madkeso

Igår var en bra kväll och idag var en bra dag.

En sak jag älskar: när man återupptäcker eller (ännu bättre) för första gången UPPTÄCKER en person som man har känt/känt till karatelänge men aldrig riktigt haft så mycket till övers med. Man kan ju tycka att det skulle kunna vara sorgligt eftersom man kan se det som att man missat hela personen i frågas tidigare existens i ens liv, men jag ser det snarare som att man själv har mognat/åldrats/förändrats/öppnats upp och nu plötsligt har rum för något i sin tillvaro som man förut inte hade rum för. Och sånt är ju spännande och kul.

Och så tycker jag om barna och när de sitter i mitt knä och jag drar dåliga skämt eller försöker rimma på konstiga ord och de skrattar och sen målar jag fjärilar i deras ansikten och de snurrar runt i pirathattar eller prinsessklänningar (erkänner ändå en viss svaghet för cupcakeiga rosa prinsess-skapelser fulla av glitter etc. att man aldrig ägt och kanske aldrig ens kommer ha på sig en sån? synd.) och sen berättar man om nåt kul ur sitt liv och de lyssnar jättenoga och insuper varenda ord och sen leker man banankull i ösregn, vilket man inte vill, men ändå inte kan låta bli att skratta åt.

 

Och man är bakfull därför att man kvällen innan för första gången snubblat in på Trädgården och blivit så awestruck att man mer eller mindre suttit och kedjerökt och glott runt sig. Suttit tyst i flera minuter bara för att sen kasta sig in diskussion om HUR FETT DET ÄR HÄR med någon som är lika orutti (och som är anledningen till paragraf 2 - HEJ DU ÄR JU ASSKÖN!) som en själv och som säger "dethär är liksom trailern, nu taggar vi inför filmen" (Ja ni hör ju)

Och så när D kommer hem och är på skämthumör och börjar prata med eventuella redskap eller liknande och typ ropar till telefonen när den ringer att aaa vänta jag kommer snart och säger åt micron som piper att sluta tjata och sånt.

Jag gick hem från jobbet och gick vilse för att jag var i mina egna tankar och jag glömde bort att jag hade morrhår kvar från ansiktsmålningen och förskolansdags-paraden. Fick glass och pussar (ehm kanske två av livets viktigaste beståndsdelar bara där liksom) av J och köpte nya skor. Kom hem och åt soppa och knäckebröd och dum som jag var försökte jag sen ladda ner ett program och hujedamej nu håller nog hela datorn på att krasha, men nu kan jag tvinga mig själv lyssna på nya Knife, eftersom jag ska dit imorrn, och det är inte bara datorn som krashar utan det är jag också.

(Och det var kul igår men ändå drömde jag obehagligheter och vaknade tung och nervös och drack massa koppar svart guld som inte hade någon inverkan. Och knäet börjar göra ont på riktigt. Alltså svullnaden går ner men det gör ont som att det är nåt trasigt, nåt jag måste laga)

 

Klockan är snart nio, det får duga så.

kul att jag just fick ett sms av rebecca som ska öla med min pappa? vem är han ens? VAFAN ens?

Hallå världen vart tog din sanity vägen???
Herregud jag behöver en paus från allt. Jag kan inte hantera livet ännu. Sätt inte mig på en plats där jag måste ta in, ta itu med, förstå mig på mer än typ... naturnära vackerhet. Makear det någon sense? SLÄPP INTE LÖS MIG OCH MIN FELHET, STÄNG IN MIG I UNGDOMENS NAIVITET EN LITEN LITEN STUND TILL. Eller nej jag måste ju ur den, men det här är inte sättet, jag hamnar på fel ställe, jag går fel väg, jag trampar snett och vrickar till saker och det gör ont och ändå struttar jag på som en blind idiot. Och jag förstår än mindre än vad jag förstått och jag tycker om mindre och jag mår mindre och förmår mindre och man kan även ta mig ord för ord, literally, för jag STRUTTAR FAKTISKT PÅ SÅ ATT JAG SNUBBLAR for realsies. Eller dansar i för höga skor och tänker världen är min (läs: försöker ge sken av att vara den som tänker det, för är bekant med känslan och önskar att den kunde nå mig igen, men är inte där egentligen) och vaknar dagen efter med ett trippelsvullet högerknä. Ser inte klokt ut. ÄR inte klokt. Solskenshistorian med förskolan börjar på riktigt IMORGON men nu är jag ju inte springbenägen. Åh jag hade kunnat tränga undan livskrismomenten och njutit av solen och barnen och parken och springet i benen och LEVT I NUET för en gångs skull. Men så ska jag såklart gå och slå sönder det på ett vis eller ettt annat. Och Vero också. Vi skulle ju jobba tillsammans, maj skulle vara vår solskensmånad på förskolan men såklart att vi inte fick det. Hon gick och bröt armen idag nämligen. Jag körde till akuten och pussade men tänkte egentligen på annat för sån är jag, sån är min jävla personlighet (spy på mig) och senare vet jag att bättre person var där och de åt pizza och skrattade och varför är jag inte den som är den? Varför är jag bara den som längtar bort och vill bli förflyttad från verkligheten hela tiden? VARFÖR KAN JAG INTE BARA SLUTA WHINEA. VARFÖR GÖR MITT KNÄ SÅ HIMLA ONT? Haaallåååå världen ta hand om mig! Jag är inkapabel. 

