tror jag.
Och jag tänker mest i dagar här. Varje dag hinner jag nämligen ångra mig en miljon gånger angående vad planerna är. Allt är oklart men jag är liksom okej med det nu. EXPERT på att sälja mig själv på engelska har jag blivit också. Jobbintervju har gått från något jätte-taunting och läskigt och nagelbit-uppmuntrande till det självklaraste i världen. Jag bara glider in och säger att jag är bäst och att alla älskar mig ungefär. Också en erfarenhet kanske. Men ekonomin är brutal och varje litet skitjobb har femtio ansökande som tävlar. Så ett vanligt litet cafe kan välja och vraka bland tio högutbildade supermodeller som har en degree i engelska och en i business. Och vad är jag i jämforelse? Söt. Om ens det.
Jag ångrar mig som sagt varje dag gällande vad jag ska göra, men min nyaste ide är att jag bara ska hänga runt i tre och en halv till månad. Ace:a alla uppsatser i skolan, lära mig min kamera bättre och bli proffsfotograf, kanske starta en riktig blogg (eftersom jag nu är expert på att sälja mig somsagt, bra business?) eller iallafall ägna x antal timmar om dagen till att skriva, exploatera varje liten del av lala-land med min fina bil (drömde förövrigt också att pappa försökte vara snäll och köpte mig en ny bil, men det var den fulaste och största och gråaste maskin jag någonsin sett och jag blev så himla ledsen för jag ville varken såra pappas eller Pucks känslor), och sen komma hem och ta tag i saker.
VI FAR VAL SE.
Idag ska jag läsa poesi och hänga med systrarna Larsen igen. De ser ut såhär ungefär förresten, från Alex synvinkel:
.
. Alex är proffsfotograf påriktigt förresten, han ska snart ge ut en bok! Han ska få lära mig mer om min kamera en dag. FOR TITTA VA FINT HAN KAN GORA. .
Början på världens sämsta historia sa min Creative Writing-lärare. Jag som tycker den låter rätt kul? Men ungefär så lite inspiration har jag nu. Inte för att saker är tråkiga, det skulle jag inte påstå, men jag skriver massa hemlisar på engelska i min journal istället, och då är allt redan uttömt när jag ska sätta mig och blogga sen. Jag hade iallafall världens bästa söndag igen häromdagen. De är helt magiska. Jag förstår inte hur en viss veckodag kan vara så bra, men den bara är det. Varje söndag, samma sak. Allt är helt flawless. Hoppas jag inte jinxar det nu bara för att jag säger det? Attans. Denhär gången såg jag iallafall delfinerna! Massa massa massa delfiner, delfinmannen i lägenheten bredvid sa att det var fler än han någonsin sett nästan. Marc och systrarna Larsen var här. Systrarna Larsen är världens finaste. Vi satt på stranden en stund med pappa, och delfinerna var så nära att man nog kunde simma ut till dem och klappa, tänkte jag. Men det kunde man inte riktigt. Om det hade varit varmt dock. Jag vände halvvägs av rädsla att frysa ihjäl. Men ändå. Man kan säga att jag badade med delfiner nästan. Sen klappade jag på stora fina sjöstjärnor. Jag har ätit en sjöstjärna förut men de här levde, och de var enorma och hårda och en var orange och en var röd och en var lila och det såg ut som att de var fulla av diamanter ovanpå. Jag lovar! Och sen dansade vi förstås den obligatoriska trumcirkel-dansen och drack te och kollade på den finaste solnedgången i världshistorien. De är så fina i LA för att himlen är så förorenad. Så bakvänt och opolitiskt korrekt, men när man sitter där och tittar tycker man lite att alla stora jeepar fyller någon slags funktion ändå. Jaha, det är därför, tänker man, vilket det förstås inte alls är, men man tänker det för att det är kul att romantisera även de fulaste av saker.
Finner mig själv i soffan en fredagnatt alldeles ensam. Ringde Alex och skulle ut på äventyr men blev seg och konstig och introvert och nostalgisk och började skriva konstiga saker och formulera mig märkligt. Så nu sitter jag här efter fem timmar utan att ha fått någonting varken vettigt eller egentligen särskilt tillfredsställande gjort, helt oredo att gå och lägga mig, och med en miljon tankar i huvudet. Jag vill prata med alla där hemma hela tiden, men jag vill inte vara for mycket. Hur kan man vara rädd för att vara för mycket när man inte ens är där i person? Det kan man. Kanske är jag bara orolig over att jag lever for mycket i Sverige fast ofysiskt liksom, eller i min egen hjärna, när jag borde lägga krut på att leva här? Fast det gör jag ju också. Idag cyklade jag runt runt runt och sokte jobb på säkert hundra olika ställen. Eller sju iallafall. Och samma igår. Och ja jag borde haft ett jobb for ett halvår sen egentligen, jag börjar ju bli patetisk, men människor är patetiska ganska ofta och det hjälper aldrig att man går runt och klagar på sin egen patetiskhet. Har iallafall varit på intervjuer hela veckan och ska på fler hela helgen och blir alldeles snurrig och vet varken in eller ut. Och så kanske jag håller på att bli sjuk som vanligt och då är det väl okej att man sitter hemma en fredagkväll och försöker reda ut hjärnan och få pli på saker istället for att springa ut i natten, FAST man i slutändan inte reder ut nånting och mest bara blir trött på sig själv och börjar tappa bort sig själv på något vis?
