Sofia frågar hur jag mår egentligen, ”du klagar ju hela tiden och skriver att det regnar och du är sjuk”.
Är det så jag porträtterar mitt LA-liv? Fyfan. Jag skulle enbart spy solsken, sa vi ju. Det finns en hel del solsken här. Både bokstavligt talat och symboliskt. Saker är bra. Att strosa på Venice Beach bland tusen glada och knäppa människor i sommarvärme, att köra Puckerman upp och ner längs Venice Boulevard till Sexy And I Know It på högsta volym, att åka på äventyr i Zaks polisbil eller plåga Herr Inneboende genom att pumpa Pumped Up Kicks trettio gånger om dagen. Rätt ofta går jag runt och tänker CARPE FUCKING DIEM, som det står på nyckelringen jag fick av Åsis. Och då är jag i stunden. Ibland iallafall. Jag flyter runt och tänker wow och livet glittrar och jag bor i en världens häftigaste städer. Men då känner jag sällan behovet av att skriva. Och dessutom blir sol och fröjd och socker gammalt tillslut. Folk kan bara suga upp nog så mycket krimskrams och överhype innan man sätter stopp och inte orkar bry sig mer. Jag har alltid varit lite rädd för att vara en sådan där som bara pratar om sig själv och hur lycklig man är. För jag är ganska lycklig.
Men alla människor har sina egna lyckor och olyckor att dras med. Och någon som jämt bara går runt och pratar om hur bra de har det ljuger för det mesta, och är för det mesta inte så himla kul att höra på. Inte för att någon som bara ältar saker är rolig heller. Man ska överhuvudtaget inte prata för mycket om sig själv, det är en hemsk ovana. Säger hon som spiller ut sitt liv på internet minst en gång om dagen och förväntar sig att alla som bryr sig om henne ska bry sig om det hon skriver också. Dagens ungdom. Jag älskar mig själv.
Och här i LA, precis som överallt i hela världen, är livet ungefär såhär: sol och regn, fröjd och klagomål, socker och sjuka. Inte sockersjuka dock! Jennifer har ju åkt hem. HOHO, NU VAR JAG KUL. Typiskt mig att vara kul. Visste ni det? Jag är asrolig. Och glad och härlig och soft och jag glittrar som Edward Cullen osv osv osv. Japp. ALLT ÄR PERFEKT OCH JAG ÄR BÄST. Punkt.
Det ligger en prinsessa i min säng. För henne är klockan sex på morgonen men hon höll sig vaken ända tills nyss och vi låg på mitt överkast och lyssnade på dålig musik och spådde oss på iPoden och skrattade åt overkliga saker och hon ville så gärna inte somna för hon var så uppe i varv men så trött. Hela hon var som en liten energiboll och det enda som avslöjade hur trött hon var var att hon inte riktigt kunde fokusera med ögonen. De var alldeles grumliga. När klockan slog nio sa jag att du kan sova nu min älskade, vi har ju hur lång tid som helst på oss att hänga, och så frågade vi iPoden vad vi skulle drömma om inatt och den svarade 'Sann Romans'. Sofia har fantastiskt konstig musik på sin iPod. Sitter och lyssnar igenom den nu och plötsligt är jag fjorton igen och Viktor Gänger kommer på och jag vill smälta.
Överhuvudtaget blir jag fjorton igen med denhär personen i huset. Vi traskade runt på Venice och åt spenatsallad och hon nöp sig i armarna tre gånger för att solnedgången var så fin och det kunde inte vara påriktigt. Och sen gick vi hem och lyssnade på Fest Hos Mange och Mange Bjuder och hon visade mig alla andra konstiga videos och fenomen som svenska fjortonåringar obsessar över och jag tänkte wow ändå dethär är ju alldeles strålande.
Sen öppnade hon resväskan och drog upp det bästa jag varit med om i hela mitt liv nästan. En julstrumpa. Från mamma. Full med koriandernötter och nya strumpor och en sjal hon hade stickat alldeles själv, duktiga mamma, och jag smälte för andra gången. VÄRLDENS BÄSTA MAMMA RA. Hängde upp han på lampan i brist på bättre krok och fick ett kort från mormor och en strålande bra nyckelring från min moster och Soffs hade Karamellkungen-godis och massa kläder från min garderob med sig.
Jag har överanvänt orden fantastiskt och strålande och har inga nya på lager. Makalöst kanske. Eller lysande. Ska gå och killa prinsessan på ryggen för att få utlopp för mina känslor.
Lever mindre i nutiden än jag någonsin har gjort förr. Alltid varit lite smådålig på det. Alltid haft ena foten i dåtiden, för där är allt fint och sockrigt och fantastiskt och ÅH KOMMER NI IHÅG? Nostalgi är som en drog för mig. Jag vill alltid tillbaks till när jag var femton. Eller nej, ibland till när jag var tolv eller sexton eller arton också. Till något som redan har varit, hursomhelst. Allt var alltid bättre förr. Timeline på facebook ger mig ångest. JAG var tillochmed bättre förr.