försöker igen då. hittat en randomgirl som skriver som en gudinna och ser ut på samma vis och är den absolut coolaste personen ever och precis samtidigt insett att jag är svartsjuk av mig. det trodde ni inte om mig, det vet jag att ni inte gjorde, för det har påpekats, och jag trodde kanske inte heller eller ville iaf inte erkänna (hallå fulaste personlighetsdraget evz, jag tycker verkligen det) såatteeeh SÅ jobbigt att inse liksom. men därmed har det varit megasvårt att deala with myself. allt jag gör undermineras i jämförelse med hemliga randomgirl. ALLTSÅ VILKEN KVINNA. och så såg jag hennes klotter på en toa på debaser slussen och bah oj wow vi hör typ ihop nu på nåt vänster, fast nej det är ju snarare jag som är läskig, hallå hur obehagligt att hon inte vet vem jag är men jag vet exakt vilken toa hon suttit på? märkliga värld.
men jag vill ju inte ens va som hon. och jag vill kanske inte va som jag heller men TOO BAD då marris. du är ju ganska fast där...
vad jag måste göra: sluta tänka börja vara. DEN HAR MAN ALDRIG TÄNKT FÖRUT. jo och försökt och misslyckats och nej såklart man inte ska sluta tänka (älskar min ångest, anser mig en fullständigare person pga den på något vis. eller liksom fatta om man inte kände så mycket som man känner - tomt??) men jag har gjort nåt faktiskt! har börjat jobba på förskola!! japp. x antal år efter resten av världen rättar jag mig i ledet och måste känna mig en smula för vanlig för sakens skull (dagens ungdom) men är ändå SÅ NÖJD. ALLTSÅ. vilket jobb guys. soligaste man kan tänka sig verkligen. så så simpla är vi (läs: jag). vi behöver sol, kärlek och aktivitet. och så mår vi bättre.
så vad jag försöker säga är att vi vänder blad och återigen entrar el mundo de marika (bögen). välkomna! puss!

Blivit absolut tokbesatt av The Shins. Och då lyssnar jag ju på repeat på repeat på repeat. Och det blir man lugn av. När resten av världen bara gör en olugn och ledsen i själen och man ena dagen är arg för att man känner sig sämst på saker, är bakfull och egoistisk, och sen vaknar upp till det riktiga livet 2.0 (för det "riktiga" livet är man redan i om man bor i ett kallt och alldeles för allvarligt Sverige efter ett år i flummcentret av världen CITEY OF ÄNGELZ), och riktiga livet 2.0 är det regelrätt helvetiska. Det handlar om saker som man ju vet vad som händer, hela tiden, det står ju massa i nyheterna om det nu och vi vet ju, vi vet ju vart samhällshelvetet är på väg, och så plötsligt händer det någon man känner, någon man sovit under samma tak som massa nätter och pratat om viktiga saker med och skrattat och ätit måltider med. Som man kanske aldrig får se igen, nånsin. För så mycket är somliga människors liv värda, tydligen. Äsch det här går inte ens.