.
Vi låtsas det iallafall.
.
Grattis till världens bästa Andrew förresten!!! Inte i MGMT alltså. Om jag kände han i MGMT skulle jag... Vetinte. Säga grattis andå såklart. Men eh ah. Hej.
.
.
.
.
Måste förresten tillägga att vi har två tama små duvliknande fåglar ute i innergården i vårt hus. De sitter och tittar på mig varje gång jag går ut om dagarna. Från taket eller från en buske eller från ett balkongräcke. Hej fina små pippisar, tänker jag då. Vad kul det vore om jag kunde flyga med er! När jag var liten broderade jag en blå fågel på en duk på syslöjden och sa att det nog betydde frihet. Det gör det nog fortfarande faktiskt.
Min lärare förut tjatade jämt om att alla är unika. Fall inte för grupptrycket för du är inte som dem. Ingen är som någon, så du kan bara sätta dina egna standarder. Men tänk om grupptryck som fenomen nuförtiden tar just den formen: Alla ska hitta sig själva, vara speciella, följa sina drömmar, sticka ut. Veta exakt vad man vill hela tiden. Det är ju också en jävla press. Att lära känna sig själv, lista ut vad man egentligen drömmer.
Kan man någonsin helt känna sig själv?
.
Ibland tänker jag att jag blir den som försvinner. Den som förstör, distanserar sig, sårar, gör fel. Moralkärring/Optimist. Tokig/Klarsynt. Har alla lika mycket att ta reda på? Hur många grader av rastlöshet finns det, och handlar det i slutändan bara om att tygla sig och vara nöjd?
Fötterna på jorden eller drastisk romantik och ständig jakt?
.
Jag kanske hellre bara vill falla för grupptrycket.
Coolt att min halvår-borta-från-Sverige-dag bara finns just i år, och sen inte förrän om fyra år igen. 29e Augusti checkade Jennifer in oss på planet och fick en miljon likes eftersom vi inte ens visste om vi skulle komma på, MEN DET GJORDE VI. Och nu hade jag kunnat embarka on a journey där jag summerade hela halvåret och allt kult vi gjort (New York, Kina, Mexico, alla som hälsat på, SMC, Radical ETC) men jag vill inte. MOAHAAAH.
Känner såhär om det hela ungefär. Fint, melankoliskt, konstigt, symfoniskt, Venice-Beachigt.
En tolkningsfråga.
Nu ska jag återgå till poesin. Blir så himla allmänbildad av dethär.
Dethär med att ragga i skolan. Existerar det i Sverige? Jag har ju inte gått på Universitet än, men i gymnasiet var det väl verkligen inte så? Eller var jag bara inte ett objekt för raggande, därmed lyckligt, eller olyckligt (det kanske är soft ändå?) ovetande om fenomenet?
De raggar iallafall på mig i skolan, och jag blir alldeles thrown off guard, vet inte hur jag ska bete mig. Där sitter jag och försöker plugga. Koncentrera mig, förstå någon text eller skriva Journal. Så kommer de och sätter sig bredvid, säger "Hey, what's up?" Man börjar prata lite. De frågar om man ska byta nummer, hänga i helgen. Men va? Nej?
Eller som han i min nya klass. Vet inte alls hur jag ska bete mig, för han sitter och smeker sina tatuerade armar, kavlar upp ärmarna för att jag ska se dem ordentligt, har solbrillorna på men fäller ner dem så man ser vart hans ögon vilar, och de vilar på mig halva lektionen, och när jag ska säga något blir jag alldeles nervös. Inte för att han är snygg (det är han) eller for att jag är intresserad (det är jag inte) men för att jag vet att någon sitter och iakttar mig hela lektionen. Jag vill ju bara förstå dethär med skillnaden på en engelsk och en italiensk sonnet, men hur ska jag våga läsa Shakespeare-dikter högt för klassen när denhär parveln lyfter solglasögonen och blinkar åt mig. HAN BLINKAR. Och han kanske inte är en parvel förresten, överanvändning av det ordet var det ja.
Och nu sitter Shane från min förra klass mittemot mig och säger att min "skin complexion is unusually beautiful today". Jag vet liksom inte hur jag ska bete mig, folk runtomkring tittar för att se om min hud verkligen är beautiful.