Med andra foten är jag i framtiden. I det som är fint och sockrigt och bra men INTE har hänt än. Det som kanske händer och som jag ibland tillåter min hjärna att spinna alldeles för långt på. Man ska sluta vid en realistiskt punkt egentligen. Fötterna på marken är ohsåviktigt. Jag vill inte vara en flake.
Jag vet att jag har sagt det förut. GnällMarika, vem orkar. Men jag använder det lite för att pusha mig själv. Det är en ständig förbannelse att aldrig kunna vara helt i stunden. En jag är fullt medveten om. En jag vet att jag kan styra upp om jag bara fokuserar lite och slänger in mig själv i det som är. Slutar planera hur det blir sen eller hylla det som var förut. Och för att göra det krävs något att sätta tänderna i. Något som inte omfattar en miljon timmar framför datorn (jag hatar datorer. fast älskar. fan) och min egen pappa som chef. Att jobba för en nystartad internetradiostation som är underhunden i en cirkus av jättar i stil med Spotify (och Pandora som är den största i världen men som bara finns i USA) är ju egentligen karatespännande. Jag vill så gärna, på ett sätt. Men det funkar inte när jag bor i kontoret och måste ta skit från karln som redan irriterar mig till döds minst en gång om dagen. Jag är helt medveten om att jag är en drömmare med huvuden i molnen och utan större koll, men när jag bestämmer mig för något så genomför jag det. När jag vill ha disciplin så hittar jag den. Jag må förvandlas till ett stresstroll på kuppen men det kanske det kan vara värt, nu när jag ändå inte har några vänner som kan klaga på att jag aldrig hinner umgås. Jag är inte den smartaste fisken i vattnet och jag var stressad mest hela tiden och jobbade tre gånger så hårt i skolan som många av mina vänner, men det gav förihelvete resultat och jag är nöjd. Ni ska bara veta vilken pluggis jag var. Så jag kan om jag vill. Men inte på dethär jobbet.
Så nu ska jag hitta ett annat. Om det så bara är ett sketet caféjobb är jag nöjd. Jag får lön som jag känner mig värd, jag kommer ut ur huset, sliter rent fysiskt och får dessutom prova på att faktiskt jobba på engelska. Och om exakt en vecka ska jag krasha tio lektioner på Santa Monica College. Man går in och sätter sig i klassrummet även fast klassen är full och man inte egentligen får gå där. Har man tur låter de en sitta kvar, och då har man successfully crashat en class! Då går man där sen. Hur kul låter inte det? Och en av tio borde jag ju få. Ska läsa Engelska 1 för det måste man innan man får läsa Creative Writing, vilket är allt jag vill (förutom möjligen kinesiska) och om jag kommer in nästa vecka kan jag läsa det i en komprimerad kurs på bara sex veckor. Perfekt. Kommer vara alldeles jätteockuperad i hjärnan och prata engelska mest hela dagarna. Och så kommer min kusin imorgon också. Det blir en annan sorts ockupation men bra det med. Och för att komma härifrån ska jag nu ut och möta upp en Nick som ska lära mig skatea. Rebecca sa att jag skulle ta alla både onaturliga och naturliga chanser jag fick att skaffa vänner. Jag lyder.
Det är annandagen och jag tänkte återgå till vanligheten genom att få lite jobb undanstökat och svara på lite mejl och rensa upp lite och sådär. Istället har jag suttit inne hela dagen och skypeat med viktiga personer och hinkat glögg. Det går bra nu. Klockan sju på kvällen finner jag plötsligt mig själv smålullig och sömnig och inte alls i stånd att skicka jobbmejl eller kolla upp viktigheter.
Ska ägna resterande tid åt att beundra mina juliga naglar (fulla av snöflingor och guldstjärnor och presentsnören. ish.) och kolla på Home Alone. Spola tillbaks ca tio gånger till scenen när Kevin tappar båda matkassar och heja på som tusan när tjuvarna halkar runt i alla hans fällor. Men först ska jag väl lämna tillbaka julgranen till Jeff and Julio. Tycker fortfarande de kan skänka den till oss på heltid egentligen, de har ju för tusan tre andra. Vem skaffar fyra julgranar? Jeff och Julio gör. Vem skaffar noll? Jag och pappa gör. Vi är inte så himla juliga av oss, nej. Fast jag har glömt berätta att jag faktiskt fick en present av pappa. Vi strosade runt på boardwalken och han kom plötsligt på att jag borde få mig en klapp. "I have 16 dollars in my pocket, what can I get for you?" undrade han artigt och jag funderade ett slag och kom bara på att jag ville ha en såndär mysig hippietjocktröja som alla Venice-bor glider runt i, men den kostar 35 minst, så jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Glass kanske, tänkte jag. Men så gick vi förbi en spågumma som erbjöd sig att spå oss båda i handflatorna för 15 dollar. Perfekt, tänkte vi. Dessvärre fick pappa en jättespännande framtid utmejslad medan min löd ungefär såhär: Du kommer leva länge, gifta dig om tio år, få tvillingar (kul iförsig?) och jobba med något kreativt. WOW vad vågat förutspått av henne. Ungefär lika spännande som vårt gamla hus på Venice Boulevard. Karate-ointressant, om än fint och trevligt. Hon avrundade sessionen med att mer eller mindre skrika åt mig att jag HAVE TO BE MORE PATIENT. Om tre år skulle allt lösa sig, sa hon, tills dess fick jag inte vara så spontan och otålig och rak på sak. Jag måste lugna mig lite tydligen.
