madkeso

Dethär med att vara ensam hemma är inget för mig. Ingen man kan fråga hur man stretchar bort nackspärr (DET GÖR JÄTTEONT FAKTISKT) eller skratta åt trasiga rör med (mitt kök svämmade över förra helgen och jag ville gråta. correction: jag grät. lika mycket som köket grät). Caveman från boardwalken gav mig en kram för första gången igår, no doubt för att det lyste ensamhet om mig. Sen frågade han om jag ville gå ut och dricka öl vilket jag artigt avböjde. Karlar.

En kompis från Sverige är på genomresa (a true first!) och igår åkte jag upp till Hollywood Hills med henne för att visa vyn. Sen drack jag okända människors öl på en rökig liten bar på Abbot Kinney. Erin och Shaun har en regel att man får dricka öl som står orörd på ett bord om man ser när människor lämnar dem och sen inte kommer tillbaks på en kvart. Vilket var precis vad som hände. Gratisfylla och kvällen innan memorial-day och idag ska vi barbecua hos en annan granne.

Livet här är litet, på nåt vis. Även fast staden är stor så håller man sig till the neighborhood på ett sätt som man inte gör hemma. Därmed är staden ändå liten, och livet ganska upprepande. Sen de få gånger man cruisar längs en smockfull Hollywood Boulevard vid elvatiden på memorial-night känns det annorlunda. Man höjer radion och glider nerför backarna i Hollywood Hills, svänger höger på Sunset för att visa reklamskyltarna och den gula bussen, svänger vänster på en bakgata för att komma runt till Hollywood Boulevard och suga in storstadshetsen, för att sedan göra en u-turn och cruisa genom ett dödstyst Beverly Hills och på konstiga avenyer där ingenting händer trots att man är i en av världens största metropoler.

Det är en så sjukt konstig plats dethär. Och en så sjukt ensam. Och jag ville förstå varför varenda sång man hör på radio handlar om California, jag var nyfiken, men jag tror jag förstår nu. Jag tror jag har listat ut vad jag ville lista ut och åstadkommit vad jag ville åstadkomma och jag tror jag vill vidare. Vill inte vara still här, vill inte vara still nånstans. Är för ung. Du trampar vatten, sa Shaun. Jag tycker hemskt mycket om Shaun.

.

Fick frågan nyligen om jag hade någon idol. Saknar sådana frågor. Sådana där enkelriktade, roliga frågor, typ: vilken är din favoritfärg? favoriträtt? bästa kompis? osv.

När jag var liten svarade jag alltid att min syster var min idol, vilket visserligen fortfarande är sant också. Men nu svarar jag oftast Håkan Hellström. Och denhär gången var jag förstås tvungen att lägga till min Creative Writing-lärare.

Vad jag har kommit fram till att det handlar om, för att jag ska beundra någon alltså, är inte någon som har talang eller någon som är snygg och cool.

Det handlar om folk som har kommit snäppet längre i att lista ut vad livet handlar om.

Folk som inte därmed sätter sig på en högre nivå och agerar auktoritärt och snobbigt, utan ägnar stor del av sin tid åt att försöka förmedla vad de kommit fram till till andra - vare sig uttalat eller genom kärleksfulla gester och vackert formulerade tankar.

Och bortsett från Håkis, CreativeWriting-grabben, Ghandi och typ Einstein så vet jag en. En som är så nära mig (och som jag alltid kan luta mig mot och prata med och fråga och kramas med) att jag ofta tänker att jag måste vara den lyckligaste personen i världen.

Min mor! Hon, mer än någon annan människa jag någonsin träffat eller ens hört talas om, har förstått vad livet går ut på!

Det finns ingen så stabil, vacker, vänlig, tålmodig, omhändertagande, världsvan, klok, omtänksam, kramgod och genuint bra person som hon.

She's the one, helt enkelt.

Denny kan skratta gott åt sitt kap.

.

Grattis på mors dag fina du <3

.

Jag älskar dig.

Problemet är bara att jag inte vet om det är jag som talar eller en bakfylleångest blandat med ensamhet. Kanske hamnar jag rätt igen i hjärnan, om den nu nånsin kan vara rätt, om en hjärna kan sånt, och så kommer pappa tillbaks nästa vecka och så ångrar jag tillbaka mig. Så jag väntar en vecka, även fast jag inbillar mig att jag är stensäker.

Det är lördagkväll och jag har nog feber. Det var väl på tiden kanske, det har säkert gått flera månader sen sist.