Men väldigt händelserik skolgång får man väl iallafall lov att påstå. Och klockan är middagstid men det är smockfullt i biblioteket fortfarande ändå.
Hade en miljon saker att skriva om nyss. Tog tiden och mödan att byta tangentbord till den långsammaste datorn i världen och fixa och dona så att jag äntligen kunde skriva på riktig svenska. Då glömde jag bort allt.
Frågan är om dethär är ett tecken på att jag ska skriva på fejk-svenska eller på engelska eller inte alls eller hur det ligger till med det egentligen. Förmodligen är det mest ett tecken på att jag nog borde logga ut från alla maskiner i världen just nu och sätta mig på stranden och läsa alla tusen sidor jag inte har läst än till English 2. För det går jag på nu, med världens douchigaste lärare. Han tycker om att ropa upp någons namn och tvinga dem att läsa upp hela läxan högt för klassen, och om den inte är perfekt så skrattar han åt dem och pekar ut alla fel. Det är elakt och töntigt, men finns ändå något tilltalande i det. Det gör liksom att man vill vara slående bra och utstickande. Han uppmuntrar smörighet, typ "Professor, can I help you hand out those papers?". Har varit på tre av hans lektioner, och varje gång har någon av eleverna kört den smöriga linen. Han blir lika glad varje gång. Det som är bra med det hela är iallafall att jag går med min granne, Erin, som är söt och glad och en bra person att göra läxan med. Kul med läxa ändå. Bara ordet liksom.
Igår var det söndag förresten. Söndagar i LA är ju magiska har jag kommit fram till. Blir aldrig besviken. Gårdagens började med en enorm American Breakfast på pappas favvo-diner. Fast pappa var inte med, men mamma och Denny. Sedan åkte vi hem och jag låtsades plugga lite. Dissikerade Shakespeare och besteg hustak, bland annat. Vid ett-tiden eller så gled systrarna Larsen in. Världens mest speedade och kärleksfulla syskonpar. Vi roamade boardwalken barfota och spelade tamburin i Drum Circlen. Sen lagade mor och Denny den grönaste middagen i världshistorien (kronärtskockor och sparris enbart) innan jag skjutsade dem till flygplatsen och pussade hejdå. Och sen kom jag hem och tänkte fortsätta min Shakespeare-dissikering när det plötsligt plingade till i mobilen. Det slutade med att jag hoppade på cykeln och hamnade på en funkadelic-burlesque-blues-jagvetinteensvad-klubb i Santa Monica. Ägnade kvällen åt att försöka lista ut skillnaden mellan Aussies och Nya Zealändare. Hittade ingen tror jag.
Nu rullar folk in och ska jobba. Ser det som mitt beach-call och flyr lägenheten för dagen. Adjöss!
Sitter vid matbordet och har ont i ryggen och känner mig som en sjuttioårig tant, fast jag just gjorde yoga och hundra situps och armhävningar och fick dricka powershake direkt ur mixern för första gången för papi.
Mamma, Denny och pappa kollar på Warrior. Kul film liksom. Vill gråta.
Kom plötsligt på att jag inte håller på med nånting. Det visste jag ju redan men ibland slår saker en plötsligt tjoflöjt i ansiktet. Hur oklart allt är och vad töntig jag är. Tänk om jag var en liten bebbe. Kunde gosa in mig i mammas famn och bli klappad i håret och killad på ryggen och bli omhändertagen på alla sätt och vis och inte behöva bry mig om någonting som en vanlig person behöver bry sig om. Istället vänder jag mig bort och snäser när mamma kommer och pussar på kinden. Låt mig vara jag kan sköta mig själv jag är stor och cool och kan allt. INTEEEEEE. Men jag vill så gärna.
Fast mamma får pussa lite. Hon är ju bara här till på söndag. Hon är något alldeles extra den där. Vill behålla henne här förevigt JATACK.
Jag makear ingen sense. Jag tar väl en dusch. AJ axlarna ryck upp er. Nånting nånting en osynlig tråd i bröstet, eller hur var det? Jag venne, hur gammal är du?
Sitter i the school library. Som vanligt inget svenskt alfabet. Mamma tycker jag ska borja skriva pa engelska istallet. Hon har en poang, men det verkar sa onaturligt. Skriver om karlar pa tak pa engelska istallet, for det tycker min Creative Writing-larare att jag ska gora. Mamma ar har forovrigt! Alltsa inte har i biblioteket, men pa stranden. Och Denny.
.