På dagen den 23e släppte pappa all diciplin och bestämde sig för att vi skulle fira och vara lediga hela julen. Vi köpte svensk julmat för 2000 kronor, fyllde kylskåpet med öl, hängde upp svenska flaggor och candycanes lite här och var i lägenheten och lånade en julgran av grannarna. De hade fyra och vi hade noll, inte mer än rättvist att vi kunde låtsas att den var vår för en kväll eller två. Eller tre. Har glömt lämna tillbaka honom nämligen, han står ju så fint där. Och där sover jag i övrigt, i det lilla hörnet av vårt lilla vardagsrum.
LA är fyllt av flakes. Jag och pappa må ha ganska få vänner var i denhär staden, men så att det räcker för att skrapa ihop till en fest har vi ändå. Så vi skrapade och skrapade men knappt en människa RSVP:ade. Nähä, det kommer väl ingen, tänkte vi. Men det gjorde det faktiskt! Det blev en liten fest minsann. Jag glömde dock ta fram kameran tills de flesta hade gått hem och det bara var ungdomarna och far kvar. Far tror dock att han är ungdom så mot slutet hängde vi alla på balkongen och diskuterade hur man gör för att vara en cool kid in LA. Såma var här också och det var alldeles jättekonstigt. Mitt under dagen ringde hon och sa HEJHEJ när ska vi komma egentligen och sen började båda skratta för det var så fantastiskt och märkligt. Och mysigt. Men dethär är mer eller mindre den enda bilden jag tog. Det är den omtalade Zak, min LA-bästis.
Men sen gick tillochmed dem hem. Såma var jetlaggad och Zak skulle åka och göra något mystiskt i sin polisbil och de andra hängde på. Fester verkar sluta tidigare i denhär stan än i Sverige. Eller så börjar de tidigare kanske. Eller båda. När klockan var ett hade iallafall alla utom Herr inte-längre-inneboende gått hem, och vi hade städat undan lite. Jag kan ha glömt att nämna att pappa har adopterat Herr Inneboende som sin egen son nu och att de hänger på Venice happyhour ungefär varannan dag. Så de här två männen utgör numera den manliga delen av min något dysfunktionella och märkliga LA-familj. Jag är alltså ensam om att utgöra den kvinnliga.
Jag ringde hem till min mindre dysfunktionella familj i Sverige, för de hade just stigit upp på julaftonsmorgon och jag ville säga GodJul och mysa in mig i deras röster och låtsas att jag var där med dem, men då bestämde sig plötsligt far och bror för att de skulle vidare ut på äventyr. De började ta på sig jackorna och säga Hejdå medan jag pratade i telefon. Verkligen tro att de ska lämna mig ensam kvällen innan jul? Jag följde med och det blev en märklig utgång som slutade hemma hos en man vid namn Mike som hade två tvillingdöttrar jag förhoppningsvis ska få barnvakta i framtiden.
Vi vaknade sent på julafton och upptäckte att det var strålande varmt. Simon hade åkt till Malibu så jag och pappa smugglade öl i papperspåsar och parkerade oss på stranden, precis invid Drum Circle.
Och hängde runt på Venice Boardwalk bland alla fantastiska människor tills solen gick ner och det blev kallt. De där två lifeguard-stugorna ser man från vår balkong om man står på tå.
På juldagen, alltså idag, drack vi öl till frukost och kollade på två av de bästa filmerna jag vet.
E.T. Dör vad fint.
Och Love Actually. Världens bästa film.
Sen gick vi på middag hos grannarna vilket var lagom stelt och konstigt och nu kommer två randoms hit för att de kanske vill jobba för pappa. Verkligen glida in på juldagen liksom. Så nu måste jag tydligen socialisera med dem. GUTEN JULEN JA.
1. Real name: Marika McAlevey 2. Detective name (favorite color and favorite animal): Yellow Cat 3. Soap opera name (middle name and street you live on): Hazel Westminster 4. Star Wars name (first 3 letters of last name, first 2 of middle name / first 2 of first name, last 3 of last name): McAha Mavey 5. Superhero name (color of your shirt, first object to your immediate left): Red Radical(okej det stod 'Radical' på usb-minnet. Kul att heta Red Memorystick liksom) 6. Goth name (Black and one of your pets): Black DeVito / Black Peppa. (Båda är ju lika awesome)
Kuuul va? Jätte. Nu tror ni att jag sitter vid min svenska dator eftersom jag har massa prickar på bokstäverna, men det gör jag inte. När jag är lat (svenska datorn står precis bredvid och är på...) googlar jag 'grona artor' och kopierar bokstäver. Har därmed hängt fett mycket pa www.gronaartor.se. Standard hängsida a la Marika.