Jag testade lite olika kombinationer av mejladresser och lösenord och hamnade slutligen här igen efter 8,75 månader för att jag tänkte att det är april och det är dags att sluta säga och börja GÖRA, och jag har sagt i 8,75 månader att det är dags att ta itu med skrivandet igen SÅ NU GÖR JAG. det.

 

alltså inte som något steg i någon form av förverkling FÖR ATT DET ÄR VÅR (eh, eller jo?) utan för jag att jag vill, för att jag behöver det, för att det är det enda jag vet att jag behöver egentligen, det enda som trasslar ut saker för mig och får mig att känna mig som en smula människa i all den omänsklighet som numera är min ångestbetonade vardag (och har varit sedan verkligheten slog till i slutet av augusti/början av september och klibbade sig fast som en kvävande allsmäktig ohelig individ. tog över, förstörde osv osv.)

Det ska noteras att jag är så fruktansvärt less på mig själv och allt vad det innebär. Det ska också noteras att jag förmodligen börjar skriva igen för att jag (precis som de flesta dödliga själajävlar) har ett enormt behov av bekräftelse och därmed hoppas på att nån gång inom snar framtid ha 30-nånting läsare om dagen igen, för det var ju ändå rätt mycket - och alla andra anledningar jag ger är sekundära. Eller för jag skriver ju på andra ställen, eller inte tillräckligt ofta, men det händer (och när det händer är det så skönt så skönt så skönt, som att pressa vatten ur en dyblöt möglande förfallen tvättsvamp), utan publik, och ja då är det klart att anledningen till att man börjar skriva in public är just FOR THE SAKE OF THE PUBLIC. ja, ni förstår. även den bästa osv osv. Inte för att jag är någon form av bästa. Är sämst ju. Och ja, jag är en stolt men fake-modest svensk, precis som de smarta amerikanerna jag känner synar oss alla för att vara, men ändå är det med ärlighet jag vräker ur mig min sämsthet.

 

Alltså jag lovar, mamma. När jag säger att jag är sämst, då är det för att jag känner så. Men även för att få någon form av respons såklart. I somliga fall vill jag bara bli klappad som ett frommt lamm, smekt med ord som säger att "nej men älskade vän du är ju inte alls dålig, lägg av nu" tills jag ger med mig och säger att "näää du har rätt, jag är väl inte såååå dålig kanske" och min inre katt spinner men min inre eld trampas ändå på för att jag ger vika för saker jag inte står för FÖR NEPP JAG ÄR JU SÄMST, och å andra sidan är det ju mitt sätt att synas, to be honest. Mitt sätt att bjuda på mig själv och vara rolig. För here's the inside scope folks: Förlöjligande av egen person är ENORMT uppskattat i humorväg. Jag är ju de facto en rolig person, enligt väldigt många iallafall (ja, inklusive mig själv, såklart), och där ligger en av nyckelingridienserna - min brutalöppna sämsthet inom vissa ämnen. YES vad alla skrattar när jag med glimten i ögat visar upp/berättar om min totala oförmåga att exempelvis:

• Installera ett nytt program på en dator
• Hitta mellan Svampen och Östermalmstorg alternativt Slussen och Mariatorget 
• Hålla koll på ägodelar vid i synnerhet: 1) avstigning av (samt ibland påstigning eller helt enkelt färd på/med) majoriteten av alla fordon, 2) tillfällen som innefattar dansande och/eller intagande av alkohol och 3) tillfällen som innefattar på/avtagning av ytterkläder.
  
  Ja listan kan fortsättas men vi sätter punkt för punkterna och går vidare till att filosofera över vem den enstaka personen som fortfarande är inne och kollar nästan varje dag är. Jag tänker ÅH VEM ÄR DET SOM VILL DETHÄR LIKA MYCKET SOM JAG, men inser fort att... ja juste, min egen sidvisning räknas ju som en = det är jag. det är en del av mig som gått in här x antal gånger i veckan för att försöka hitta nåt, klamra mig fast vid nåt, inspireras av mitt forna jag kanske JA VAD VET MAN ENS. komma fram till något. Och nu tänker jag försöka igen. Nu tänker jag. 8,75 månader äldre och gudvethur mycket hjärndödare.

jag är väl en jävla hejare på att packa. någon talang måste man ju besitta. ville bara tala om det. nu går snart bussen. tut tut jag ska dricka mjölkchoklad och nysa på alla så att ingen vill sitta bredvid mig. sjuk och äcklig och hemskt konstig till mods. hejdå staden. it's been a blast.