Så bakfylla och det faktum att jag just läste ut Cather in the Rye, deppigaste boken i världshistorien, gör mig märklig till mods. Eller alltså,boken är hur fin som helst, men väldigt tung på sitt vis. Därmed är det enda jag vill göra ligga i sängen med någon bredvid mig och äta apelsiner och prata om tunga saker, eller inte prata om tunga saker, typ, men inte om otunga och löjliga saker heller, för mycket av det känns ovanligt oväsentligt av någon anledning - men istället jobbar jag.

På fredagar jobbar jag oftast båda jobben, med en lång lunchpaus emellan. I pausen har jag ätit kronärtskocka och stirrat på en tom skärm och varit på banken. För första gången sen jag kom hit har jag lite pengar. Fast bara lite. Yttepytte. Och en ny vän har jag fått, i form av Hank Moodys dotter. Alltså hon som spelar henne i serien. Hon kommer in och köper glass hos mig ibland och idag bytte vi nummer och ska hänga. Och det är bra, för Marc flyr sin kos om några veckor och Erin är jämt upptagen, och resten bryr jag mig inte så mycket om när det kommer till kritan. Kanske.

Och nu har det kommit down till att jag ska fara iväg till piren och Rusty's och dö i massa timmar. Sova har sällan varit en så lockande tanke.

.

.

.
Och nu är jag så himla ensam igen.
Men det är man väl å andra sidan alltid.
Eller 'alltid' som i hela livet, fast inte som i varje dag.

Kanske?

.

2. Delfingrannen här i lägenheten gör mig alltid glad i hela själen när han postar saker i husets facebookgrupp. Han har stenkoll på alla i huset, fast på ett oläskigt och faderligt sätt. När det var Coachella postade han en peppig text om festivaler och passade även på att påpeka hur smart det var att använda tvättstugan den helgen eftersom massa individer skulle vara borta då. En annan gång uppmuntrade han alla att gå ut i the courtyard och spana in de nyfödda kolibriungarna i fågelboet i det högsta trädet till vänster, från bakdörren sett. Han postade även en bild på dessa arma figurer (inte de sötase i stan måste erkännas, i sin infancy, men ändå...). Och idag kom han förbi N'ice Cream med två vänner från high school, vilket i sig är en bra sak, för alla gånger jag träffar någon som har vänner kvar från high school blir jag alldeles tokglad. Vill ha kvar alla mina också ju. Jag bjöd karln och hans kamrater på citronsorbet och han tackade vänligt och la något i min tip-jar. Efteråt insåg jag att det var en 5dollar-sedel, vilket aldrig återfunnits i min tip-jar förut och förmodligen aldrig kommer göra det igen. Bästa grannen i världshistorien verkligen.

.

3. Mamma berättade att hon har startat en bokcirkel hemma i Sverige, för att hon blev så avundsjuk på någon hon kände som jämt skulle på bokmöten. Hon ville också. Förutom min moster och några andra fina vänner till min mor är Jennifers mamma med. Jag och Jennifer träffades i sandlådan när vi var fyra och sen dess har vi varit bästisar, och våra mammor har växt ihop lite i takt med oss, och även fast jag är här borta på andra sidan Atlanten och Jennifer spårar på andra håll så har de nu hittat på att de ska ses på bokmöten lite då och då. Böcker, mammor och Jennifer i samma historia alltså. Finare får man leta efter.

.

4. Viktor sover flera timmar efter att jag har gått upp, och sitter alltid kvar vid datorn när jag har gått och lagt mig. Häromnatten vaknade jag och skulle dricka ett glas vatten och då satt han fortfarande uppe, klockan var väl ett eller så, och han såg himla koncentrerad ut framför sin lilla skärm. Jag gick för att se vad han höll på med, och det visade sig att han kollade på naturprogram: BBC Life. Avsnittet var "Reptiles and Amphibias" och just då kom en orm-kvinna upp ur en snödriva. Alla andra ormar tävlade om att få para sig med henne och Viktor var helt fascinerad. Och nu är det fredagsnatt och han sitter och väntar på att jag ska komma och kolla på ett avsnitt som heter "Hunters and the Hunted". Du kommer älska det här Marika. Det är så jävla sjukt!!! Kameleonten måste vara det sjukaste djuret i hela världen. Kolla tungan! Waaah. Jag fattar inteeee.

Typ så.

.

Det var allt jag ville säga. Saker som är fina helt enkelt.

Godnatt.

.

.