Nu ska jag på fest hos 'Julio and Jeff' pa våningen över. WOOOOP
Vill spy på pappa. Fantastiskt frustrerande karl verkligen. Det är därför han inte får läsa min blogg, för att jag vill kunna säga så. Undrar om han läser ändå, i smyg. Antagligen. Spy.
Fast idag har egentligen varit karatebra. Hängde på IKEA och blev alldeles homesick, ville köpa allt som påminde om Sverige eller hade svenskt namn. Köpte ett överkast istället. Ett lila. Testlåg på det medan jag killade mig själv på ryggen och kollade på julkalendern och skypeade i två timmar. Blev saknig fast inte efter kylan. Det är soligt här. Jag går i tjocktröja om dagarna. Spatserar runt, funderar. Vad håller jag på med egentligen? Hemskt oklart. Jag har 18 dollar på banken och ingen aning alls. Något har hänt, jag är helt lost. Alltså ovanligt jättelost, även för mig.
Jag har alltid velat prova vara hippie. Eller vad menar jag med det egentligen, det är bara ordet som lockar. Vad jag menar är en person som inte bryr sig så mycket. Eller som bryr sig men inte på samma sätt som vi andra bryr oss. En sådan som lever på utkanten av samhället och har sina egna regler och koder och åsikter. Jag tänker att livet nog måste vara lite färgstarkare för en sådan person. Och lite lättare, fast samtidigt mer spännande, men mindre komplicerat, och mer primitivt. Roligare, helt enkelt. Och plötsligt inser jag att nu är min chans att prova egentligen. Och även om jag i slutändan tror att jag skulle tröttna på allt flummeri så vore det ändå strålande kul att bara ge efter totalt och bli allmänt märklig och Venice-ig i några månader.
Men jag får inte för pappa.
Han accepterar inte mitt planlösa lallande. Man ska ha koll, man ska ha pli, man ska alltid veta vad som händer runt omkring en, man ska ha fötterna på jorden och kunna försvara sig och vara i perfekt form och jobba hårt. Vi är alltså rätt olika på den punkten. Just nu iallafall.
Men pappa ändrar sig lika ofta som jag. Han är egentligen den största livsnjutaren jag vet. Nu jobbar han hårt i några år så han kan bli rik och aldrig mer jobba och sen ska han lalla senare i livet. Eller nej, inte lalla påriktigt. Inte på samma sätt som jag menar. För man ska förstås ändå alltid ha full koll. Skjut mig när jag inte har det längre, säger han, när jag inte makear någon sense längre eller kan ta hand om mig själv. Skjut mig nu isåfall, säger jag. Jag makear ingen sense alls.
Och jag tror inte han kan banka ur den aspekten av mig, hur mycket han än försöker. Och tro mig - han försöker. Kallar mig scatterbrain och skäller ut mig minst tio gånger om dagen för att jag inte är med på noterna. Vill att jag gör yoga minst tre gånger i veckan, är bättre bilförare än hela resten av LA sammanlagt, pratar flawless engelska, har perfekt hållning, städar lägenheten varje dag och är den snabbaste assistenten i världen. Han menar förstås bara väl. Men det går liksom inte, far. Inte just nu.
Så jag varvar väl Venice-extas och inre frid med att känna mig värdelösast och dummast i världen typ. Och så en dos hemlängtan på det. Spännande mix ändå ju.
Idag är jag en övertaggad parvel. Eller var. Nu är jag trött i smyg fast ändå full av energi. Överskott från tio dagar i sängen. Men orkar inte projicera överhypen på att läsa hundrafemtio oöppnade Radical-mejl eller städa huset. Vill bara leeeeka. Spelade fotboll med en man iförd tomteluva och ett diskställ på det idag. Alltså han hade monterat ett diskställ på tomteluvan typ. Det var kul och häromdagen lärde jag känna The Little Devil, som pappa kallar honom. Men han kallar sig själv för The Caveman och han är ungefär lika mycket Venice-symbol som han i headern (som förövrigt heter Harry Perry och är yogalärare och knappt kan gå utan sina rullskridskor- eller jo han kan men det ser liksom onaturligare ut än när han rullar fram- och han säljer sin musik på skiva och har glidit runt på Vencie Boardwalk mer eller mindre vareviga dag sen min pappa bodde här när han var tjugo. WOWI). Iallafall, jag berättade för Caveman att vi är grannar nu och kommer ses flera gånger i veckan och då skakade han min hand och sen posade han såhär för mig:
<3 Mina grannar alltså. Knäppaste neighbourhoodet i världen typ.