Igår var jag och såg Katy Perry-filmen med Sima och hennes syster. Hade konstant gåshud genom hela, så himla bra. Sen skulle vi upp på en rooftop i Downtown LA där man kan se hela stan och dricka exklusiva drinkar men jag har förstås gått och blivit sjuk såhär sista dagarna och jag orkade inte klä upp mig och stå i kö och sånt. Istället åkte vi till Westwood och rökte vattenpipa med smak av Sex On The Beach. Så stabilt. Idag är det söndag och min sista dag i stan och jag måste packa, städa, styra upp och JOBBA. Vem tackar ja till ett jobbpass KVÄLLEN INNAN man ska flytta ifrån en plats. Marika. Idiot. Inte visste väl jag att jag skulle vara sjuk dessutom. Så denhär dagen är inget jag ser fram emot. Och inte morgondagens 9-timmars bussresa heller. Men a girls gotta do what a girls gotta do och om jag fortfarande är sjuk imorgon kanske jag iallafall kan sova på bussen, vilket jag annars aldrig brukar kunna.

ILANDSproblem och ingen inspiration till att skriva om något annat just nu. Tack hej det var allt.

Om 25 timmar bor jag inte i LA längre.

 

 

Varför blir allt alltid hundra gånger bättre och finare när man vet att man snart ska lämna det? För att människor inte uppskattar vad de har förrän det är förbi. Därför kanske det enda sättet att leva är att vara på ständig flykt - jämt på väg någonstans, och på väg ifrån någonstans. 

 

Jag har alltid undrat om det hela handlar om att vara nöjd med vad man har, var man är, vad man gör - eller att hela tiden sträva efter att ha det bättre. En balans, säger folk när jag ifrågasätter, men kanske säger de bara så för att slippa försvara den väg de själva har valt. Kanske är det inte one or the other som gäller, utan kanske är det omöjligt att få det ena utan det andra? Som att de går fullkomligt hand i hand och det ena inte kan existera  utan det andra. Då måste man alltså alltid vara på väg någonstans för att uppskatta var man är nu. Man måste veta att man ska lämna det (kanske föralltid) för att man ska få den fulla njutningseffekten.

 

Det är precis som med studenten, högstadie-avslutningen och alla korta resor till coola ställen man åker på som man vet att man måste bort från snart. Och nu upploppet, slutet på en längre resa, som periodsvis bara varit jobbig. Som nu är det bästa jag har och som jag klänger mig fast vid och försöker mjölka vareviga ögonblick av. Och jag blir ångestfylld över att jag ska åka, även fast jag sällan varit så säker på något nästan nånsin. Jag bokar upp mig med jobb och sista-minuten-dejter med vänner så att jag slipper hinna fundera, så att jag bara måste stressa mig igenom sista helgen utan för mycket tid att tänka.

 

Här har jag en strand, världens gladaste knäppskallar (fast på ytan bara kanske, men yta är inte helt oväsentligt. Det fyller en funktion både självförtroendemässigt och för flyktig glädje), en egen bil, en surfbräda som jag faktiskt kan stå upp på, alla stammisbarer där bartendern hälsar som att man är vänner och bjuder på en öl ibland, det simpla livet, året-runt-solskenet, världens bästa grannar, två stabila jobb.

 

Men jag måste vara påväg härifrån för att riktigt inse hur bra jag har det. En av mänsklighetens alla förbannelser.

Fast å andra sidan kanske inte en förbannelse, utan en romantiserings-tendens från min sida? När jag tänker tillbaks på alla stadier och händelser av mitt liv minns jag det ofta som enbart bra. Jag glömmer bort allt som var dåligt. Jennifer brukar försöka förklara ibland att högstadiet faktiskt var riktigt jobbigt ibland och att jag faktiskt också tyckte det, ganska ofta tillochmed - men jag vägrar tro på henne. I min nu nittonåriga hjärna var allt flawless när jag var femton.

 

Kanske håller mitt undermedvetna nu på att anpassa sig till att jag ska åka hem, och därmed romantisera det jag kommer vara nostalgisk över senare. Och isåfall är det ju nästan en bra grej, dethär med att man inte inser hur bra saker är förrän man lämnar dem. Har man några veckor av extas (eller ens dagar, jag inser ju hur motsägelsefullt det är att jag skrev mitt rädd-inlägg ca tre dagar sen...) så betyder det ju också att den här egenskapen gör att man blir lycklig i slutet.

