för min del spenderades flygresan i smärre panik. inte för att jag flög, vilket ibland kan vara fallet (kommer aldrig riktigt vänja mig vid tanken på att jag sitter 10000 meter över atlanten i en fåtölj och kollar på film, med ett antal hundra andra. det går liksom inte ihop i min hjärna), utan för att jag nog verkligen inte hade trott att vi skulle komma med. jag satt och recitade allt jag hade glömt att ta med, allt jag glömt att göra innan jag åkte och alla jag borde pussat mer på. sen dagdrömde jag om hur det skulle vara när samma människor kom och hälsade på mig i la och jag skulle ha blivit en riktig typisk california gurl, ala katy perry.
jennifer sov. inget moraliskt stöd därifrån inte. när vi skulle landa väckte jag henne och tvingade henne sätta på "empire state of mind" på högsta på hennes iphone och då kändes allt plötsligt FETT. här är vi, i världens bästa stad, utan några tider att passa eller plikter att utföra. det tog oss tre timmar att navigera oss ut ut till woodside, queens, där vi möttes av två av mina kusiner. de kollade på pretty little liars med oss tills uncle cliff kom hem och lagade cornonthecobs. efter en sömnig promis runt kvarteret var klockan runt tre på natten svensk tid och jag som varken hade sovit på planet eller ordentligt natten innan (resepanik och en konstig längtig fylla och mystiska missaplanetdrömmar) var extremt redo att gå och lägga mig. men då tyckte cliff att vi skulle hoppa in i hans maruijanaluktande bil och åka och köpa en mobil. där stod jag på ett såntdär obehagligt stort köpcenter som säljer allt som är äckligt och konstigt och säljer det alldeles för billigt och där personalen ser ut som tomögda zombies och som vanligtvis ger mig käkreflexer, rinnig och röd i ögonen, snurrig och totalt utan rumsuppfattning, och skulle försöka göra en bra deal på mobiltelefoner.
jag köpte en ful röd sak som jag inte fattar hur man använder och sen åkte vi hem och cliff pekade ut empire state building och jag och jennifer borstade tänderna i ett lika weedluktande badrum och däckade sedan i hans säng, som lutar åt fel håll. så att man sover med huvudet under fötterna liksom.
efter fjorton timmar av sån sömn packade vi två mindre väskor och begav oss mot times square. här sitter vi nu på ett starbucks med ryggvärk och fortfarande en spöklik jetlag och är lite konstiga till mods, men ändå rätt stabila. snart ska vi catcha en buss mot upstate, albany. där väntar mina knäppa kusiner i ett mansion med en uppfart på en kilometer och en hage full av getter och alpacor (typ lamadjur).
Hade planerat första inlägget här alldeles för länge och alldeles för seriöst i mitt huvud. Känns bra att jag istället är lite småfull och ensam och sentimental och lyssnar på Stay med Hurts (för att en vän länkade den till mig i hopp om att jag skulle stanna) och just kom hem från att ha följt Jenny till bussen. Och att det nu började spöregna. Känns symboliskt och inte fel utan helt helt rätt.
Imorgon åker jag alltså antagligen till Newyork med Jennifer. Om det inte blir imorgon så blir det iövermorgon eller dagen efter eller dagen efter det. Vi har konstiga biljetter som inte riktigt kan bestämma sig. Men bort åker vi och hem kommer jag inte på alldeles för länge. Eller vad vet jag iförsig, kanske ångrar mig och kommer hem typ om en månad. Men förmodligen inte.
Förmodligen flyttar jag till LA sen och bor där, minst till maj, kanske längre. Hos min far som är den knäppaste människan jagvet. Det blir spännande.
MADKESO är förresten för att det var mitt mobilnummer här i Sverige. 073madkeso. Ska SÅ ha samma när jag återvänder, det kändes också symboliskt. som en galen keso.
Det är Adele som har fixat min fina header, som man kan tycka är konstig. Nu ska jag förklara varför den inte är det: I mitten är det jag och en fin person som jag kommer sakna. Det är en bra och kärleksfull bild där jag är glad. Till vänster är LA:s kändaste man. Eller iallafall Venice Beach. Han åker runt där på sina rullskridskor och är ascool och alla som gått på den stranden har stött på honom. Honom ska jag hänga med såfort jag kommer dit, för det är där pappa bor. Till höger är en av mina småkusiner och av någon anledning är det en av mina favvobilder. Den får symbolisera hemlängtan, för jag vet att jag kommer dras med en stor portion av det. Det gör jag redan.
Mer än så var det väl inte nu. Jag känner mig extremt märklig till mods. Flyttar ifrån allt fint och allt jag älskar och allt som någonsin spelat någon roll, utan att egentligen veta varför. Det är inte som att jag längtar härifrån, alls. Jag älskar här. Men jag har någonstans att ta vägen, någon som väntar och inte längre någon anledning att inte åka. Så jag provar.
Och så får hon avsluta hela baletten. För det är hon som ska med. Om hon inte skulle det vet jag inte alls vad jag hade tagit mig till. Troligtvis blivit fullare och höjt volymen på Hurts mycket mer och legat på golvet i mörkret utan hjärna och inte vetat vad jag skulle göra av mig själv alls. Det vet jag visserligen ändå inte, men om vi är två om saken så går det ju an, tänker jag. Hon vet säkert inte heller.