Och mina riktiga grannar, alltså de som bor i samma hus, ska snart få en kalasfin liten lapp i sin brevlåda. Pappa sitter och knåpar ihop den nu, den featurar en berusad svensk tomte som gapar kanonstort och har en asfet pratbubbla vid sig där det står att alla är inbjudna till ett typiskt svenskt julfirande i kombi med housewarming på fredag. Min spontanta tanke är ÅH DÅ FÅR JAG KANSKE ÄTA LUSSEBULLAR, för det är förstås jag som måste fixa all mat och dryck sa då tänkte jag ta med mig herr inneboende på en sväng till IKEA. Och där borde det ju finnas lussebullar, kan man tycka? Är brutalt sugen på det. Och tycker hela USA borde få prova det dessutom. Är tydligen inte ett fenomen här. Skall införas. Och mitt i all min extas skriver Såma på facebook att hon landar i Lalaland just på fredag och vill hänga sönder i tre veckor. WAAAAAOOOOW.
Så. Det är alltså inte synd om mig längre! Bra va?
Min pappa är nästan lite arg för antibiotikan funkar så bra. Han tycker nämligen inte man ska ta massa piller och hålla på, kroppen ska läka sig själv. Jag är benägen att hålla med men ibland funkar det bara inte. Han tycker dessutom precis som jag att sjuka människor är töntiga, så han har därmed gått runt och tyckt att jag är töntig i en vecka nu. Tror han är mer lättad än jag över att jag äntligen kan prata och ser ut som en vanlig människa igen osv. Men han har varit fin ändå. Lagat enorma grytor kycklingsoppa, köpt glass och killat mig under fötterna och sånt. Och nu är jag tillbaks på banan igen. Nästan. Ska fira med att dricka virgin drinkar hemma hos en Robin i Marina Del Ray och hoppas på att överta några av hans tjejkompisar. Han åker hem till Sverige nu så jag kan få dem sa han. De flesta är asiater, tillade han också. Så att jag vet liksom. På tal om det åt vi middag på Maos Kitchen idag. De hade Mao över alla väggarna. Lite creepy men gott och min fortune cookie sa att "nothing can stop you from reaching your goals".
Synd bara att jag inte har några goals. Pappas lapp sa "a great business venture will reveal itself to you soon" (eller nåt sånt) och det lät ju bra för Radical osv, men egentligen hade det varit bättre om vi bytte. Pappa har ju goals och jag behöver ju ett jobb. Men istället ska jag hålla på och nå mina mål istället. Vilka mål??? Kanske ska skaffa mig några nu, fort, så att det gills om jag applicerar dem på denhär lyckokakan? Fast vad hemskt det känns att säga att man inte har några goals. Alla har väl goals? Men jag har bara inte riktigt listat ut mina än. Listar man någonsin ut vad man vill? Eller är det så att folk som tror att de har allt utlistat för sig bara inbillar sig det, att man liksom kan bestämma sig för att OKEJ DET HÄR VILL JAG GÖRA, och sen vara lycklig med sina inbillade drömmar och sin inbillade stabilitet? Förmodligen ja. Man ska inte hålla på och vela så mycket, då kommer man ingenvart. Synd att jag är ungefär den mest beslutsångestiga personen i världen då. Önskar ganska ofta att jag hade en Millan (min bästa rådgivare här i livet, trots att jag alltid blir arg på henne för att hon är så bestämd om allt. hon är bra när skon klämmer, och har alltid svar på tal) i huvudet hela tiden. Som min personliga lilla rådgivare som tog alla svåra beslut, hon kunde typ bo på min axel och äta öronvax eller bo i min hjärna och äta dåliga tankar och mardrömmar och allt som är dumt i hjärnan. Typiskt bra grej att ha ju? Det finns en snubbe på Venice Beach som säljer Good Advices för 1 dollar. Kan kanske bli stammis hos honom istället. Bra business ändå.
Jag har en massa bilder. Som jag vill göra något med. Har förberett ett facebookalbum men vågar inte lägga upp det än, för det innehåller inte en enda bild på en amerikan. Det är bara svenskar hela högen. Och då kommer folk tro att jag inte har några vänner här, vilket förvisso är nästintill sant, men bara näsintill. Jag har ju en handfull hangarounds, som faktiskt har ringt flera gånger denhär sjukveckan och frågat när jag blir frisk egentligen. Så jag måste helt enkelt se till att träffa dem snart och knäppa lite foton på dem, så att jag kan bevisa att de existerar och att jag inte är ensammast i världen. Fast det faktum att jag tänker så, och dessutom erkänner det här på bloggis, gör mig ju ganska ensam och patetisk ändå i slutändan? Det finns en t-shirt på Venice Beach med en bild på han med skägget från The Hangover och en varg. De ylar mot månen och så står det ONE MAN WOLF PACK. Jag identifierar mig så himla mycket med den tröjan. Vill ha han, har klämt på honom och provat honom flera gånger. Ska önska mig i julis. Marika the one man wolf pack. Jag är fantastiskt patetisk verkligen! Jag vet. Det är kul att förnedra sig själv. Lite som omvänd självömkan. Det är kul att ägna sig åt självömkan också för den delen, men nästan roligare med självnarr. Jag skrattar hela tiden.
