Har börjat komma ihåg mina drömmar igen. Under en period för ett tag sen kom jag ihåg varenda dröm varenda natt. Jag läste böcker om Lucid Dreaming och tänkte bli såndär cool person som liksom har dubbla liv, ett på natten och ett på dagen. På dagen kunde man bli förvånad och äta goda saker, på natten kunde man styra allt själv och åka på massa äventyr. Dubbel livskvalitet, Virtual Reality gånger femton typ. Så mycket bättre än något dumt TV-spel. Men det längsta jag kom var att jag satt vid ett middagsbord med ett gäng tjejer, insåg att jag drömde, försökte flyga men istället skickade upp Rebecca rakt upp i luften. Hon fick flyga men inte jag, kul, det var ju min dröm. Men detta var beside the point. Pointen var att i sisådär ett halvår mindes jag varenda dröm varenda natt. För jag skrev ner dem i en hemlig liten svart bok. Det var stenkul. Ska nog börja igen. Med denna dröm:
Jag låg på en klippa med Jennifer och Kempas (tror jag) och en okänd man som höll om mig (?). Plötsligt såg vi en sjöjungfru på en sten ute i havet. Hon hade brunt hår och en jättefejkad gul fena. Som i en dålig film, men hon var riktig! Vi blev inte alldeles till oss, utan det var lite mer sådär: Åh kolla, en sjöjungfru. Wowi.
Sen reste vi oss upp och anslöt oss till en större grupp, oklart riktigt vilka det var, men det var folk jag känner. Vi befann oss vid en grotta och Hélène Edgren var där för att styra upp saker. Hoppas de flesta vet vem hon är, det blir så mycket roligare då. Hon tivngade oss iallafall att leta efter saker på marken och skrika när vi hittade något. Gruppen var förmodligen inspirerad av gruppen jag var i Kina med, för ett flertal hade gula ponchos trots att det var typ 30 grader och sol. Hélène räknade till tre varpå hela gruppen stormade fram och typ ramlade på varandra och började skrika konstiga saker. Jag låg först och var alldeles exalterad och fick plötsligt syn på en enbärsbuske. Plockade ett enbär och vände mig om och skrek NYPON. Vilket jag även skrek på riktigt, i samma sekund som jag vaknade.
Men innan dess någon gång i drömmen hade jag fått en video skickad till mig via facebook. Den var självihopsatt och featurade skumma gröna träd som blev nerfällda. I bakgrunden spelades töntig tjejig musik och sen avslutades videon med att någon sa: Grattis på födelsedagen Marika! Och det kuliga var att jag kunde spela upp videon flera gånger i drömmen. Jag liksom halvdrömde och tänkte att dendär videon vill jag se igen, den var underlig, och så såg jag den igen, precis likadan som första gången.
Den hemlöse ville hjälpa till lite med Radical. Han laddade ner elva låtar, sen tröttnade han. Vi skulle gymma också men de vill bara luras hela tiden på gymmet och hemlösa fattiga personer ger inte gärna ut sitt kreditkort till sånadär företag som äter upp alla ens pengar även när man har sagt upp sig och gått vidare osv. Och sånt gör de på mitt gym. Så vi åkte hem och jobbade istället. Det är frustrerande dethär för jag har inga tidsramar jag måste hålla mig inom eller antal låtar jag måste ladda ner. Det är oändligt och oklart och oergonomiskt. Jag behöver lite struktur på tillvaron. Eller så är det precis sånt jag inte ska ha, sånt kanske är överskattat? Kaos är ju kul.
Jag åkte på äventyr med Zak i lördags. Vi mötte upp ett gäng av hans tjejkompisar och de var antagligen runt 23, som han, men de betedde sig ungefär som 16. Nästan lite jobbiga. Fast jag tycker om att umgås med yngre människor också, jag är ju för bövelen bästis med min trettonåriga kusin. Eller är hon fjorton? Vi är kanske dessutom mer som systrar än bästisar, men aa ändå. Så jag hade iallafall ändå rätt kul. Och en av tjejerna tyckte jag lite extra om, hon hette Annie och såg ut som en indian och log mot mig hela tiden. Så jag la till henne på facebook idag och såg till min förtjusning att vi delar följande likes: Glee, Katy Perry, MGMT. Ni kanske tänker: Typiskt mainstream. Men jag tänker: Typiskt mig, nu ska vi bli bästisar. Och hon går på Santa Monica College också och där ska ju jag försöka börja! Perfekt.
Jag kollade upp kurser man kan gå i vår förresten och jag vill gå på precis alla. Tänk en kombi av Chinese culture & tradition, English literature, Environmental Studies, History of USA through reconstruction, Political Science, Philosophy, Intercultural Communication OCH sist men inte minst en kurs i Storytelling. Hur bra?? Man bara lär sig berätta historier på ett kult sätt. Det vill jag rååå. Älskar folk som är bra storytellers. Himla underhållande.
Men min far säger att jag bara får välja typ två kurser. All work no fun, tycker han. Så vi får la se.
Lördagskvällen avrundades med 'frukost' (klockan var trenånting) med Zaks kompis Alex, som också verkar så himla soft. Det är så spännande här för alla människor har så mycket fuffens för sig. Eller så mycket saker för sig iallafall. De går lite i skolan och så jobbar de lite här och lite där, alltid med nåt hemligt eller konstigt, och så målar de tavlor och så spelar de in filmer och så leker de krig och så gör de yoga och så klättrar de i berg och så dricker de öl och så bryter de sig in till privata pooler och badar och så spelar de massa musik och så har alla dejtat varandra typ och så har alla vapen hemma och så är de politiskt engagerade hela högen.
Detta gäller nog bara i Cali dock tror jag, inte i hela USA. Jag gillar det iallafall alldeles hemskt mycket. Eller okej kanske inte vapnena då, men resten. Zak sa att ingen av hans kompisar någonsin har ringt honom och sagt att de är uttråkade. De hittar på nåt istället. Himla bra lösning ju? Varför är man inte mer så?
