madkeso

Min näst sista soliga söndag på Venice och allt jag har gjort är sovit. Klockan är tio i två och jag dricker kaffe och tänker att skynda sig kan man göra någon annan gång. Fast samtidigt kan man lata sig andra gånger också. Ut i solen med mig! JAVISST. Igår var ungefär den längsta dagen i mitt liv. Jag förstår inte hur jag klarade av den. Riktigt bra klarade jag av den tillochmed. Vaknade upp i North Hollywood hos Andrea, en av de vackra systrarna jag lärde känna när Jennifer var här. Vaknade ybertidigt eftersom jag hade frukost-dejt med Hank Moody's dotter klockan halv tio och Noth Hollywood är ganska långt från Venice. Och jag var inte direkt i min finaste form efter fem timmar på en soffa och en ganska spårad previous night. HELT borta i huvudet fortfarande när jag satte mig bakom ratten för att åka hem. Livsfarligt. Skall aldrig upprepas. Men jag hade liksom inget val, och det gick bra. Sen åt vi frukost på Rose Café och jag var fortfarande mentalt ickenärvarande men det var gott ändå, och sen gick jag hem och sov en extra timme. Bad grannen knacka jättehårt på min dörr klockan tolv så att jag inte skulle försova mig, vilket verkar vara mitt nya liv. Bara sova sova sova, försova mig, screwa up, dricka, spåra, inte bry mig, vara obalanserad och avtrubbad och osäker på vad i hela friden jag håller på med. Tack och hej liksom. Men imorgon kommer pappa hem och då kanske det blir ordning igen. Förhoppningsvis. Efter en timmes sömn skulle jag iallafall jobba. En solig lördag i slutet av juni på Santa Monica Pier. INTENSE. Och jag var FORTFARANDE inte rätt i huvudet. Alla gäster pratade som genom ett moln och jag rörde mig långsamt och fattade dåligt. Under timmen jag sov innan drömde jag mardrömar om att jag inte skulle klara av att jobba. Att jag inte skulle fatta nånting, spilla ut alla glas. JAG KAN INTE GÅ TILL JOBBET NÄR JAG MÅR SÅHÄR tänkte jag men jag gick ändå, för dagen innan sa jag upp mig och då kan man ju inte plötsligt sluta komma när man just har sagt att man ska jobba kvar en till vecka och sen fara hemåt. Och efter en trög och spaceig timme på plats vaknade min hjärna äntligen till liv och det var så stressigt att jag inte ens hann tänka. Tänkte inte alls. Återfick hörseln. Gick på sparenergi som tydligen finns kvar i mig trots att jag sover hela tiden. Kickade ass och var fantastisk och en av mina favvo-kollegor frågade lite blygt om jag hade been working out, för att jag såg så bra ut (trodde aldrig jag hade sett så risig ut i hela mitt liv). Jobbade 10 timmar utan en enda paus. Vilket är alldeles för mycket egentligen. I Sverige hade det varit okej men iochmed att alla stämmer varandra hit och dit här är reglerna mycket striktare. Efter sex timmar MÅSTE man ta en halvtimmes paus, och efter åtta timmar ska man helst inte jobba alls. Jag stod upp i tio, och åt lite vitlöksbröd sista timmen för att inte svimma.

Men 200 dollar rakt ner i fickan JATACK, och jag har inga planer på att stämma.

Det var ju ändå jag som showade up under the influence till jobbet, och jag som just sa upp mig med mindre än two weeks notice.

Och idag vill de att jag ska jobba igen men mitt knä håller nog på att gå av, mitt huvud håller på att sprängas, och jag vill hellre hänga på beachen med Shaun, som inte åkt till Rhode Island än. SÅ SÅ FÅR DET BLI. HEJHEJ