Vi åkte upp i Santa Monica-pariserhjulet och var inte alls redo för hur högt det var. Sen ville de dessutom aldrig släppa av oss. Tror vi åkte ca sju varv. I slutändan satt vi lite halvsnurriga och illamående och undrade om man behövde säga till de som jobbade där att man ville gå av. Det är fortfarande oklart om man behövde och jag kommer inte riktigt ihåg hur vi kom av i slutändan. Vi kanske fortfarande sitter kvar?
Såhär fin är Santa Monica-piren iallafall. .
Och så hälsade vi på tomten at the mall! Ni vet som i filmerna. Det var gratis om man inte fotade sig med honom, men då fick man inte heller sitta i hans knä och det var ju lite synd. Man fick dock önska sig något men vi kom inte på något utom världsfred, vilket verkar så himla elakt att be tomten fixa? Så då fick vi diskutera annat med tomten istället. Såsom hur rädda vissa av barnen som hälsade på honom blev och ifall Joel kunde tänkas vara släkt med tomtemor. Hon stod precis bredvid och var ganska säker på att hon hade någon anknytning till Sverige, och förmodligen också till Joel tyckte hon. .
Ibland hänger jag i Hollywood. Det är egentligen inte så coolt där som man kan tro. Man kollar på stjärnorna och sen är man klar typ. Pretty Woman-hotellet ligger där i krokarna också men det är helt jätte-intetsägande faktiskt. En besvikelse. Något som inte är en besvikelse är dock att Robert Pattinson hade stått precis här bara några veckor innan mig. Twilight-sagan fick en egen sten vid Chinese Theatre, precis bredvid HP:s, och jag har nu stått i RPatz fotspår. WAAAAAAÄÄÄÄÄÄÄÅÖOOW. .
Hollywood-skylten är alltid jättelångt bort. Har hört att man kan hikea upp så att man kommer riktigt nära, fast då ser man ju den bakifrån. Men det ska jag göra någon gång. Marc sa att vi skulle göra det den där kvällen då jag inte minns vad vi gjorde. Men jag tror att jag eller Jennifer hade kommit ihåg om vi besteg Hollywoodskylten ändå? .
Jag har alltid velat åka skolbuss. Konstig grej att alltid ha velat göra, men det är bara något som fastnat. Och okej de här stod ju stilla, och halva charmen är kanske egentligen att man vill vara en av skolungarna, MEN, nu har jag iallafall varit inne i en. Vi smög fram till en av chaufförerna och frågade lite snällt om vi fick kika in i bussen och det fick vi. Den var fin och såg gammal ut och hade slitna säten och rundat tak och chauffören stod ute och rökte och skrattade med de andra chaufförerna. Ville flytta in där nästan. Älskar bussar. .
Slavarbete under flytten. Pappa dirigerade, jag gick runt och var frustrerad över att jag inte kunde hjälpa till med någonting och männen arbetade i bar överkropp. Som det ska vara. .
Såhär ser Downtown ut från långt håll. Har inte hängt så mycket där än. Många tycker att det är grått och tråkigt jämfört med resten av LA, men det är där Old Town finns och det var där jag gick på Katy och det finns Koreatown och alla ambassaderna. Så jag tycker det är värt en utforskning någon gång, har bara inte kommit så långt än. Men om man ser en bild av LA med massa höghus så är det förmodligen downtown man ser. Det finns inte massa höghus i LA i övrigt. Det är konstigt att på vissa av vykorten, och i filmen Drive, och i andra kända filmer, porträtterar man LA som en höghus-stad. Det är det inte tycker jag. Fast det är ju inte heller en platt stad. Men det är en platta hus på kullrig mark-stad. För det mesta. .
För exakt en vecka sen gjorde vi Jelloshots för att fira Joels sista kväll i LA. Vi hade tänkt baka pepparkakor egentligen men det såldes ingen pepparkaksdeg (hur kan det inte gör det??) så då köpte vi gelatin istället och blandade lime-jello med tequila. De blev karategott! Herr inneboende var med och pappa skulle ta ut oss alla på öl sen som tack för flytthjälpen och hejdå och allt sånt, men då däckade jag i sängen istället och sedan dess har jag legat så, mer eller mindre. Med undantag från att säga heido till Jolis, hälsa på pappas tandläkare som älskar pappa och alltid ger honom gratis tandvård och nu även gav mig gratis prescription till min penicillin (ja man kan kolla halsen hos tandläkaren här tydligen) och idag då jag lite tafatt försökte hjälpa far och uteliggarSimon hänga tavlorna rakt i vårt nya vardsgrum. Sålänge kollade vi på I Love You Man och jag kände mig så himla träffad. Den handlar om en man som irrar runt på Venice Boardwalk och försöker hitta vänner av sitt eget kön för han har inga. Ouch.