Herr inneboende gillar inte min musiksmak. Synd för honom, det är ju jag som bor här. I övrigt kommer vi bra överrens och idag har det varit sommarvärme. Vi har gett Bianca & Mike lite uppmärksamhet för första gången på länge, har nästan bara använt Puckerman senaste veckorna. Jag pumpade liv i Bianca och köpte en fin korg till henne, och vad fick jag som tack? Först punkhelvete och sen ramlade jag (heh) så korgen blev sne direkt. Fast jag tyckte det gav lite mer karaktär med en sne korg, så hon får se ut så nu. Vi cyklade ungefär runt hela Santa Monica och Venice Beach och nu har herr inneboende köpt ut öl till minderåriga Marika. Asabrasabra.
Marika solar
Mike solar
Bianca gillar Venice mest (och alla i Venice gillar Bianca, de skiner upp så fort de ser henne. Beeesta cykeln!)
Herr inneboende cyklar långsamt
Santa Monica Pier
Herr inneboende tyckte vi skulle dokumentera att det var flipflop-stämning samtidigt som det var julstämning
Herre min skapare, jag dog. Hemskt med sån sorts gatukonst/djurplågri men ändå. Gud.
Venice i solnedgången. Himla fint.
Så ja... Ganska stabil dag alltså.
Nu ska herr inneboende laga carbonara till moi och om jag inte däckar av utmattning efter en öl så ska vi ut sen. Jag vill till West Hollywood för där är det alltid fest har jag hört. Tänk vad bra att alltid ha fest.
En asabrakänsla: Att köra bil i mörkret i LA. Jag har navigerat runt bland radiokanalerna och hittat mina favvisar, vill egentligen köpa ett kasettbandstjolahopp så man kan koppla in ipoden och pumpa sin egen musik i bilen (då skulle jag exempelvis tvinga alla att lyssna på Party In The USA det första de gjorde när de kom hit) men pappa tycker det är en del av mitt jobb att hålla koll på vad som går på radio. Igår hade de Queen-marathon och jag satt och sjöng med för fulla muggar när jag hade släppt av Simon och makeade min way home. Jag erkännner att jag tog en wrong turn i början men jag börjar kunna min way around denhär delen av stan så jag visste hur man navigerade tillbaks on track igen. Simons familj (som han själv aldrig heller har träffat förut) var hur fin som helst och bjöd med mig på knytis ikväll igen. Mot bättre vetande sa jag ja så nu måste jag laga någon form av mat att bidra med. Och dessutom råkade jag i all hast bjuda in Simon att bo i min fars rum medan han är i Thailand, eftersom det är ganska dyrt att bo på hostel mitt på Venice Beach, så snart kommer grabben hit med alla sina grejer och flyttar in (heh) och sen ska han låna Mike och så ska vi cykla hem till hans släktingar och sen gå ut på krogen.
Kult vaaaaaaaaaaaa. Ja asakult. Men synd på ett sätt att Simon ju faktiskt åker HEM en dag. Att han inte bor här. Borde satsa mer på att hänga med Zarc (Zak/Marc) men är lite rädd för den sistnämnda delen av den powerduon. Och borde främst av allt bara skaffa lite tjejkompisar. Lättare sagt än gjort tydligen. Men dethär med att ha en inneboende kan kanske bli kul. Människan är inte gjord för att vara ensam och dessutom kommer det göra att jag kommer ut ur min håla och gör grejer mer. Simon vill göra ungefär allt som går att göra i LA nämligen, eller snarare hela Cali faktiskt. Han är som ett litet barn som ser världen för första gången och vill prova precis allt. Så han har redan gjort en miljon planer för oss denhär veckan och det är ju kalasbraigt MEN jag måste ju jobba. Ständigt detta jobbande. Verkar inte vara min cup of tea egentligen. Men a girls gotta do what a girls gotta do.
Emily: "Om man ska gå och ta sig en nattmacka" Jennifer: "Nattelinattnatt" Jacob: "Kolla denhär videon" Marika: "Jacelijacjac"
Tystnad.
Jennifer: "Nämen wow" Marika: "Emily vad gör du?" Jennifer: "Kollar du på TV? Vad kollar du på?" Emily: "Ingenting" Jennifer: "Är det bra?" Emily: "Åhnej, jag tappade en jordnöt." Jacob: "Kolla denhär videon"
Tysntad. Jennifer: "Hallå vart är min familj. Jag är alldeles ensam" Marika: "Heter dom Tyler the Creator eller Yonkers?" Jacob: "Det var kul när jag pratade renovering med Denny" Jennifer: "Denny ska komma och äta middag hos oss" Jacob: "Då kommer jag också. Och låtsas att det är ett sammanträffande"
Tystnad.
Jennifer: "Nejmen hörni. Hejdå." Emily: "Jamen typ." Jacob: "Vad trevligt vi har" Jacob: "Jennifer vet du vad morgondagens tema är? Kröka och debattera" Jennifer: "Stabilt" Jacob: "TrueBlood är ett givet samtalsämne" Emily: "OK" Marika: "Asabra får jag va med" Jennifer: "Amen hejdå" Emily: "Vem är Robert, Marika?" Jennifer: "Men Jacob min mobil funkar inte, jag kan inte lägga på" Jacob: "Okej hejdå" Jennifer: "Marika vi hörs imorgon. Jacob vi hörs imorgon. Emily... eh" Emily: "Wedda"
En miljon saker händer och jag är hemskt förvirrad. Måste sortera ut tankarna lite innan jag försöker formulera dem skriftligt. Fast samtidigt är det precis så man sorterar ut dem, genom att skriva ner dem och rada upp dem och analysera osvosvosvosvosvosvosvosv.
