KÄNNER MIG HELT NY. Fick feber och låg hemma i bitterhet och svett i några dagar. Trodde aldrig det skulle gå över, trodde sommaren skulle regna bort innan jag hann njuta, trodde kontot skulle hinna gå back och jag aldrig ens skulle kunna åka bort i höst osv osv. Nejmen typ lite den stämningen ändå. Kan ej heller låta bli att kritiskt självgranska min mesighet - VEM ÄR JAG SOM BARA WHINEAR, BLIR SJUK, HAR ONT I KNÄET, GRÅTER OSV. Alltså GIVE IT UP Marika. What have I become?
Så tänkte jag. Men SE! Nu strålar solen, knäet funkar (om än scarcely), febern är borta, halstabletter räddar mig när jag skrikskrattar mig genom dagarna med stjärnindivider i form av gullungar i alla åldrar mellan 1 och 6 och jag bara MÅR. Oj övertaggad ändå, blev ju verkligen frisk typ imorse? A men ändå. Min nya kompis (återupptäckten från paragraf 2 från förra inlägget) sa något om det här med nyanser och svackor och ups. Och okej man har ju kanske hört det förut, men det tåls att höra igen - bergochdalbana är ju roligare än plain plain plain. Jag kan väl få förstärka mina deppdagar med tårar och klagomål och sedan få förstärka mina peppdagar med solsken och krydd? Det har väl inte ni med att göra. Livet blir roligare så. Hellre tråkigt tråkigt tråkigt ROLIGT, än halvtrist halvtrist halvtrist halvtrist halvtrist och så vidare i det oändliga. (Usch observera hur livrädd jag faktiskt är för halvtristheten - niotillfemjobb, volvovillavovve, tvåsamhetiförstorutsträckning, sammaplatsförlänge - jag är skräckexemplet på anti-halvtristheten - den som aldrig låter sig själv vara nöjd ens när hon är det. eller jo flyktigt då, överhajpad, som idag. låt mig va.)
Efter hundra kilo snor från gråtande unge på axeln hela eftermiddagen (inte mig emot, eller synd att hon va ledsen liksom, men kul att få ha unge på axeln ju) traskade jag genom min nya favvoplats Humlegården bort till före detta kontor. Tänkte åhnaj nu måste jag deala med allt sånt här också. Skypeade med chefen (läs: pappa). Det visade sig att jag inte behöver deala med någonting nästan ungefär. SCOREEEE. Då tänkte jag: jag vill aldrig deala med nånting nästan någonsin (läs: inte nu i sommar iallafall) så sen dess har jag startat en fanatisk skriva-av-mig-ansvaret-spree. Unsubscribeat mig från alla dumma mejllistor man någon gång signat upp sig på och som gör att mejlboxen är cluttered up med x antal dumma brev om dagen som man ändå bara raderar (fast det kanske bara är jag? eh jag menar, var jag) och avstyrt stressfulla planer och såntdär.
Känner hur jag sakta kryper in i en: don'tworrybehappy-period.
Det värsta med det är att jag faktiskt tror att det är pga sommaren. HUR FÖRUTSÄGBARA ÄR VI LIKSOM? Ta mig till solen så blir jag solen.
En sak jag älskar: när man återupptäcker eller (ännu bättre) för första gången UPPTÄCKER en person som man har känt/känt till karatelänge men aldrig riktigt haft så mycket till övers med. Man kan ju tycka att det skulle kunna vara sorgligt eftersom man kan se det som att man missat hela personen i frågas tidigare existens i ens liv, men jag ser det snarare som att man själv har mognat/åldrats/förändrats/öppnats upp och nu plötsligt har rum för något i sin tillvaro som man förut inte hade rum för. Och sånt är ju spännande och kul.
Och så tycker jag om barna och när de sitter i mitt knä och jag drar dåliga skämt eller försöker rimma på konstiga ord och de skrattar och sen målar jag fjärilar i deras ansikten och de snurrar runt i pirathattar eller prinsessklänningar (erkänner ändå en viss svaghet för cupcakeiga rosa prinsess-skapelser fulla av glitter etc. att man aldrig ägt och kanske aldrig ens kommer ha på sig en sån? synd.) och sen berättar man om nåt kul ur sitt liv och de lyssnar jättenoga och insuper varenda ord och sen leker man banankull i ösregn, vilket man inte vill, men ändå inte kan låta bli att skratta åt.
Och man är bakfull därför att man kvällen innan för första gången snubblat in på Trädgården och blivit så awestruck att man mer eller mindre suttit och kedjerökt och glott runt sig. Suttit tyst i flera minuter bara för att sen kasta sig in diskussion om HUR FETT DET ÄR HÄR med någon som är lika orutti (och som är anledningen till paragraf 2 - HEJ DU ÄR JU ASSKÖN!) som en själv och som säger "dethär är liksom trailern, nu taggar vi inför filmen" (Ja ni hör ju)
Och så när D kommer hem och är på skämthumör och börjar prata med eventuella redskap eller liknande och typ ropar till telefonen när den ringer att aaa vänta jag kommer snart och säger åt micron som piper att sluta tjata och sånt.