Vill mysa runt och känna julstämning, kolla på NK:s julskyltning och åka skridskor. Dricka varm choklad, fundera på vad jag ska ge i julklapp till folk, frysa (seriöst, jag vill det, det verkar mysigt just nu), äta lussebullar och tända ljus vid middagsbordet hemma. Är så himla julsugen och hemlängtig och allt sånt. Sitter ju bara hemma och kurerar mig, går inte ens ner till stranden och får en dos av FAN VA FETT JAG ÄR PÅ VENICE (för det är rätt lätt att få här i krokarna). Och är ändå tillräckligt frisk för att dagdrömma och vilja göra saker och inte sova hela dagarna. Så då börjar jag längta bort och tänka åååhhh vad alla är mysiga där hemma, jag saknar er.
.
Och så vill jag vara med Rebecca. En av de knäppaste och finaste människorna jag vet. Hon fyllde nitton igår (GRATTIS FINA) och det diskuteras hejvilt hur det ska firas i en grupp på facebook, som jag är med i av någon anledning. Och hon beskrev sin dag i ett frostigt Stockholm så fantastiskt fint att jag dog lite och ville vara där med henne, dirr.
.
Jag tycker om henne. Och alla andra. Världen är fin. Som snus. Eller sockervadd. Jag bara önskar att jag fick gå på julmarknad och äta lite brända mandlar och sånt, bara för en dag, och sen komma tillbaks hit.
Ska klacka ihop Jennifers röda converse i varandra tre gånger och säga "There's no place like home", och se vart jag hamnar. Går och gör det nu.
Jag sitter och dricker varm mjölk med honung och tänker att jag borde byta lakan och klippa naglarna och fixa julmusik till Radical och ringa the accountant och ladda upp alla nya poplåtar och en miljon andra saker. Men jag är fortfarande sjuk och det spöregnar. Jag orkar ingenting utom att lyssna på ledsna låtar och ligga och gny i soffan. Tycka synd om mig själv. Typiskt bra medicin, man blir ju verkligen piggare och gladare av sånt. Och så finns det massa människor jag vill prata med men jag klarar rent fysiskt inte av att prata. Så det får också vänta. Självömkan är ett spännande fenomen. Jag är en wuss.
Pappa sitter och berättar för någon på telefon om hur mycket herr Inneboende hatar 'Pumpkin Kids'. De hade suttit i bilen igår och pappa hade höjt när den kom på radio och Simon hade blivit så arg att han ville slåss, sa han. Han ville träffa folket i Foster The People så han kunde PUNCHA THEM IN THE FUCKING FACE. Ganska kul med så mycket agg. Det och Saturday Night Live med Katy P som host har räddat de tre senaste dagarna från att ha varit de tråkigaste i världen. Eller okej det har de varit ändå, men jag har iallafall skrattat. Två hela gånger. Fast det gör ont när jag skrattar. Och det gör ont när jag äter men varm mjölk med houng är kalasgott och att dricka det känns ungefär som att vara fem igen och just ha kommit in från pulkabacken och få varm mjölk med honung och en kanelbulle av världens bästa mamma. Bara att mamski inte är här och jag varken har ätit kanelbulle eller lussebulle eller pepparkaka eller nåt sånt kult och gott sen jag lämnade Sverige. Ni förstår hur svårt jag har det. VÄRLDEN ÄR SÅ HIMLA HÅRD DET ÄR SÅ HIMLA SYND OM MIG I HELA TRE DAGAR HAR DET VARIT SYND OM MIG OCH DET GÖR ONT NÄR JAG SKRATTAR OCH JAG FÅR INGA LUSSEBULLAR OK?
Har karatehog feber. Ligger och yrar i sangen hela dagarna, med tillfaliga avbrott for att typ ligga i badet eller forsoka trycka i mig lite nudelsoppa. Forsoker kolla Glee men ogonen borjar bara vattnas efter typ fem min. Det suger, och det finns ingenting man kan gora. Grannen kom over med hostmedicin och massa tabletter till mig och sa: 'get better sugar' och det tyckte jag var hur fint som helst. Aldrig haft sana sorters grannar forut! Joel har akt hem och det var val kanske tur for jag kan ju knappt rora mig, men anda lite tomt. Det kanns som att han har varit har hur lange som helst pa ett satt, for vi har hunnit gora sa mycket. Och det ar ju bra!
Nu vattnas ogonen och jag orkar inte fokuera pa tangenterna mer.
Hajhaaaj. Nu har vi flytta till Venice Beach. Hur fett som hest. Dessutom ar den har fantastiska parveln har, bara i en dag till, sa det har varit fullt upp hela veckan. Nu ska vi ta Pucken till Getty Museum. Darifran ser man hela LA! Och igar bondade vi med Mr Venice, han i headern. Waaaaow.