Men jag orkar inte. Ordet orka existerar inte på engelska. Tänk vad bra ord det är. Här kan man möjligtvis säga "I don't have the strength", men det är inte ALLS lika bra som att inte orka. Eller palla. Vi har ju två ord tillochmed. Och det finns inget bra ord för äcklig. Inte som jag använder det iallafall. Och inte för lagom förstås men det makear ju sense, det ska ju bara finnas på svenska. Och makear sense är ju ett ypperligt uttryck som inte har en svensk motsvarighet. Så är även 'beside the point' och 'defeats the purpose', så jag skulle säga att det är en winwin situation i en vilket-språk-är-softast-att-prata-tävling. Vi kan väl nöja oss med swenglish helt enkelt. Ett kult ett.
Orkeliorkork. En grej jag orkar nu är att kolla på Gee + äta glass. Pappa är out of town igen, då gör jag sånt. Jag är ensamhest i LA men det känns rätt bra faktiskt. Känns som att jag kommer få mer gjort istället för mindre, och att jag kommer komma ut ur huset mer också. Jag trodde morgondagens högtid skulle tillbringas med samma glasspaket (ett asfett med choklad och jordnötssmör) och mitt eget sällskap i skinnsoffan också, precis som ikväll, men ICKE. Pappa har en vän på Gotland som har en flickvän som har en son som är i LA. Konstig mening. Denne son kör iallafall motorcykel, har långa ögonfransar och heter Simon, och det är ungefär allt jag vet. Och imorgon har han fixat så jag får följa med på Thanksgivingfirande hos hans släktingar i Santa Monica. Så himla glad blev jag för den inbjudan för annars hade jag ju missat både Thanksgiving och Halloween i USA även fast jag BOR I USA.
Så saker är bra, men jättesnurriga. Som det ska vara antar jag. Jag har varit på Katy också. Det var fruktansvärt irriterande att inte ha någon att dela extasen med. Inte ens ha en tjejkompis att smsa medan jag satt i publiken och väntade. Hade jag haft det hade jag berättat om hur halva publiken hade klätt ut sig i rosa peruker och hade cupcakes på huvudena och tyllkjolar och det såldes sockervadd överallt och folk dansade på dansmattor och innan Katy gick på spelade de pumpedupkicks och ungefär 40 000 människor sjöng med i hela låten och jag fick gåshud och sen kom hon och det var alldeles fantastiskt och allra allra allra bäst när hon avslutade hela kalaset med California Gurls. Jag har aldrig varit med om bättre drag, nånsin. Måhända lite obehagligt att majoritet av publiken var 10åringar uppklädda till tänderna i glitter och konstigheter, men ändå ok. För det var ju Katy. I Candyfornia.
Jag fortsätter på det temat för glada saker är bra, och jag orkar inte berätta hur mycket det har regnat här idag, hur frustrerad jag blir av att lära mig fickparkera med pappa som bara skriker hela tiden, eller hur många låtar jag laddat upp på radical.
SÅ.
1. Att duscha. Måste vara bland det skönaste man kan göra. En varm dusch om man fryser lite. Vattenstrålarna som mjuker upp hela hjärnan och att borsta tänderna i duschen så tandkrämslöddret rinner över hela ansiktet typ utan att man bryr sig (för sen smakar man bara mint där ändå ju. Eller choklad om man har min tandkräm. Nä kidding kidding) och när man kliver ur och bakfyllan, dåliga samvetet, illamåendet, huvudvärken eller vad-man-nu-kan-tänkas-vara-bitter-över är tillfälligt bortsköljd och man känner sig som en ny människa. Man ska nu inte underskatta att vara äcklig för den delen. Det är fortfarande också ett kalasbra stadie i livet ibland, att bara inte bry sig. Men sen när man väl bestämmer sig för att göra något åt hur man luktar eller mår eller vad man har på sig osv så brukar det kännas ganska fantastiskt, ja. Jag brukar sitta ner i duschen och duschar alltid minst tjugo minuter, hur snabb jag än försöker vara. För de där tjugo minutrarna är himlariket, och det är svårt att flytta hem från himlen bara för att rädda jorden från växthusgaser.
.
2. Såpbubblor. Ungefär som med SMK. Man blir liksom bara GLAD. Det är hur fina som helst. Tunna och bubbliga och med konstiga färger som reflekteras hit och dit och ibland liksom glittrar de. Folk ler alltid när de flyger förbi och man blir lekfull. Vissa börjar spräcka dem, andra försöker blåsa på dem för att rädda dem från sitt oundvikliga existensupphörande. Det gör en hel fest mer festlig. Man kan leka med i flera timmar och de drar till sig kuliga människor och det är lätt att jämt ha i handväskan. Att gå runt med en ständig stämningshöjare liksom, inte ett dåligt vapen. Jag kan dessutom göra jättehäftiga partytrick som involverar latteskeder, piprök och såpbubblor. Och så gör det inget om man glömmer sätta på locket ordentligt och all såpa spiller ut, för då blir det rent och luktar gott och så kan man köpa nya för tio kronor på Happies.
.
.
3. Att bli killad på ryggen. Vare sig det är av min moster (som har världens bästa naglar och världens bästa killteknik), av Julia på armen under en lektion så att man absolut inte kan koncetrera sig på vad läraren säger eftersom man dör av hur skönt det är, eller kärleksfullt av någon som man gillar att ha i sin säng. Nu kan man ju tro att Jennifer kvalificerar i den kategorin, men ICKE. Hon råkar vara hemskt anti såntdär så jag vet inte alls varför vi är vänner faktiskt. Men hon gillar att titta på tv innan vi somnar och jag kan inte sova om tv:n är på så ibland gör vi en deal att tv:n får vara på om hon killar mig under hela tiden (jag pratar i nutid för hon är ju fortfarande här hos mig för den som missat det. Denial is a very effective coping mechanism). Och sista kvällen hon var här erbjöd hon faktiskt sig att killa mig också som en hejdåpresent (fast sen åkte hon aldrig som sagt. hon är inte i Sverige nu. För det vet jag), men i övrigt är hon alldeles fantastiskt motsträvig på den punkten. Iallafall är väl kill på ryggen något som alla tycker om, men för mig är det typ som en drog. Jag blir alldeles lealös och börjar spinna som en katt och mina ögon går i kors och jag dreglar(ish). Kan absolut inte koncentrera mig på något annat samtidigt och får gåshud på en sekund. Det gäller litegranna om någon pillar med mitt hår också eller masserar mig på axlarna. Men mest om det är killpåryggen. Herre.