 

Och vem vill inte ha ett lyckligt slut?

 

Igår fyllde USA 236 år och det var en så himla bra onsdag. Onsdagar har ju tendens att vara bra i allmänhet, men den här var såklart lite extra. Jag och pappa bestämde oss för att mer eller mindre våldgästa hans bror, Pete, som ju faktiskt BOR I SAMMA STAD SOM OSS. Men Pete är "the lost brother" och the black sheep litegranna, eller utbölingen iallafall, och han bryr sig inte om att hålla kontakt med familjen. Men nu ska jag åka härifrån och karln har fyra ungar, kusiner till mig, som det var dags att hänga lite med tänkte jag. Vi grillade hamburgare och hängde vid deras pool och jag blev bästis med en av tvillingarna McAlevey. De är två år och heter Rowan och Bailey och Bailey ser ut precis som jag ungefär, har alla klassiska McAlevey-drag, men hon tycker inte om mig utan ville mest gråta hos sin mamma (whimp. ne skoja), medan Rowan är mörkare och grönögdare och tycker om att klättra på saker och busa och bli fångad när hon hoppar ner i poolen. Så himla söta kusiner.De andra två kusinerna som är i min ålder och heter Sean och Harry kom aldrig, för klockan blev fyra och de skulle sätta sig i bilen och komma över men jag var tvungen att åka till jobbet. Var hostess och gjorde ungefär en miljon turister ultrabesvikna då alla kom upp och frågade när the fireworks skulle vara. Men det skulle inte vara några fireworks, inte i Santa Monica, för det var förbjudet, och alla deras guideböcker hade ljugit. Piren var smockfull och alla var smockfullA och det var en så himla rolig kväll ändå, och sen lös hela himlen upp av fireworks både norrut i Malibu och söderut vid Marina Del Rey. Jag sprang fram och tillbaka mellan the front patio och the back patio för att avgöra vilka som var bäst, och så åt jag kakor och pratade amerikansk historia med packade brasilianer. Sen kom två schweizare (så himla svårt ord att stava förresten...) förbi som hade varit där dagen innan och dagen innan det, och vi promenerade hem tillsammans när jag slutade och tog en öl på Danny's och då var det folk som smygsköt raketer och fyrverkerier precis på Venice Beach.

 

På vägen hem hälsade jag på Treeman för första gången, alltid velat prata med honom. Han klär ut sig till ett träd och står på styltor och bara smälter in bland alla palmer, helt tyst. Strålande cool man. Little Ed, den egyptiske securityguarden, följde mig hem sen och jag tänkte att fan i helvetet vad jag kommer sakna alla knäppa människor här. Jag är så himla hemma här nu. Idag cyklade jag runt marinan och på vägen hem träffade jag Harry Perry och vi pratade om marathons och yoga och förra året då han firade fourth of july i Las Vegas. Han är lite för normal för att man ska kunna copa med att sedan se honom svisha runt och skråla på sina fula rullskridskor. Det går liksom inte riktigt ihop. Men jag gillar honom. Jag gillar alla. Och jag är inte rädd längre.

Men redo att komma hem en stund.

Man måste tappa tråden ibland och låta saker gå åt pipsvängar, för att sedan städa upp sig och ta sig i kragen och omprioritera litegranna. Nu försöker jag bara njuta av the Pacific, se till att umgås med folk jag kommer sakna och gå upp tidigt om morgnarna. Okej igår gick jag upp tidigt. Bara igår. Gick på yoga med Harry Perry, ute på en gräskulle. Klockan var åtta och måsarna gjorde sina hemtrevliga läten och det luktade sommar och Sverige. Faktiskt. Och jag tar det som ett tecken på att jag gjorde rätt i att göra yoga på en kulle med Harry Perry, även fast han tvingade oss sjunga töntiga mantran och avslutade showen med en sång han skrivit själv vars lyrics jag nu glömt bort. Attans. Men det var typ: Love is all around, find your own way in life, let all the good things inspire you and forget the bad. Fast mycket lökigare än så. Skitsamma. Jag känner inte för att blogga. Jag ville bara visa fina bilder och säga hej och nu ska jag ut på cykeltur. Mitt knä mår bra och pappa är söt och solen skiner.