Nu flyttar vi från dethär äckelhuset om några dagar. Herr inneboende kallade det för ett slott. Ett femstjärnigt sådant. Så jag kanske har överdrivit lite när jag har sagt att det är så himla äckligt. Det beror kanske lite på vad man jämför med. Och flugorna är borta och häromdagen pratade jag för första gången med vår granne, the crazy cat lady! Hon bor dörr i dörr med oss och hon har typ sju katter och fem hundar, eller något. Klär sig i massa rosa och gröna kläder och sminkar sig alldeles för mycket och går lite konstigt vaggande. Ibland kommer en äcklig doft inseglande från hennes lägenhet när hon har glömt tömma kattlådorna, dessutom hör man henne alltid skrika på sina husdjur så att väggarna vibrerar. Vi säger hej när vi stöter på varann men har aldrig utbytt fler ord än så, men så häromdagen kom hon plötsligt instormande i huset när vi precis stigit upp. Jag satt och slevade i mig yoghurt iförd mjukskläder vid mitt skrivbord och herr inneboende låg och sov på matbordet. Crazy Cat Lady är tydligen building manager och hade fått för sig att ha oannonserad visning sådär på morgonkvisten. Hon pratade i 180 och sprang runt och sa hela tiden till oss: ”I think they like it, I think they want it, don’t you, don’t you?” om de fem livrädda japanerna som gick husesyn i vårt yberstökiga lilla hem. Sedan frågade hon vilka tusan vi var egentligen, jobbade vi på radiostationen?, och jag sa att jag var dottern och att herr inneboende var en vän, varpå Crazy Cat Lady höjde ögonbrynen och fnissade lite, och sen sa hon att hon var rätt cool för att vara building manager och att vi ungdomar fick lov att ägna oss åt vilka ungdomsaktiviteter vi ville under hennes tak, inga probs. Hon avslutade med ”I mean I know I like to smoke myself some pot now and then”, och sen föste hon ut japanerna och försvann.
. Så det var en rätt spännande encounter. .
Området vi bor på suger rätt mycket. Hade tänkt fota lite och visa och kanske visa mitt rum och såntdär men vem bryr sig egentligen? Jag skulle inte direkt bry mig. Visade apelsinträden utanför fönstret för Tove & Camilla på skype igår, det får räcka. Det är inte gångavstånd till någonting upphetsande alls, utom busshållsplatsen, och jag har inga vänner i krokarna. Men DOCK är det ju yard sale varje lördag, en enorm sådan, och så har vi förutom the Crazy Cat Lady också ett lesbiskt par till höger, ett antal överviktiga latinos mitt emot och icke att förglömma BIKER BOB. Han pratar tysk läderengelska och är med i ett riktigt motorcykelgäng. Mekkar jämt med sin hoj och sportar ett typiskt mc-knutteskägg och tattueringar och sånt. Pappa har sett till att bli vän med honom, för såna människor vill man ha på sin sida säger han. Dessutom ska han hjälpa oss att flytta, mot en kall öl. Med honom, pappa, herr inneboende och Joel som är på väg hit just just nu, behöver jag förmodligen inte lyfta ett finger i denhär flytten. Jag kan bara fokusera på att köra Pucken uppochner längst Venice Blvd med ett gäng flyttkartonger. Strålande.
Men åh. Skrev ett aslångt inlägg som försvann. Är frustrerad. Vill bädda ner mig i sängen och kolla på någon mysig film och äta glass och vara själv i mörkret utan hjärna, men jag har inte gjort någonting vettigt alls idag så därför kommer jag bara få ångest. Ibland kommer man liksom ingen vart, hur mycket man än försöker, och det är så extremt irriterande och man vill bara sparka till sig själv och säga men vafan ryck upp, men det går liksom inte. Man sitter fast typ.
Ibland hjälper det att städa. Det är sant. Man skrubbar och dammsuger och lyssnar på musik och fixar och donar. Man använder händerna, gör något konkret och ser resultat. Jag gör alldeles för få konkreta saker om dagarna. Det är alldeles för mycket som är oklart och abstrakt och märkligt. Ibland tänker jag att det vore fruktansvärt skönt att bli typ bilmekaniker eller rörmokare. Gå till jobbet varje dag och slita och svettas och bli smutsig och arbeta rent fysiskt, och sen gå hem och ta en dusch och vara klar. Men jag inser ju att jag behöver ha tusen saker att fixa och jämt skriva listor och fundera och försöka komma underfund med saker och vara kreativ och försöka bestämma mig. Jag funkar bäst så. Men ibland är jag extra oeffektiv och okunstruktiv och då är det en jobbig dag. Som idag.
Så nu ska jag städa satan, till jättehög musik så att jag inte kan höra vad jag själv tänker. UteliggarSimon är på äventyr någonstans i stan och jag hoppas han inte kommer hem på flera timmar. Behöver vara själv lite.