1. Flygplatser. Att sitta och vänta på att åka någonstans. Sitta med en latte och läsa eller titta på människor som går förbi och gissa vart de kommer ifrån. Försöka tjuvtitta på deras pass och räkna hur många olika nationaliteter man har sett. Se någon med ett gult pass och tycka det verkar vara ett kult land, men inte komma tillräckligt nära för att se vilket det är (har hänt mig flera gånger faktiskt. vilka har de gula passen?? frustrerande). Sedan resa sig och gå runt lite, låtsas bry sig om parfymerna på taxfreen, börja prata med någon i kön till Starbucks och fråga vart personen i fråga är på väg och vad han ska göra där. Sen gå och kolla på tavlan och lista ut vilken gate man ska till och långsamt börja röra sig ditåt. Vara svintaggad på att åka vart man nu ska åka. Skratta åt folk som reser sig och ställer sig i kö så fort boardingen börjar, trots att planet inte går förrän om 45 minuter och man ju har bestämda platser redan, fast sen ändå göra samma sak och inse hur typiskt svensk man är. Som älskar att köa.
.
2. Nostalgi. Att kolla på gamla foton eller läsa dokument man skrivit. Drömma sig tillbaks och gråta en skvätt eftersom saker var bättre förr. Att dessutom romantisera förritiden genom att enbart minnas allt som var kult och fint och helt utestänga och glömma allt som var tråkigt. Gräma sig och skriva fina små noveller om högstadiet och hur man var oskiljbar med världens finaste lilla fräkniga pojke som man fortfarande älskar men av någon anledning inte är likadan med längre, eftersom saker helt enkelt förändras. Eller hur man blev full för första gången med favvogänget och ägnade otaliga nätter åt att ligga uppe och smsa med han den snygga med band-tröja och svart lugg i årskursen över. Jag inser förstås att jag kommer vara precis likadan angående de år som just gått, när jag är lite äldre. Allt är bättre förr, sån är jag. Det kan tyckas lite av en förbannelse att alltid längta tillbaks till en annan tid men jag tycker inte det gör något, jag tycker mest att det är mysigt att minnas saker som var fina.
.
.
3. SMK. Jävlar i havet vilka genier. Det finns inget i hela världen som gör mig så taggad som att pumpa Malmö Beach Night Party, Smart Drag Mr Christer eller Hänt på högsta. I hörlurar ska det vara helst, så att det spårar i ens huvud typ. Gör det nu så ni fattar vad jag menar. Sätt på Malmö Beach Night Party på youtube på högsta (nej inte spotify, använd inte spotify, man ska använda radical istället har jag hört fast heh där finns inte SMK. än. så youtube) och VIPS! Känn förvandlingen. Det spelar ingen roll hur man mådde innan, plötsligt är man bara på topp. Hela världen blir lättsammare, allt blir komiskt och man vill bara fuldansa genom livet. Man blir kung i tre minuter och precis vad som helst är möjligt och man trummar med och rör huvudet i ett mysko mönster och ler fånigt och börjar snurra på fötterna. Spelar ingen roll om man sitter på offentligt plats och alla glor på en. Det går inte att låta bli. Det är det enklaste och bästaste och mest effektiva lyckopillret i hela världen. Om mitt liv hade ett soundtrack skulle jag önska att det var Malmö Beach Night Party. Utan tvekan.
1. Vindkraftverk. Och då menar jag inte av miljöskäl, fast det är ju också strålande bra, men jag tycker de är så himla fina bara. Jag älskar när man åker över Öresundsbron, till Danmark, och ser hundratrettio stycken minst, på rad ute i havet. Eller när man bilar i södra USA och solen är på väg ner och det bara är massa öken och berg runtom som någon byggt en väg mitt i, och så är horisonten plötsligt fylld av ensamma ostrukturerat utplacerade vindsnurror lite här och där på bergstopparna. Eller när man flyger över centrala Kina och ser en massa gröna kullar och berg med enstaka byar lite varstans och så plötsligt kommer långa långa rader med vita små stolpar. Många tycker det är fult med vindkraftverk och vissa säger att fåglarna dör och de som bor nära får ont i öronen, men jag tycker det är fruktansvärt fint och ett landskap blir ungefär hundra gånger intressantare om det står en liten snurror här och där.
2. Öl. Det är ju absolutjättekarate-gott och passar till typ allt (fast förstås extra mycket en varm sommardag när man är ledig och är med sina vänner på en klippa vid vattnet någonstans. Sett för många Pripps-reklamer, nej inte skulle väl jag??). Det existerar som dryck i varje lands kultur i hela världen mer eller mindre och i U-länder är det ofta busbilligt. Och i Sverige är det det ju ett helt fenomen i sig att öla. "Vi ses på en öl", liksom. Det sammanför folk och är ett lätt sätt att umgås och något att göra rent fysiskt medan man typ tittar på en konsert eller på tv. Och att vara full är faktiskt typ det bästa som finns. Sånt ska man ju inte romantisera egentligen och det vet jag att jag gör, i alldeles för stor utsträckning, men det är ju så himla gott och kult. Alltså inte att vara för full förstås. Det suger. Men salongsberusad. På god öl. Finns få bättre sensationer.