I eftermiddag ska jag ta med dem pa nat kult som attans. Kan bara inte komma pa exakt vad. Sjuk haller jag pa att bli igen ocksa. Som det ska vara antar jag. I ovrigt crashar jag classes hela veckan och fortsatter forsoka fa nagon struktur pa tillvaron. Ett jobb kunde ju vara kul. Eller? Overskattat kanske. Jag saknar min mormor. Och kanner mig sa tjatig nar jag skriver onodigheter om mig sjalv, utan ratt bokstaver, utan att egentligen ha nat att saga. Ska skaffa mig nat att saga till nasta gang. . Salange kommer en bild pa mina fina kusiner. McAlevey-klanen helt samlad, nastan iallafall:
Langst till vanster ar Corey. Han har varit soldat i Afghanistan och sett alldeles for mycket hemskheter, men nu borjar han kanna sig lite till freds med livet igen och har en fin flickvan och jobbar som snickare i Boston, trettio-nanting. Sen har vi systrami och jag sjalv och sen Myra, Coreys lillasyster. Hon ar nagot ar yngre an mig och ska ocksa till Boston snart for att borja University. Hon med knappa ansiktsuttrycket ar Molly, och henne har jag ju berattat om forut. Galnaste ungen i varlden, alskar alskar alskar. Vi alla glor pa fodelsedagsbarnet, Phoebe, som ar Mollys mer sofistikerade och boksmarta och vackra storasyster. Till hoger om henne ar Jack, Corey & Myras lillebror, som jag inte hade sett pa ar och dagar och nog inte ens skulle kant igen om jag sag honom pa stan, tills nu. Han har vaxt ca en miljon centimeter. (Typiskt familjefestgrej att reflektera over.) Och langst till hoger ar Josh, han bor i Queens, dar jag och Jen sov forsta natten av var NewYork-tripp, och ar varldens trevligaste person ungefar. Hans lillebror och tva till kusinisar saknades, men de ar egentligen ingifta kusiner. Inte for att det spelar nagon roll alls relationsvis, men det syns, tanker jag. Vi ar inte lika. Vi andra ar ju ganska toklika ibland. Och sa har vi the lost brothers fyra barn da forstas. Tank att dem glomde jag helt bort.
.
Farfar McAlevey
Syster, mammi, faster Jane. Tre av mina favvokvinnor.
En bok som min andra faster hade gjort, fylld av bilder pa alla i McAlevey-slakten. Finast var nog att mamma och Denny ocksa var med, pa en helt egen sida.
NewYork rooftops fran ett fonster i West Village. Hann i slutandan bara strosa runt i city i nagra timmar, kandes liksom viktigare att vara hos laman och geten och kusinerna upstate. Men nagra timmar racker for att fa en dos av extatiskheten i luften. Waow.
Och sen forsokte jag fa ett foto av MIN stad medan vi landade. Det ar ratt fint har ocksa.
landade, blev lurad pa pengar av taxidrivern mitt i natten men det var vart det, for han var sa himla newyorkig och soft att jag helt enkelt latsades att det som var extra utover det man ska betala var jattemycket dricks. stod pa balkongen pa upper west side en liten stund och andades in newyork-luften, somnade pa soffan och dromde att jag spydde, NICE, hoppade i bilen fem timmar senare och svishade up hit till Albany, kusinerna, getterna och kalaset. Oh vilken kalas. Hela familjen ar har. Varldens basta underligaste knappaste kaosigaste familj har jag har. Precis som i Sverige alltsa. Fantastiskt. Har atit sa mycket mat att jag snart rullar hela vagen tillbaka till city tror jag. Ska spendera en till svang i newyorkluften innan jag hoppar pa planet hem. For er som inte har varit i newyork (vet att det stavas New York egentligen, men jag gillar att skriva newyork), och sarskilt om ni ar utomjordingar, vill jag quota bibeln; the Hitchhiker's Guide to The Galaxy:
Tips for aliens in New York: Land anywhere, Central Park, anywhere. No one will care or indeed even notice. Surviving: get a job as a cabdriver immediately. A cabdriver’s job is to drive people anywhere they want to go in big yellow machines called taxis. Don’t worry if you don’t know how the machine works and you can’t speak the language, don’t understand the geography or indeed the basic physics of the area, and have large green antennae growing out of your head. Believe me, this is the best way of staying inconspicuous. If your body is really weird, try showing it to people in the streets for money.
sahar har vi haft det ungefar! jag har inget svenskt tangentbord och ingen riktig lust att skriva. men jag har badat i vattenfall, bilat till sandiego, repellat en bergsvagg (!!!!), varit pa kickback hos en randomgirl, letat efter OC-relaterade platser i newport beach och haft final exams som gick forvanansvart bra. uteliggarsimon var har i nagra dagar men nu har han akt hem till sverige igen, och rebecca ar kvar i sandiego hos sin syster och far. imorgon maste jag styra upp mig och crasha nya klasser, soka jobb och allt sant. idag ska jag dansa i drum circle och ga pa flea market och gora yoga och inte tanka sa mycket mer. jag alskar denhar platsen.