madkeso

Idag är jag livrädd. Alltså rädd för livet. Livrädd för livet och för världen och för allt.

Känslan av att vilja låsa in mig i ett ljust och varmt rum har varit påträngande hela dagen, men jag har inte gjort det förrän nu. Har solat och kånkat saker hit och dit och införskaffat en suitcase och handlat matvaror och pratat med alla på boardwalken.

 

För jag känner typ alla nu. Och nyss var jag överlycklig över det, att jag är en i gänget, en man hälsar på och känner igen, men nu är jag bara rädd. De frågar var jag bor och säger att jag är lika fin som vanligt och TomThePhotographer börjar säga åt mig att posa i solen.

 

Göm mig, ta bort mig, ta bort allt fysiskt i hela världen, gör oss till psykiska varelser som aldrig gör annat än att le mot varandra i ett samförstånd som egentligen bara grundar sig i att vi alla är lika instängda i vår egen bubbla.

Jag vill inte vara del av någon annans, min är så fin, och jag vill inte att den ska ändra på sig.

 

Jag vill inte fylla tjugo vill inte bli utstirrad av uteliggare vill inte få sjuka sms vill inte höra om allt som är hemskt vill inte se en man bli nerbrottad och pistolhotad för att han förmodligen är hög på badsalt och vill aldrig, aldrig mer höra talas om folk som blir uppätna av chimpanser JAG VILL INTE.

 

Nu har jag låst alla dörrar, dragit för alla gardiner och tänt alla lampor och det är bara jag och kanske några kackerlackor här. Men jag är ändå rädd. 

Jag brukar inte vara rädd, inte såhär.

 

Jag köpte en flaska vin (och blev så brutalt arg för att jag inte fick upp den, typiskt mig, men det gick efter en kvart) och kokar broccoli och majskolv och försöker hitta någon slags ro och försöker lugna ner mig, men min kropp går på någon slags adrenalin, jag känner mig inte trygg här.

 

Home is where your mom is, jag vill bara ha alla lampor tända och alla familjemedlemmar hemma och koka te och äta frukost på Källvägen. 

 

Det är allt jag vill idag.

 

Ta bort mig.