3. Att åka buss. Eller tåg eller sånt eller egentligen bil också till och med (om man inte måste köra själv. Jag älskar inte att köra). Det ska gärna vara långt och gå långsamt och på en ojämn slingrande väg. Man ska förstås ha sittplats och lyssna på musik och helst vara på väg någonstans bra, fast sen när man är framme vill man ändå inte gå av eftersom det är så skönt att bara sitta där. Ha fönsterplats och titta ut och dagdrömma och le för sig själv, eller känna sig alldeles melankolisk och vara på väg att börja gråta och låtsas att man är med i en film. Helst ska det inte vara någon bredvid som försöker prata med en, eller ibland är det också en mysig grej med bussar - att man träffar roliga människor och har konstiga diskussioner, men oftast inte. Men man kan gärna ha en intressant person att titta på. Kanske ett litet jättegulligt barn som man vinkar till innan man tittar ut genom fönstret igen och tänker åh vad kul med söta barn.
4. Folk som skriver meddelanden till mig. Om vad de gör och hur de gör det och vad de har tänkt på idag och hur det är på jobbet och vilka de ska dansa med i helgen. För jag vill ju veta. Jag själv skriver ju hela noveller på mejl och fb-meddelanden och sms (till de få människor jag smsar i USA, som förresten jämt envisas med att ringa upp och prata ändå. Jag pratar ogärna i telefon. Smar bara) och det är fantastiskt när folk håller jämna steg med mig och skriver lika bubbligt och innehållsrikt och kult och personligt tillbaka. Jag bor ju här nu och då är det viktigt att ändå prata precis som man hade pratat om jag hade varit kvar hemma, diskutera ungefär samma saker liksom, fast via datorskärmar. Eller brev vore ju ännu roligare. Jag skickade iväg ett idag till en vän från Kina, som jag ska brevväxla med. Men sånt kostar ju pengar och man orkar inte göra det så mycket. Så fb-meddelanden räcker långt. Jag blir lika glad varje gång jag loggar in och ser att jag har fått en egen liten novell. Bara till mig? Tackeri.
Jag har just kommit hem från en liten stad mitt emellan LA och SanFran som heter San Luis Obispo. Konstigt & ointressant namn kan man tycka men inte en konstig & ointressant plats insåg jag. Snarare en väldigt vacker sådan. Det var en studentstad och enligt en nygjord undersökning av ingen mindre än Operah Winfrey var människorna där de lyckligaste människorna i världen. Jag målade tånaglarna knallgula, eftersom gult är min gladaste färg, och så köpte jag tre begagnade böcker och strosade runt i min ryggsäck vart jag än gick för att känna mig som en av studenterna. Pappa skulle hålla någon form av föreläsning så jag fick sitta med i ett klassrum och det var en ganska strålande känsla att vara tillbaks i skolan igen, fast i ett nytt land.
Men jag undrar hur de har mätt när de bestämde sig för att det var den lyckligaste platsen i världen. Jag menar vem har definierat begreppet lycka och sen gett sig ut till varenda håla i varenda hörn av världen och intervjuat en bunt lokalbor om hur lyckliga de är på en skala? Om någon frågade mig skulle jag inte ha någon aning om ifall jag var en fyra eller en tia. Lägre än så vore jag nog inte tror jag, jag är en ganska glad själ, men jag är ju inte direkt lyckan personifierad och jag är väl inte lyckligare än alla andra? Eller så är jag det. Vad vet jag, jag har ju inget att jämföra med? Tänk så är jag olycklig. Åhnej ångest.
Fast på riktigt. Kanske är jag glad men inte lycklig. Eller så är det tvärtom eller så är jag båda eller inget VADVETMAN? Inget. Så San Luis Obispo kan ju stoltsera med sin lycka, det är ju ett trevligt påstående liksom, men egentligen vet de nog inte vad de talar om (och som pappa påpekade, tänk vilken press man måste ha som deppig SanLuisObispo-bo också. Typ "kul att alla mina vänner är lyckligast i världen och jag är olycklig. kul. bra lott i livet. dö"). De är säkert lika labila som alla andra i världen. Eller man kan iallafall tycka att de borde vara gladare än danskarna, som ju också påstås vara det lyckligaste folket. För till San Luis Obispo kommer folk från massa olika ställen i USA, och tillochmed en handfull från andra delar av världen (däribland typ tre svenskar, förstås. Sverige är överallt) och eleverna lär sig om internationell business och teknologi och kina och såntdär. Danmark kan inte vara lika glada för då skulle de inte vara så intoleranta som de har blivit (okej jag drar verkligen alla över en kam, men sånt är ju kul). Det går liksom inte ihop. Eller återigen, jag vet ju ingenting. Främlingsfientlighet kommer väl från okunskap (fast man kunde ju tro att danskarna är rätt så himla intelligenta) och ignorance är ju bliss, som man säger här. Så då snurrar vi återigen i oss att försöka definiera vad lycka är och då är det väl lika bra att släppa diskussionen (eller okej, monologen, men vi kan väl låtsas att jag är två personer? Blir intressantare då. Den andra personen är mitt alterego och han heter Greger för den som inte vet. Fast ibland heter han också Mahatma eller Mohammed) där och nöja oss med att mina knallgula tånaglar iallafall gör mig glad.
HENNE HAR NI ALDRIG SETT FÖRUT VA? Venne ens vem hon är. Vet bara att hon har varit på LAX sen halv sju imorse och försökt komma på diverse flyg till newyork men misslyckats. Lillen. Om trekvart ska hon försöka åka till Minneapolis istället och kommer hon inte iväg med det åker vi och hämtar henne och så får jag ha henne i min säng och i mitt liv eller iallafall i min california-existens, i en natt till. Det blir ett himla antiklimax och jag vet inte om jag hoppas på det eller inte när jag tänker efter. Jobbigt nog att säga hejdå en gång ju.