Jag går överhuvudtaget inte runt och är orolig särskilt ofta. Ännu mindre när jag bor här tror jag. Jag tänker att det löser sig, och gör det inte det så flyr jag landet. Hejhopp. Känner i halva mig att jag vill fly landet nu, oavsett. Eller jag nostalgitrippar ju, det har jag gjort ända sen VickeVire intog lägenheten med sin klumpiga och totalt förvirrade pojk-charm, och det gör att jag vill hem. Till allt som är bekant och vardagligt, fast samtidigt romantiserat och överhypeat i mitt drömska huvud.
Och efter surfingen lyssnade vi på Håkan Hellström (och lite på Veronica Maggio och Daniel Adams-Ray och Oskar Linnros. Herre vad sån svensk musik är peppig) på högsta volym på kontoret, medan vi dansade runt med dammvippor och drack ginger-ale i solnedgången.

Det var en bra dag alltså.

.

.

.

.

Såhär såg jag ut för typ exakt ett år sen. Vet inte exakta datumet men det var väl runt nu, om inte ännu lite senare. Den kvällen dansade för vilt och mitt knä gick sönder. Det är fortfarande trasigt som tusan har jag märkt. Brutet i två nästan, det knäcker fasligt högt när jag böjer och vrider på det. Men what to do? En kvinna kan inte sluta gå bara för att hon har ont i knät, funkante så.

Saknar iallafall de här tre. Fina fina personer. Nostalgi är en bra sak. Kanske väcker Viktors närhet min nostalgi till liv. Han sitter och spelar gitarr och vi skrattar åt gamla saker och säger att högstadiet var helt galet och är rädda för framtiden och funderar och spelar in fula videos. Det är lite som att mitt förflutna är här och hälsar på. Och det tycker jag om.

.

Jag och Viktor rullade hem från Abbot Kinney och såg en lapp på en dörr om att Californication skulle spelas in precis där på måndag. WAOW tänkte vi, hit går vi på måndag och letar Hankiboy. Sen rullade vi vidare alldeles lyckliga och rullade (jag säger rullade för att Viktor spontant slog till på en skateboard och nu glider runt i LOSANGELES-keps och coola skaterkläder som en riktigt Venice-parvel) rakt in i ett gäng stora traktorer med filminspelningsgrejer. Såna där coola regissör-stolar med texten Californication på ryggen, och ett gäng trötta ljustekniker. "Are you already preparing for Monday?" Frågade vi och de sa nej, vi filmar nu, de är snart klara för dagen. Vi smyger vidare och ser mer bilar och kameror och stolar. MEN VAR ÄR HANK (jag höll på att bli tokig. Oklassiskt Marika-moment verkligen). Men vi såg ingen Hank eller skådis överhuvudtaget. Äsch, vi drar hit på måndag bara, tänkte vi och rullade vidare. Bianca stod som en trogen ryttare och väntade vid en lyktstolpe vid boardwalken, då jag tidigare varit tvungen att lämna henne där efter jobbet. Varför lämna Bianca på boardwalken, kan man verkligen ifrågasätta? Därför att Marika numera kör golfbil mellan boardwalken och Abbot Kinney, för att leverera glass fram och tillbaka. Trafikfara 1.01 NEJ INTE SKULLE VÄL JAG. Golfbil kan ju vara det roligaste någonsin, förövrigt, trots att alla andra bilar hatar en därför att man kör i five miles per hour på en sixty-road (överdrivet åt båda håll, men ni förstår). IALLAFALL hämtade vi Bianca vid en lyktstolpe och precis där, ute på stranden, stod ett gäng människor. De kanske gör något kul, sa Viktor, vi går och kollar. Men det är så långt ut diiiiiit. Tänkte vi. Fast sen sa Viktor: "Vi bejakar", vilket är nåt han har fått för sig att säga hela tiden sen han kom hit, och vilket också ledde oss till att ta en helt enormt bra tur till Universal Studios igår (också en så sjukt bra grej, glömde bara bort den i all Hank-hysteri. Jag såg dinosaurier och åkte Transformers 3D-ride och åt funnelcake för första gången i mitt liv - typ friterad krullig våffla. Halvgott) OCH så gjorde vi det, bejakade alltså. Vi traskade ner till vattnet och tänkte oss någon form av private party, men där stod han, Hank Moody i egen hög person, med ett kameragäng och en öl. Han spelade in en fyllescen där han ramlade och jag och Viktor satte oss och drack öl och åt chips och kollade på. Försökte säga hej men då kom någon och sa att ni får gärna kolla och vi gillar fans, men stör inte i jobbet. Och det är ju i sin ordning.

.

.

Viktor väckte mig just med frukost på sängen och spelar nu Dashboard-låtar på gitarren.

Liksom!

Punkt där.

.