madkeso

KÄNNER MIG HELT NY. Fick feber och låg hemma i bitterhet och svett i några dagar. Trodde aldrig det skulle gå över, trodde sommaren skulle regna bort innan jag hann njuta, trodde kontot skulle hinna gå back och jag aldrig ens skulle kunna åka bort i höst osv osv. Nejmen typ lite den stämningen ändå. Kan ej heller låta bli att kritiskt självgranska min mesighet - VEM ÄR JAG SOM BARA WHINEAR, BLIR SJUK, HAR ONT I KNÄET, GRÅTER OSV. Alltså GIVE IT UP Marika. What have I become?

Så tänkte jag.
Men SE! Nu strålar solen, knäet funkar (om än scarcely), febern är borta, halstabletter räddar mig när jag skrikskrattar mig genom dagarna med stjärnindivider i form av gullungar i alla åldrar mellan 1 och 6 och jag bara MÅR. Oj övertaggad ändå, blev ju verkligen frisk typ imorse? A men ändå. Min nya kompis (återupptäckten från paragraf 2 från förra inlägget) sa något om det här med nyanser och svackor och ups. Och okej man har ju kanske hört det förut, men det tåls att höra igen - bergochdalbana är ju roligare än plain plain plain. Jag kan väl få förstärka mina deppdagar med tårar och klagomål och sedan få förstärka mina peppdagar med solsken och krydd? Det har väl inte ni med att göra. Livet blir roligare så. Hellre tråkigt tråkigt tråkigt ROLIGT, än halvtrist halvtrist halvtrist halvtrist halvtrist och så vidare i det oändliga. (Usch observera hur livrädd jag faktiskt är för halvtristheten - niotillfemjobb, volvovillavovve, tvåsamhetiförstorutsträckning, sammaplatsförlänge - jag är skräckexemplet på anti-halvtristheten - den som aldrig låter sig själv vara nöjd ens när hon är det. eller jo flyktigt då, överhajpad, som idag. låt mig va.)

Efter hundra kilo snor från gråtande unge på axeln hela eftermiddagen (inte mig emot, eller synd att hon va ledsen liksom, men kul att få ha unge på axeln ju) traskade jag genom min nya favvoplats Humlegården bort till före detta kontor. Tänkte åhnaj nu måste jag deala med allt sånt här också. Skypeade med chefen (läs: pappa). Det visade sig att jag inte behöver deala med någonting nästan ungefär. SCOREEEE. Då tänkte jag: jag vill aldrig deala med nånting nästan någonsin (läs: inte nu i sommar iallafall) så sen dess har jag startat en fanatisk skriva-av-mig-ansvaret-spree. Unsubscribeat mig från alla dumma mejllistor man någon gång signat upp sig på och som gör att mejlboxen är cluttered up med x antal dumma brev om dagen som man ändå bara raderar (fast det kanske bara är jag? eh jag menar, var jag) och avstyrt stressfulla planer och såntdär.

Känner hur jag sakta kryper in i en: don'tworrybehappy-period.

Det värsta med det är att jag faktiskt tror att det är pga sommaren. HUR FÖRUTSÄGBARA ÄR VI LIKSOM? Ta mig till solen så blir jag solen.