Kommer bli så himla konstigt här utan henne, men det får vara så. Saker är konstiga ibland. Denhär stan är det. Eller så är den bara konstig för mig därför att jag inte har försökt tillräckligt än. Men jag ska! Jennifers boyfriend ska ta hand om mig för det har hon tvingat honom att göra. Han har det konstigaste jobbet i världen och jag ska få vara med när han är on duty någon gång. Sen ska vi vara bästisar efter det. Perfekt.
En fin grej som just hände: Jag låg och tyckte synd om mig själv i sängen, läste en dålig chiclit bok som pappas kompis lämnat efter sig och halvyrade om konstiga saker. Plötsligt höjdes musiken från undervåningen till typ tio gånger så högt. Jag kunde inte koncentrera mig på boken längre och kunde absolut inte sova men orkade inte gå ner och sänka, låg mest och lyssnade. Det var mest såndär musik som pappa har lyssnat på sen jag var bebis. Sån jag aldrig har lyssnat på själv men alltid har gillat ändå därför att den påminner mig om honom och för att den faktiskt är svinbra, bara inte sånt jag vanligtvis väljer att lyssna på. Efter att jag hade legat där och tänkt på hur det var när han hade hus på Gotland och vi brukade ligga på lastdelen av en gammal truck och gömma oss för poliserna och titta på stjärnorna när han körde till nattklubben i Visby Gästhamn eller när jag och min syster sov på varsin madrass under hans ovanligt höga säng i ett ombyggt garage i Bromma eller när han var i Afrika i ett år och brukade ringa från brusiga telefoner i konstiga länder man inte kunde uttala, bestämde jag mig för att gå ner och se vad som stod på. Alltså vi har ju faktiskt en crazy cat lady neighbour som är högst oförutsägbar gällande hur hon ska reagera på saker, och musiken blastade bokstavligen väggarna så att de skakade, så jag tänkte att han kanske skulle sänka lite om inte annat för hennes katters skull.
Jag gick ner och fick syn på pappa i soffan. Han bara satt där och såg ut att vara nån helt annanstans i tankarna och log lite när jag kom ner. Han brukar inte bara sitta sådär och göra ingenting utan har alltid något för sig så jag frågade vad han höll på med egentligen och han sa: "Just thinking... Life's good you know." Och sen fortsatte han stirra. Nu har han förflyttat sig till datorn igen och sjunger med till "Don't funk with my heart" (som inte är en av pappa-låtarna, lovar, men radical slumpar ju så man vet aldrig vad man får...) och tar i särskilt högt på "that th-that th-that th-that gööörrl". Fantastiskt roande. Undrar lite vad som hänt som är så bra men känner att jag förstör om jag frågar. Det var fint bara. Och så kom en artikel från NY Times för nio minuter sen om att Berlusconi har resignat. Och så ringde Jennifer och lät glad och hade just lärt sig byta däck på en bil och hade vart på bio och skulle nu ut och åka skridskor. Älskar att de gör så knäppa saker på sina dejter. Trodde det var mest i filmerna man gick på tivoli och köpte nallar till varandra och gjorde konstiga aktiviteter.
Såatteeeh. Ja. Det var definitivt värt att gå nerför trapporna en sväng. Nu går jag upp igen.
Det är fredagkväll och jag har upptäckt att jag nog har feber. Pappa är på yoga och jag och Jennifer kokar pasta medan vi funderar på hur vi ska göra ikväll. Vi skulle ut egentligen men jag känner mig så himla hängig och vill mest bara bädda ner mig i min säng och äta glass typ. Men Jennifer vill göra det mesta av sina sista dagar i The Promised Land och jag vill ju dels hänga med henne så mycket jag bara kan och dels skaffa nya vänner vilket man har större chans att göra på typ en klubb i Hollywood än i en säng i ett oklart rum i ett flugäckelhus nånstans på Venice Boulevard. Och man ska ju anstränga sig sa jag ju. Men man orkar inte.
Dethär med att vara sjuk är spännande förresten. På ett sätt är det ju soft, det måste jag erkänna. För man kan unna sig att bara mysa ner sig och bli omhändertagen och inte uträtta nånting viktigt alls på hela dagen utan att bli alldeles hispig. Jag är nämligen en sån som inte riktigt kan det annars. Blir för stressad och får dåligt samvete, måste GÖRA NÅT. Men om man är sjuk är man ju värd allas omsorg i världan. Och all självömkan och all glass och att se fyra filmer i rad som man alltid velat se men inte kommit runt till. Samtidigt är det ju fruktansvärt inconvenient och frustrerande. Förstör utekvällar och gör att man missar viktiga saker och främst gör det ju att man blir alldeles låg. Vilket jag på ett sätt uppskattar för det är bra att vara sådär gråtig och konstig i humöret ibland, det är liksom utvecklande och lite fascinerande att bara släppa ut såna konstigheter och kunna skylla på att man är lite småsjuk. Jag får närmare till mina fysiska känslor när jag inte är helt frisk, och det är bra för ofta är jag ganska långt ifrån dem. Tränger bort dem och beter mig rationellt och såntdär tjaffs, som ju egentligen är hemskt överskattat. Att spilla ut sina känslor överallt och vara allmänt flamsig och konstig eller ledsen och ynklig är ju så jävla skönt. I små mängder iallafall.