Jag gick hem från jobbet och gick vilse för att jag var i mina egna tankar och jag glömde bort att jag hade morrhår kvar från ansiktsmålningen och förskolansdags-paraden. Fick glass och pussar (ehm kanske två av livets viktigaste beståndsdelar bara där liksom) av J och köpte nya skor. Kom hem och åt soppa och knäckebröd och dum som jag var försökte jag sen ladda ner ett program och hujedamej nu håller nog hela datorn på att krasha, men nu kan jag tvinga mig själv lyssna på nya Knife, eftersom jag ska dit imorrn, och det är inte bara datorn som krashar utan det är jag också.
(Och det var kul igår men ändå drömde jag obehagligheter och vaknade tung och nervös och drack massa koppar svart guld som inte hade någon inverkan. Och knäet börjar göra ont på riktigt. Alltså svullnaden går ner men det gör ont som att det är nåt trasigt, nåt jag måste laga)
Hallå världen vart tog din sanity vägen??? Herregud jag behöver en paus från allt. Jag kan inte hantera livet ännu. Sätt inte mig på en plats där jag måste ta in, ta itu med, förstå mig på mer än typ... naturnära vackerhet. Makear det någon sense? SLÄPP INTE LÖS MIG OCH MIN FELHET, STÄNG IN MIG I UNGDOMENS NAIVITET EN LITEN LITEN STUND TILL. Eller nej jag måste ju ur den, men det här är inte sättet, jag hamnar på fel ställe, jag går fel väg, jag trampar snett och vrickar till saker och det gör ont och ändå struttar jag på som en blind idiot. Och jag förstår än mindre än vad jag förstått och jag tycker om mindre och jag mår mindre och förmår mindre och man kan även ta mig ord för ord, literally, för jag STRUTTAR FAKTISKT PÅ SÅ ATT JAG SNUBBLAR for realsies. Eller dansar i för höga skor och tänker världen är min (läs: försöker ge sken av att vara den som tänker det, för är bekant med känslan och önskar att den kunde nå mig igen, men är inte där egentligen) och vaknar dagen efter med ett trippelsvullet högerknä. Ser inte klokt ut. ÄR inte klokt. Solskenshistorian med förskolan börjar på riktigt IMORGON men nu är jag ju inte springbenägen. Åh jag hade kunnat tränga undan livskrismomenten och njutit av solen och barnen och parken och springet i benen och LEVT I NUET för en gångs skull. Men så ska jag såklart gå och slå sönder det på ett vis eller ettt annat. Och Vero också. Vi skulle ju jobba tillsammans, maj skulle vara vår solskensmånad på förskolan men såklart att vi inte fick det. Hon gick och bröt armen idag nämligen. Jag körde till akuten och pussade men tänkte egentligen på annat för sån är jag, sån är min jävla personlighet (spy på mig) och senare vet jag att bättre person var där och de åt pizza och skrattade och varför är jag inte den som är den? Varför är jag bara den som längtar bort och vill bli förflyttad från verkligheten hela tiden? VARFÖR KAN JAG INTE BARA SLUTA WHINEA. VARFÖR GÖR MITT KNÄ SÅ HIMLA ONT? Haaallåååå världen ta hand om mig! Jag är inkapabel.
försöker igen då. hittat en randomgirl som skriver som en gudinna och ser ut på samma vis och är den absolut coolaste personen ever och precis samtidigt insett att jag är svartsjuk av mig. det trodde ni inte om mig, det vet jag att ni inte gjorde, för det har påpekats, och jag trodde kanske inte heller eller ville iaf inte erkänna (hallå fulaste personlighetsdraget evz, jag tycker verkligen det) såatteeeh SÅ jobbigt att inse liksom. men därmed har det varit megasvårt att deala with myself. allt jag gör undermineras i jämförelse med hemliga randomgirl. ALLTSÅ VILKEN KVINNA. och så såg jag hennes klotter på en toa på debaser slussen och bah oj wow vi hör typ ihop nu på nåt vänster, fast nej det är ju snarare jag som är läskig, hallå hur obehagligt att hon inte vet vem jag är men jag vet exakt vilken toa hon suttit på? märkliga värld. men jag vill ju inte ens va som hon. och jag vill kanske inte va som jag heller men TOO BAD då marris. du är ju ganska fast där... vad jag måste göra: sluta tänka börja vara. DEN HAR MAN ALDRIG TÄNKT FÖRUT. jo och försökt och misslyckats och nej såklart man inte ska sluta tänka (älskar min ångest, anser mig en fullständigare person pga den på något vis. eller liksom fatta om man inte kände så mycket som man känner - tomt??) men jag har gjort nåt faktiskt! har börjat jobba på förskola!! japp. x antal år efter resten av världen rättar jag mig i ledet och måste känna mig en smula för vanlig för sakens skull (dagens ungdom) men är ändå SÅ NÖJD. ALLTSÅ. vilket jobb guys. soligaste man kan tänka sig verkligen. så så simpla är vi (läs: jag). vi behöver sol, kärlek och aktivitet. och så mår vi bättre. så vad jag försöker säga är att vi vänder blad och återigen entrar el mundo de marika (bögen). välkomna! puss!