 

Min näst sista soliga söndag på Venice och allt jag har gjort är sovit. Klockan är tio i två och jag dricker kaffe och tänker att skynda sig kan man göra någon annan gång. Fast samtidigt kan man lata sig andra gånger också. Ut i solen med mig! JAVISST. Igår var ungefär den längsta dagen i mitt liv. Jag förstår inte hur jag klarade av den. Riktigt bra klarade jag av den tillochmed. Vaknade upp i North Hollywood hos Andrea, en av de vackra systrarna jag lärde känna när Jennifer var här. Vaknade ybertidigt eftersom jag hade frukost-dejt med Hank Moody's dotter klockan halv tio och Noth Hollywood är ganska långt från Venice. Och jag var inte direkt i min finaste form efter fem timmar på en soffa och en ganska spårad previous night. HELT borta i huvudet fortfarande när jag satte mig bakom ratten för att åka hem. Livsfarligt. Skall aldrig upprepas. Men jag hade liksom inget val, och det gick bra. Sen åt vi frukost på Rose Café och jag var fortfarande mentalt ickenärvarande men det var gott ändå, och sen gick jag hem och sov en extra timme. Bad grannen knacka jättehårt på min dörr klockan tolv så att jag inte skulle försova mig, vilket verkar vara mitt nya liv. Bara sova sova sova, försova mig, screwa up, dricka, spåra, inte bry mig, vara obalanserad och avtrubbad och osäker på vad i hela friden jag håller på med. Tack och hej liksom. Men imorgon kommer pappa hem och då kanske det blir ordning igen. Förhoppningsvis. Efter en timmes sömn skulle jag iallafall jobba. En solig lördag i slutet av juni på Santa Monica Pier. INTENSE. Och jag var FORTFARANDE inte rätt i huvudet. Alla gäster pratade som genom ett moln och jag rörde mig långsamt och fattade dåligt. Under timmen jag sov innan drömde jag mardrömar om att jag inte skulle klara av att jobba. Att jag inte skulle fatta nånting, spilla ut alla glas. JAG KAN INTE GÅ TILL JOBBET NÄR JAG MÅR SÅHÄR tänkte jag men jag gick ändå, för dagen innan sa jag upp mig och då kan man ju inte plötsligt sluta komma när man just har sagt att man ska jobba kvar en till vecka och sen fara hemåt. Och efter en trög och spaceig timme på plats vaknade min hjärna äntligen till liv och det var så stressigt att jag inte ens hann tänka. Tänkte inte alls. Återfick hörseln. Gick på sparenergi som tydligen finns kvar i mig trots att jag sover hela tiden. Kickade ass och var fantastisk och en av mina favvo-kollegor frågade lite blygt om jag hade been working out, för att jag såg så bra ut (trodde aldrig jag hade sett så risig ut i hela mitt liv). Jobbade 10 timmar utan en enda paus. Vilket är alldeles för mycket egentligen. I Sverige hade det varit okej men iochmed att alla stämmer varandra hit och dit här är reglerna mycket striktare. Efter sex timmar MÅSTE man ta en halvtimmes paus, och efter åtta timmar ska man helst inte jobba alls. Jag stod upp i tio, och åt lite vitlöksbröd sista timmen för att inte svimma.

Men 200 dollar rakt ner i fickan JATACK, och jag har inga planer på att stämma.

Det var ju ändå jag som showade up under the influence till jobbet, och jag som just sa upp mig med mindre än two weeks notice.

Och idag vill de att jag ska jobba igen men mitt knä håller nog på att gå av, mitt huvud håller på att sprängas, och jag vill hellre hänga på beachen med Shaun, som inte åkt till Rhode Island än. SÅ SÅ FÅR DET BLI. HEJHEJ

 Det går ju i vågor, såntdär. Särskilt när man är tonåring SOM JAG.

 

Idag återfick jag hoppet för mänskligheten genom att attenda en creative writing-lektion fylld av published authors och misplaced souls och sedan prata i telefon med världens bästa mamma i en timme. På jobbet gick det bra och sen är Erin en av de få människor jag mött som kan smsa lika intensivt och långrandigt som undertecknad.

 

Mvh undertecknad.