Men det finns en till aspekt av det hela. Jag tycker folk som blir sjuka är veklingar. Lamea, töntiga, låtsas mest. Som i Chongqing när massa i gruppen stannade hemma för att de mådde dåligt. Jag tänkte äsch ni vill bara slippa aktiviteterna, är lite trötta och orkar inte prata kinesiska. Typ. Jag sa förstås ingenting och någon enstaka var nog magsjuk påriktigt, men i smyg gick jag runt och tänkte NI ÄR INGA VIKINGAR NI ÄR LAME JAG ÄR VIKING. Och TJI fick jag för det förresten för sista kvällen på hostelet i Peking när alla utom jag, Jen, Olivia och Emelie hade åkt hem fick vi alla feber och spydde. Det var en kul kväll. Och jag gick runt och whinade över hur lame jag själv var som blev sjuk i Kina vilket jag ju hade fnysit åt alla andra som blivit. Och jag tillhör (vid närmare eftertanke) ärligt talat de som blir sjuka typ varje månad. Jag var nästan hela tiden sjuk i NG. Det var lite av ett stående skämt. Alltid lite småförkyld men ändå alltid i skolan. Kanske var det det jag tyckte var vekt snarare. Folk som sitter hemma och tjurar bara för att de är småförkylda. Det tillhör ju vardagen att kroppen mår bra ibland och lite sämre ibland. Kan man gå och prata och inga kroppsvätskor rinner synligt eller man smittar alla runt sig pallrar man sig väl förfan iväg ändå.
Säger hon som stannar hemma med glassen ikväll och myser i en liten deppig hög. Älskar motsägelser. Särskilt när man säger emot sig själv. Det är bara ännu ett tecken på att man nästan aldrig vet vad fan man pratar om. Särskilt inte när man har en lätt feber och säkert bara svamlar och särskilt inte när man heter Marika för då vet man aldrig vad man tycker om nånting eller vad man vill eller hur man känner. Man bara hänger med i svängarna så gott man kan och diskuterar osammanhängande saker med sig själv och blir sjuk en gång i månaden.
Ser ni hon till höger? Snygg va? Typiskt snygg person i mina ögon ELLER VADÅ INTE SKULLE VÄL HON. Iallafall, tror ni inte hon ska på date ikväll. Just sayin'. Och date här i USA är ju verkligen date. Inte som i Sverige när man bara hänger. Nej här ska det middagas och klä upp sig och fixas. Jag får säkert inte berätta det egentligen men jag tycker det är så fint bara. Och så kanske jag är lite avis för hon är bara min i fem dagar till och så ska hon smita iväg med någon annan bara sådär. Och imorgon också men då får iallafall jag vara med för då ska vi öla med nya gänget. Heh gänget. Har träffat dem en eller i vissa jättestela och jobbiga fall två gånger. Men det ska bli mitt nya gäng VÄNTA BARA. Jag har insett nu att den bästa linen i världshistorien är: Hi I just moved here and I don't have any friends would you like to be my friend? Folk nappar direkt, det är ju så ärligt liksom. Klart man ställer upp för en sån person? Skulle jag lätt göra iallafall. Bilden är i övrigt efter bestigning av en viss asacool mur. Typ den coolaste muren i världen kan jag tänka mig, fast jag gillar Visbymuren också. Javisst. De två i mitten är mina fina gamla klasskompisar och hon till vänster är min nya brevvän i Sverige nämligen Majsan. Hon var ungefär en blandning av Esther, Agnes, Amelie och någon mer som jag inte minns vem det var nu. Jag inser att ingen av dem som läser denhär bloggen känner till samtliga av dessa tre personligheter utom Jennifer, men det är beside the point. Det blev en ganska trevlig effekt iallafall.
Och så något helt annat som är kult; jag har bokat Katy. Eller min assistent bokade åt mig. Jenfi alltså. Pappa får inte följa med trots att han tycker California Gurls "is a really cute song", men det fanns ingen plats åt honom och jag orkar ändå inte ha någon som sitter och kommenterar konstiga tekniska saker eller att Katy inte är särskilt snygg egentligen för det tycker inte han men det tycker ju jag. Så snart ska jag på Katy och innan dess ska min farbror komma på besök och pappas kompis Nat var just här och snart åker Jennifer och sen kommer Joel och så ska vi ta en sväng till något fint ställe som heter Sant Luis nästa vecka och så har jag bokat uppkörning och så ska vi flytta till en lägenhet precis på stranden typ. Fantastiskt ändå ju. Det går verkligen ingen nöd på mig och det vet jag ju egentligen.
Nu är vi i LA igen och igår var vi vakna trettio timmar för att hamna på rätt tidsschema igen. Vi landade här INNAN vi lyfte från Kina. Samma dag, typ fyra timmar TIDIGARE. Hur sjukt?? Och det fanns ingen tid att gå och lägga sig och sova i kapp lite utan direkt skulle vi iväg och stya upp massa saker. OCH VET NI VAD? Nu har jag en bil. En egen gammal BMW. Grönblå och precis lagom sliten och mysig. Förra ägaren var en fantastiskt galen konstnärsfilur som hade döpt den till The Puck och pussade den ungefär tio gånger innan hon motvilligt lämnade ifrån sig nycklarna och tog en bild på bilen med sin nya ägare (moi) och skickade till alla sina vänner. Är lite orolig att hon kommer stå utanför garaget och ha ångrat sig när jag går ut och ska ta min första åktur. Jag tänker att The Puck var helt okej namn men för att göra det lite mer till min har jag döpt om den till Puckerman, som han den låtsashårda killen i Glee heter. Möjligen ska jag låta namnet glida ytterligare och bli typ Pacman. Måste ut och känna efter lite innan jag tar det stora beslutet. Och så ska jag tvätta honom och sätta på nytt läder på ratten och lära mig vad sakerna i motorhuven heter. Grejen är ju nämligen att jag nog kan vara den minst bilintresserade människan i världen. Bryr mig mest om färgen och den är jag ju nöjd med. Men precis som allt annat som jag ska bli bättre på under min tid i LA ska jag även bli en biltjej har jag bestämt. Ska kunna allt om motorer och veta precis hur man lagar och mixtrar och fyller på vätskor och byter däck. Och förutom det ska jag ju bli bra på att slåss, bli bra på datorer, bli asfit och vig och smidig och bli bra på att laga mat.
Men i Kina har jag ju varit. Och det var ju kul. Alldeles fantastiskt strålande obehagligt konstigt kult och bra. Så extremt märkligt men spännande land. Ska bo där någon gång. Precis som i alla andra länder jag gillar i världen. Kul det ska bli. Men nu bor jag ju här och idag ska vi iväg och kika på en lägenhet som ligger mitt mitt på stranden och jag ska fylla i massa papper så att det står att jag bor där också och så har jag bestämt mig för en 33,33,33%-plan nästa år. En tredjedel för papi, en tredjedel på nåt soft café på Venice och en tredjedel i Santa Monica College. Tror det kan bli bra ändå. Jag ska sluta whina och bli en glad och kul LA-bo som glider runt och är ungefär lika lost i huvudet som hon vi köpte bilen av, fast på ett charmigt sätt. När jag var borta gjorde Jennifer ungefär hundra roliga saker här så nu har hon haft roligare än mig och varit på fler fester och sett mer av staden och det håller ju bara inte. Så nu skickar jag hem henne och styr upp dethär på egen hand.
Nej fy vad dåligt det kändes att säga så. Kommer bli så himla tomt utan henne här. Och nu när hon lämnat landet en sväng kan hon stanna i tre månader till om hon vill ju. Har vi insett efter att det tog ungefär en halvtimme för customs att cleara henne när hon kom hit från Kina ("Why where you in Vietnam four years ago? Who's Marika? What are you doing in the US? Are you a terrorist? What did you do in China? Why are you flying standby home? When are you leaving again? Will you come back? When?" osv. Hon ser ju typiskt farlig ut så det var nog bra att de extrakollade henne lite sådär...) Men både hon och jag har levt i lite av en escapist-värld de här tre månaderna och nu har vi bestämt oss för att hur sorgligt det än verkar kanske vi borde styra upp oss lite. På egen hand, vilket är livsläskigt men viktigt. Men i några dagar till ska vi escapista oss. Ikväll genom att gå på filmpremiär, vilket ju känns som nåt man ska göra i denhär stan.
MEN HEJ VAD JAG BABBLAR. Det är kul att vara ointressant. Jag ska visa massa kula bilder från Kina sen. Men nu ska jag tvätta Puckis. Ni hao Mao.
Har sitter jag i Peking och ater potatis med sockeroverdrag. Inte varje dag man gor nat sant spannande. Jag erkanner att jag trodde det var glaserad drakfrukt eller mojligen bambu, men det var inget annat an potatis. Sa himla markligt. Precis som resten av Kina och hela den har resan. Idag blev jag jagad av en kines. Det har jag aldrig heller blivit forut. Jag var livradd och hela familjen (vi kallar varandra sa nu i gruppen) kom till min aid. Vi bytte klader pa mig och gomde mig bland alla andra och sprang sen i samlad trupp till bussen och gomde mig bland alla saten. Jag var livradd men det var hemskt kul. Kinesen cyklade runt runt bussen och ropade saker pa kinesiska och sag arg ut. Fantastiskt anda. I ovrigt var vi pa muren idag och den ar ju ungefar det finaste som finns. Vi korde planking pa diverse bra stallen och sen akte vi rutschbana ner. For det kunde man gora och det var ju kul.
Ikvall ar sista kvallen med gruppen sa vi ska ut och ola pa ett stalle som verkar hogst obehagligt och heter lush. Min kompis Majsan som egentligen heter Mathilda och kallar MIG Majsan sitter nu pa glvet iford pandamossa och pratar osammanhangande om att proppa ner skorpioner i spritflaskan hon kopt. Blir ett aventyr. Adjoken.
Fan i helvetet min vagra-autograf-tes revs i bitar. Poetiskt va? Nagon fragade vad jag hette idag och da sa jag Malinka, som jag heter pa kinesiska (betyder Hest Skog Kort. Jag tanker mig att det ar for att jag ar en vildhast i skogen som gillar att leka/spela kort. BRA VA? jag gillar det) sa da sa han: Can you write it please? och visst kunde jag det. Sa han gav mig ett papper och jag skrev tecknena pa kinesiska. Men da sa han english please sa da skrev jag konstigt nog (VARFOR VARFOR VARFOR) min autograf (om jag nu har en san. alltsa min namnteckning. heh) och han blev jatteglad och sen kom minst sjuk till smakineser och vagrade ta nej for an answer och plotsligt stod jag dar och gav ut autografer. Sen insag jag hur ackligt det faktumet var och ville sla mig sjalv men da var det ju forsent. Sa da panikerade jag lite (hela upplevelsen innan hade varit sa himla konstig ocksa. sma fjortonaringar som porrdansade for oss och folk som sa att de alskade mig och jag hade just statt pa scen och last en kinesisk dikt av nagon javla anledning och allt ar bara FOR KONSTIGT har. sa jag panikerade) och forsokte springa darifran men glomde forstas min sjal och en kines snodde min regnponcho (vi alla har fatt knallgula regnponchos sa att vi sticker ut ANNU mer. men gula regnponchos ar lite for bra grej for att vagra ha pa sig sa jag anvander min flitigast av alla) och han snodde sakert min sjal ocksa och sakert min tandare ocksa och sakert min oskuld pa kuppen. Han var laskig. Sa nu ar jag pa sa himla konstigt humor och min nya favvosjal ar borta och jag svullar i ackligt kinesgodis och lyssnar pa Katy Perry pa sa hogst det gar pa hotellrummet. Maste varva ner for snart ska vi ut och ata hot pot, Chongqings nationalratt typ, och det ar nast sista kvallen sa jag maste ju njuta lite och det basta sattet att varva ner ar ju att skriva ner allting sa nu kan jag andas lite och nu ska jag ga.
Nu har Jennifer akt till Kina forresten sa jag maste borja salja in hur bra hon ar till alla har sa att de alskar henne och kanske appladerar och vill ha hennes autografer och sager I LOVE YOU nar de traffar henne i Peking. Kult. Hejhej.
